Inför 2013/14: Del 1 - Rollbesättningen
Den är rätt soft ändå. Visionen om tio månader underhållning, fylld av glädjeämnen, triumfer och dramatiska lyckorus. Men nu är den lyckligaste perioden på året över. Skadade ljumskar på St. Mary's, stolpträffar på Anfield, kapitulationer på bortaplan, vansinniga byten, svettningar framför livescore.com, hjärtklappning vid text-tv och skott som ändrar riktning på Stamford Bridge. Verkligheten och sanningen stundar - för alla.
I vanliga fall är det en enorm tomhet. Men när Howard Webb blåste i sin pipa och förkunnande Arsenals 1-0-seger på St. James' Park var jag rätt trött. Trött på att hoppas, trött på att lida, trött på att ge upp, trött på sura, twittra, gnälla, jubla, svära, lura sig själv och skriva krönikor om spelsystem som man tror att man förstår sig på. Jag såg nästan ingen väg tillbaka. Att se sitt lag förlora 20 gånger på 10 månader tär på vem som helst. Ändå har drömmarna gjort comeback. Idéerna om hur ett halvt franskt landslag ska klicka och börja spela fotboll, om hur Alan Pardew ska lära sig och hur en svårslagen och positiv start skapar en spiral av goda ting och möjliggör en säsong som blir värd att minnas.
Förra lördagen mötte Newcastle portugisiska ligafyran Braga på St. James' Park. Mina visioner mattades något när ett tungsprunget hemmalag spelade sådär och startade med Shola Ameobi i en 1-1-match. Jag påmindes om att julidrömmar är en sak och augustis verklighet en helt annan. Min uppfattning om vad 2013/14 har förberett för oss behövde kontextualiseras och ombildas. I det 38 avsnitt långa drama som väntar spelar bara Newcastle hälften av rollerna.
Gary Medel heter nykomlingarnas totalt sett bästa nyförvärv, och Stephen Caulker det näst bästa. Därför har Cardiff givit sig själva den bästa chansen att hänga kvar. Walesarna har kvalitet nog att placera sig strax under mitten. Hull däremot har varken en trupp eller tränare som imponerar, och om man läser den f.d Sunderlandtränarens presskonferenser, låter han lika naiv, gullig och sympatisk som tidigare. Problemet för Bruce och Hull är att dennes approach till Premier League känns både beprövad och avfärdad. Evian-förvärvet Yannick Sagbo ger intrycket av att kunna smälla ganska högt. Detsamma kan inte sägas för värvningen av Tom Huddlestone, en mittfältare i akut avsaknad av tempo. Huddlestone växer och kommer till sin rätt i lag som har ett stort bollinnehav. Hull kommer jaga boll hela vägen ned i Championship.
Detsamma gäller nog Crystal Palace, som jag förväntar mig bjuder upp till mer dans än Bruce manskap. Ian Holloways senaste överfall på Premier League var oerhört roligt att titta på. Kvaliteten på truppen känns dock ännu värre än när Ian Evatt, Elliot Grandin och DJ Campbell nästa klarade sig kvar. Blir det ens nästan den här gången?
Stoke har sett till att i möjligaste mån förbereda sina fans för ett nedflyttningsraffel. Mark Hughes och Marc Muniesa är talande för den drömmande mismatch som Peter Coates kokat ihop on-Trent. Stokes trupp hade vuxit ihop med Tony Pulis under åtta år. Mark Hughes och en bollspelande mittbacksreserv från Barcelona är inte bryggan till mer publikvänlig fotboll. Inte skadebenägne Erik Pieters heller . Stoke befinner sig mitt i en identitetskris som kan få förödande konsekvenser.
