Inför 2013/14: Del 2 - Livet från den ljusa sidan
Ett gammalt ordspråk lyder; Hoppet är det sista som överger människan om man inte håller på Newcastle. Och mycket riktigt. Hoppet krossade våra knäskålar, rånade oss och lämnade oss i en pesthärjad gränd på gränsen till Mordor i början av sommaren 2013. Men under sommaren återvände - på nåt förbannat vänster - en gnutta optimism till det här så kallade supporterskapet.
Vi tar det på en gång. Ja, det finns en närmast obscen mängd anledningar till att den här säsongen kan bli smaklös tjockpannkaka ganska omgående. Men efter att ha avhandlat alldeles för många surerier om långbollar, spelare på fel positioner, negativa taktiker och usla fasta situationer, kliar jag mig i ögonen och försöker rationalisera. Sommaren är en tid då man som fotbollssupporter ges tillfälle att glömma och gå vidare. Där värderingar kan omprövas och illusioner skapas. Givetvis på gott och ont. Men nu är vi där vi är, och en nykter observation av laget i mitt hjärta säger mig att detta inte behöver bli så bedrövligt.
För mig började hoppet återfinna sig efter en diskussion om Hatem Ben Arfa. En objektiv bedömning av honom, som kom från en bekant, talade om en spelare som alla fans i alla lag älskar att titta på. "Man sitter mest och skrattar". Jag kände igen mig. Även om skratt och fotboll slutat höra ihop i samband med den kaotiska hemmaförlusten mot Reading i januari, var det något jag ville åt. Under det senaste året har Hatem (eller Fatem, som elaka tungor kallar honom) gått från att prata om ligatiteln till att se tjock nog ut att fylla samtliga 11 positioner på planen samtidigt. Under vinter och vår kändes han mest som ett avlägset minne. Det blev allt svårare att påminna sig om den upplevelse det är att se Hatem Ben Arfa spela fotboll. Hjärtat slår svenskt rekord i höjdhopp varje gång vår virvelvind till högerytter sätter fart, touchar bollen förbi 2-3 motståndare och lämnar ytterbackar i spagat. Det är hans imaginära, visionära och Keegan-liknande inställning som gör att man älskar att älska Tynesides nummer 10. Allt är möjligt. När vi behövde honom som mest i fjolårets näst sista match, fixade och bombade han in den bästa straffen någon spelare i Newcastle slagit på 10 år. Om resten av Newcastle United hade delat Ben Arfas självförtroende och drömmande inställning, hade klagosångerna tveklöst varit färre. I år får vi se honom med en försäsong i ryggen för första gången. Resultatet kan bli svindlande.
Fotbollsspelaren Loïc Rémy gör mig också hoppfull. Den våldtäktsanklagelse som hänger över honom skaver. Men han är oskyldig tills det att motsatsen är bevisad, så det ämnet lämnar jag i värsta fall åt en framtida diskussion. Efter ett stormigt år är det dags för Rémy att rättfärdiga sitt anseende på allvar. Målproduktionen i Marseille var det inget fel på, vare sig det handlade om Champions League eller Ligue 1. I QPR fick vi intryck av att Rémy inte heller skulle uppleva allt för stora svårigheter i Premier League. Med sin snabbhet och rörelse ger han Newcastle en annan närvaro i sista tredjedelen, en närvaro som saknats sedan Demba Ba tog sitt pick och pack. Rémys rörelse bör innebära att det många gånger statiska anfallsspelet blir mer flytande. Jag ser även att det gagnar Yohan Cabaye, vars mer avgörande passningar framåt blir enklare med en spelare som går i djupled. Mindre bevakning av Ben Arfa gör att han kan söka nya ytor, och Papiss Cissé bör få enklare att hitta sina kvadratmeter när han inte är lika ensam i sista tredjedelen. Rémy behövdes.
Längre bak i planen ska det bli skönt att se Fabricio Coloccini helt fokuserad. I dagarna bekräftade han att problemen från fjolåret ligger bakom honom, och att planen nu är att fullfölja kontraktet med Newcastle.
"Newcastle is a special club for me, of course. I've supported San Lorenzo since I was small but I feel something for Newcastle now. I've been here five years and the fans are amazing. I have a contract for a long time here and hopefully I can see out that contract."
Coloccinis lugn och kloka beslutsfattande kan svepa in hela defensiven i en annan klass. Inte bara saknades han fysiskt på planen, utan även mentalt. Om problemen ligger bakom Colo har jag svårt att se oss kollapsa på det sätt vi viftade vit flagg på Emirates och mot Liverpool på SJP. Coloccini och Tim Krul var de mest centrala pjäserna i det lagbygge som slutade femma 2011/12. Vi hade många uddamålssegrar med oss, ofta på grund av Coloccini (Årets lag) och Tim Krul (15 nollor). Om herrarna mäktar med över 30 matcher var i år, kommer det inte bli tal om någon nedflyttningsstrid.
