Hurry up, We're dreaming
Jag brukar tänka på det som en bergsbestigning. En dag ska vi mötas på toppen, du och jag Newcastle.
Nu har vi varit på väg i nästan tjugo år. Ofta har det sluttat ganska brant. Ibland får vi syn på varandra. Ibland har du svängt förbi och erbjudit lift. Lite för ofta har du kört på mig när jag stått och vinkat, naiv och intet ont anande. Det har gjort ont, men jag har låtit tankarna vandra till slutet på vår resa och istället blivit pirrig och varm. Där uppe, runt hörnet, eller över kullen (jag vet ju inte hur det ser ut), väntar något alldeles fantastiskt. Alla rus, alla tårar, alla rosiga kinder, alla magknip. Allt ska summeras till något så fint att jag inte kan greppa dess dimensioner.
Där uppe väntar idén om Newcastle United. Meningen med allt det här.
Kevin Keegans svävande verklighet och hjärta gjorde mig uppmärksam på vad som väntar där uppe. Men för att fortsätta knata behöver man då och då en cliffhanger (inte Sylvester Stallone-filmen som går på 3:an en gång i veckan). Då och då behövs en indikation på vad som väntar, för att fortsätta sträva. Under en lång tid leddes promenaden av Alan Shearer. När han fick hjälp av Sir Bobby Robson kändes det som att vi åkte rulltrappa. När vi föll och mörkret kändes oändligt, dök det upp tre fackelbärare i Chris Hughton, Kevin Nolan och Andy Carroll.
Igår slets den senaste påminnelsen ut med våld. Utstuderat, identifierad som ett hot mot brandfiltstillverkarna som gör sitt yttersta för att den här idén ska dö. En person som förkroppsligade allt som ska hända när vi ser varandra vid krönet. Utan Hatem Ben Arfa har jag ingen aning om vilken väg jag ska ta härnäst. Inte på grund av hans spelmässiga bidrag, utan på grund av vem han kommit att bli under förföljelsen av drömmar på St. James' Park. Joga Bonito, The Beautiful Game, har tryckts undan av en ideologi som föredrar att vinna inkast på egen planhalva i underläge 0-2.
Hans avsked stärker en farhåga. Jag känner mig allt mer som en supporter till en idé som bara finns kvar i mitt huvud.
Den idén har släpat mig vidare från Graeme Souness, från Joe Kinnear, från nedflyttning. Den har plockat upp mig efter Chris Hughton och Andy Carroll. Den har tänt lampan efter 6-0-förluster, hemska sponsorer och spelare som slåss med varandra. Den måste skicka upp en nödraket efter tvångsförflyttningen av den senaste martyren att forceras bort från Tyneside för att så småningom ta mig längre än de två TV-spelsbossarna som just lagt beslag på mitt sista vapen.
För det som återstår annars är att ge upp, blunda och låta föreställningen dö. Jag vägrar tro att det är meningen med allt. Jag vägrar tro att det är därför vi har gått så här långt, du och jag Newcastle. Skynda dig.
“Don’t ever give up on your club, keep supporting it, it’s your club and trust me one day you will get your club back and it will be everything you wanted it to be."
"Newcastle United is bigger than anyone. It hurts I know, but just keep going, he is only one man, we are a city, a whole population. Trust me.”
Kevin Keegan, 2014