I nordöst har det blåst hårt olika håll sedan våren. Alan Pardews horribla resultatrad matchades av Martin O'Neill, som fick lämna sitt jobb. När diskussionen om Paolo Di Canios facistsympatier hade skämtats bort i sociala medier istället för att diskuteras på allvar, övergick frågetecknen till att handla om hans kompetens som fotbollstränare. Diskussionen fick mer bränsle än svar på planen, där Di Canios inledande resultat och meriterande seger på St. James' Park, kantades av en hiskelig förlust på Villa Park. Sunderlands ombyggnation under sommaren 2013 är intressant, men påminner till viss del om den Steve Bruce försökte genomföra för två somrar sedan. Många nya spelare, men få av riktigt hög kvalitet. Satsningen på Jozy Altidore får gärna klicka för de otvättade - även om de som sett AZ Alkmaar det senaste året är långt ifrån övertygade om den storvuxne anfallarens förmåga att göra avtryck i Premier League. Di Canios frågtecken måste bli utropstecken om hans egenblandade cocktail ska segra i längden. Inga fler Villa Park-kvällar med andra ord.
Fulham snodde Darren Bent framför näsan på Joe Kinnear och Alan Pardew, något jag är lättad av trots Newcastles alarmerande anfallsbrist. Martin Jols nostalgiska anfallsuppsättning kan med flyt skjuta Fulham till säker mark, men inte mycket mer. Värvningarna av Stekelenburg och Amorebieta bör ha betydande skillnad för lagets defensiv och bidra till en mer lyckosam bortaform. Utanför Craven Cottage gästvänliga väggar såg Fulham vilset ut ifjol. Dimitar Berbatov måste återupprepa sina bravader från debutsäsongen i vitt om inte Jol ska behöva svettas hela våren.
I Midlands gror optimismen. Jag har läst flera Aston Villa-supportrar som med entusiasm ser fram emot årets säsong. Det unga gardet som faktiskt grävde ut klubben ur vad som såg ut att vara dundernedflyttning under stora delar av fjolåret - har blivit ett år äldre. Man har fått behålla kantige målmaskinen Christian Benteke, och Paul Lambert står på samma sida som både fans och ägare. Villa är på rätt väg. Deras grannar, med mediokra svenskduon Rosenberg/Olsson, jobbar vidare med målet att bibehålla status quo. Förlusten av Romelu Lukaku har till viss del täckts upp av Watford-succén Matej Vydra och en mycket mogen Nicolas Anelka. Målproduktionen dessa två emellan (hur länge orkar Anelka?) torde ersätta Lukakus hänsynslösa bombardemang. West Brom ruvar tryggt i mitten.
Under sina år i Wigan visade Roberto Martinez inga tecken på att utveckla något som överhuvudtaget liknade ett försvarsspel. Det måste det bli ändring på om han ska axla David Moyes mantel på ett värdigt sätt. Everton saknar fortfarande spets nog att realistiskt sett kunna slå sig in i topp fyra, men det viktiga är nog snarare att visa hur lagets huvudkarakteristika under Moyes består: hög lägstanivå, suverän inställning och taktiskt förnuft. Everton har varit bra på att hålla sig till det man gör bäst. De sedvanligt oinspirerade värvningarna (Koné och Alcaraz) gör dock några betydande framsteg från fjolåret svåra att se. Kevin Mirallas bör ha ytterligare en nivå och kan se sin aktie stiga avsevärt under säsongen.
Älskvärde Chris Hughton har gjort en kanonsommar i Norwich. Efter att ha stabiliserat skeppet och lyckats med ett sista ryck för att rädda kvar klubben under sin första, på förhand svåra, säsong, är kanariefåglarna nu redo att göra större avstamp och slippa nedflyttningsnerver. Van Wolfswinkel blir spännande att följa vid sidan av Nathan Redmond - sommarens motsägelsefulla exempel på att det FINNS värde på den engelska marknaden. Leroy Fer borde ha tillhört Everton för ett år sedan. Nu får Norwich istället avnjuta en industri från Holland som kan lägga många kvadratkilometer under sig.
Anti-radarparet Carroll/Downing återförenas på Boleyn Ground där fler matcher kommer sluta med West Ham-seger än förlust. Big Sam har byggt pragmatiskt, men med ett tak. West Ham kan bara bli "så bra" med Alladycianismens lära, men skyddsnätet är odiskutabelt och 40 poäng blir ingen match. Andy Carroll har ett viktigt år med VM-slutspel i kikaren och behöver vara frisk. Är han det och gör det vi vet att han kan göra, kan West Ham krypa uppåt från en förväntad 10:e-plats.
Årets två trendlag hittar vi i Swansea och Southampton. Det känns lite töntigt fräscht att tro på dem. Men Michael Laudrup har förstått modern fotboll. Han har förstått att FFP och andra aspekter är irrelevanta än så länge, att balanserade årsredovisningar och gröna siffror inte spelar lika stor roll för supportrar och att hans Swansea skulle gå bakåt utan Michu. Han insåg även att en rejäl summa pengar på Wilfried Bony skulle ta laget framåt. Förnyade lånet av fjolårets utropstecken De Guzman gör att Swansea ser mycket starka ut. Laget fick mer udd till sitt spel efter Laudrups tillträde, och en tränare som drivs av sportsliga framgångar och en kärlek till vacker fotboll kommer inte att ta lätt på Europa League. Swansea blir att räkna med i Europa. Huruvida truppen orkar bibehålla formen i Premier League är Laudrups ena utmaning, att hantera förväntningar den andra.
Southampton under Mauricio Pochettino påminner om Laudrups Swansea. Orädd, ambitiös och fartfylld fotboll som grundar sig på självförtroende och mod mer än något annat. Viljan att spela ut och låta motståndarna oroa sig för Southampton, istället för en anpassning till det som väntar. Pochettinos resultat må ha varit snarlika Nigel Adkins, men fotbollen såg ut att accelerera under våren. Adam Lallana blev allt mer hemmastad, Jay Rodriguez och Gaston Ramirez såg ut som en flexibel och svårläst anfallsvåg. Victor Wanyamas entré på mitten gör inte laget sämre utan tillför istället den kraft som ibland saknades under fjolåret. Det finns däremot frågetecken för mittbackssatsningen Dejan Lovren. Southampton var tveklöst i behov av en mittback som kunde leda försvaret på ett bättre sätt, men franska journalister, experter och fans som följt Lovren i Lyon, häpnar över övergångssumman. Ytterbackarna Luke Shaw och Nathaniel Clyne har båda kapacitet att representera sitt land, och bör ta betydande kliv framåt i utvecklingen under året. Om Lovren klickar och klubben får loss en anfallare av rang, kan Southampton göra en sjuhelsikes säsong. Oavsett kan man inte låta bli att beundra Nicola Corteses ambition och önska Southampton lycka till. Man kan mycket väl sluta bland de åtta bästa.
Strax söderut har Liverpool fortsatt att vandra i rätt riktning. Dels i Simon Mignolet, vars misstagsfrekvens inte kommer i närheten av Pepe Reinas, dels i vasse Aspas. En direkt spelare av Daniel Sturridge natur är livsviktig för att Rodgers lag inte ska bli bollinnehavsmartyrer på nytt, samtidigt som en allvarlig kamp om fjärdeplatsen kan realiseras om Coutinho fortsätter att blomstra. Mycket hänger givetvis på Luis Suarez, en spelare vars skillnad går att likställa med förhållandet Bale/Tottenham. Rodgers får svårt att hitta likvärdig spets för vilken summa som helst. Och för första gången i mitt liv - ett liv som till stor del fyllts av förakt för den självgoda, indoktrinerade och verklighetsfrånvända Liverpool-falangen - tycker jag synd om hela gänget. För det kan inte ha varit lätt att ha stått bredvid och bakom Suarez under den närmast löjliga mängd snedsteg som uruguayanen tagit under sin tid på Merseyside. Hans hyss har inte bara splittrat delar av fansen, den har dessutom fördärvat en fantastisk spelares rykte. När Suarez nu bestämt sig för att söka lyckan i Champions League, glöms den villkorslösa lojalitet som Anfieldpubliken uppvisat. Kruxet verkar vara att Suarez på något sätt blivit lovad att få lämna klubben, redan för ett år sedan. Men uruguayanens kanindrag till trots lär inte gräset nödvändigtvis vara grönare på annan plats. Suarez gör bäst i att stanna.
Arsenal vägrar som bekant att köpa och är det enda lag vars transferpolicy tycks vara Ashley-inspirerad. Men den tårfyllda diskussionen om Wengers vara / icke-vara, avsaknaden av nyförvärv och de åtta titellösa åren (44 år over here) är en sida av myntet. Szczesnys dalande utvecklingskurva, Olivier Girouds målproduktion, Jack Wilsheres kropp och Alex Oxlade-Chamberlains nästa steg är lika viktiga. Om alla promenerar i rätt riktning kan Arsenal vara en eller två spelare ifrån Manchester-lagen och Chelsea.
I Manchester United lär inga stora förändringar lär vara påtagliga på ett tag. Sir Alex Ferguson är kvar i klubben och hans 258 år vid rodret har tveklöst satt sina spår. Det tar tid att förändra en klubb, och ännu längre när man inte har för avsikt att göra det. Manchester United behöver en innermittfältare att stoppa in bredvid Michael Carrick - som fortsätter att hålla yppersta världsklass och vara någorlunda bortglömd. Danny Welbeck måste göra fler mål än Shola Ameobi (ett var ifjol) och Antonio Valencia får gärna återfinna Antonio Valencia. Surgubben med fejkhår orkar jag inte ens gå in på. Men kvalitetsmässigt börjar Manchester Uniteds trupp nästan bli ikappsprungen av Tottenham. Om André Villas-Boas får behålla ni-vet-vem, kan Spurs på fullaste allvar utmana om titeln. Hela listan på värvningar sedan Sir Bobbys gamla lärjunge tog över på WHL imponerar, och Spurs har fortsatt bygga såväl bredd som kvalitet.
Det andra Manchester-laget var i behov av förändring, handlade tidigt på sommaren, och går som favoriter till titeln. Pellegrini kommer få sitt lag att spela med mer frihet och mindre säkerhetsbälte. Det är vad många City-supportrar efterfrågat, och förmodligen något som kan göra stämningen runt Etihad Stadium något mer harmonisk. Det kommer att göras rikligt med mål på Eastlands.
Jag ser till sist med intresse fram emot att se hur José Mourinho disponerar sitt manskap i London. Chelseas trupp skiljer sig från det typiska Mourinho-laget, ofta byggt kring fysik, kraft och taktisk perfektion. Istället har han ett gäng tekniskt gudabenådade mittfältare som uppskattar ett något lägre bolltempo, och inte riktigt det "powerhouse" som den tidigare Chelsea-eran bjöd honom. Men att ifrågasätta portugisens förmåga att anpassa sig och sina idéer vore korkat. Mourinho har alltid haft ett öga för talang, och en förmåga att accelerera den. Kevin De Bruyne kan därför bli ett enormt utropstecken. I början av sommaren tycktes De Bruyne vara på väg att bli ännu ett Chelsea-kap som aldrig riktigt gavs chansen. Dortmund högg vilt efter belgaren som genomfört en lyckosam lånesejour i Bundesliga. Men Mourinho visste bättre. Med fart, teknik och målfarlighet känns han som en seriös utmanare till Juan Mata, Eden Hazard och Oscar. På sikt kan De Bruyne och André Schürrle forcera ut någon av Chelseamittfältets nuvarande pionjärer. I Romelu Lukaku har man antagligen även svaret på anfallsfrågan som inte löstes av Demba Ba. Chelsea utmanar Manchester City på allvar.
Premier League 2013/14 känns som en nystart. Ligan är fylld av lag som värvat ambitiöst, adresserar sina problem och står i dörrkarmen till nya eror. En av Europas bästa fotbollsskribenter Andy Brassell valde i förra veckan att argumentera för att Premier League har blivit ifrånsprunget av övriga Europa under året. Hans poäng är till viss del korrekt i mina ögon, men tittar man på hur mittenskiktet har använt det nya TV-avtalet blir det svårt att se någon annan liga där kvaliteten lyser med sin närvaro i alla skikt. Inte många av våra kollegor har gått samma väg som oss (lånat EN spelare som är skadad och riskerar fängelse). Men tro det eller ej, det undermåliga transferfönstret till trots; det finns anledningar att vara positiv inför 2013/14.