Det är också genom att blicka tillbaka på 2011/12 som man kan gräva fram fler positiva tankegångar. Då liksom nu fanns orosmoln över rekrytering. Då liksom nu kantades försäsongen av dåliga resultat. Då liksom nu fick Alan Pardew lov att fokusera på Premier League och en match i veckan. Skillnaden är att truppen är ännu bättre den här gången.
Det är lätt att glömma, men Newcastle United består av oerhört många landslagsmän. I helgens Sunday Supplement (Sky Sports) satt Henry Winter, välrenommerad, ganska stel och korrekt, men ändå insiktsfull. Winter brukar inte vara kontroversiell, men samtidigt ärlig och träffsäker i sina resonemang. Den här gången var han inte det. Winter förkunnade att Newcastles spelarmaterial är för dåligt, men att klubben kan räddas av en utomordentligt bra tränare i Alan Pardew.
Fjolårets insatser må ha reducerat antalet något, men i dagsläget finns möjligheten att spela VM 2014 för Tim Krul och Vurnon Anita (Holland), Steven Taylor (England), Fabricio Coloccini (Argentina), Moussa Sissoko, Mathieu Debuchy, Mapou Yanga-Mbiwa, Yohan Cabaye, Hatem Ben Arfa och Loïc Rémy (Frankrike), Cheick Tioté (Elfenbenskusten), Shola Ameobi (Nigeria), Papiss Cissé (Senegal) och Davide Santon (Italien). Även om Winters tes skulle stämma (vilket landslagssituationen indikerar att den inte gör), så borde den aspekten innebära extra eld i rumpan på våra spelare under den kommande säsongen.
Ett annat glädjeämne har varit klubbens beslut att låna ut ungdomar. Shane Ferguson till Birmingham, Conor Newton till St. Mirren, Adam Campbell till Carlisle, James Tavernier till Shrewsbury, Michael Richardson till Accrington och Jonathan Mitchell till Workington. Haris Vuckic förväntas också lämna. Paul Dummet återvände från St. Mirren som en ny spelare, och belyser en viktig aspekt av skillnaden på reservlagsfotboll och riktiga tävlingsmatcher.
"In reserve-team football, you can concede goals and people aren't so bothered. People live with it because you're developing, but when there are thousands of fans watching, you can't do that. That's what I learnt up there".
Det har varit en tradig utveckling att se många av de beryktade talanger som Newcastles medelmåttiga akademi odlat fram ruttna bort eller återvända till Premier League med andra lag. Att spelare som Campbell får samla erfarenhet redan nu, ser jag därför som enbart positivt. Även om Carlisle verkar vara världens genom tiderna sämsta lag.
Alan Pardew är en PR-strateg av hög klass. Många av oss mer cyniskt lagda fans har tröttnat på hans babbel något oerhört. Men även de med högre toleransnivå har svårt att lita på vissa saker. När Pardew därför pratar sig varm om passningsspel, "Champagne-football" och om att vara på "the front-foot", får han inget gehör. Det har därför väckt hopp att höra Vurnon Anita och Yohan Cabaye tala under sommaren. Har filosofin omvärderats? Har vikten av att inte behöva försvara sig lika mycket ökat? Har långbollsstatistiken i kombination med fjolårets resultat inneburit en insikt och förändring? Det känns som att hoppas på för mycket. Men nedanstående citat har fått mig att just hoppas.
“The feeling in the squad is very, very positive. It’s nice to work in this atmosphere. We just want to progress with the ball and keep more of the ball than last season. We gave away the ball too easily sometimes. The manager wants us to take one or two touches on the ball and move after the pass. It’s good."
Kebabs, 29 juli i Chronicle
“I wish the Manchester City game was tomorrow. I can’t wait to show the fans what we have been working on and where we are. We have played good football in training and we want to show it in the Premier League.I can’t wait for the season to get started. I am sure our fans are going to be happy with what we see.”
Anita, 2 augusti i Chronicle
Nu slår den gode Vurnons önskan in. Imorgon gäller det.
Trots ett år av raseriutbrott, trots det pulvriserade förtroendekapitalet, trots bakgrunden till alla problem, trots den hopplösa anställningen av Kinnear, trots de uteblivna värvningarna, trots de halvdana försäsongsresultaten, trots Wonga, trots Lee Ryder och trots Shola.
Jag hoppas och vill, i alla väder, bli så in åt helvete motbevisad i min totala domedagsprofetia och åsikt om den här förbannade tränaren.
Jag hoppas, så att det gör ont, att vi går ut och spelar skjortan av Manchester City.
Jag hoppas vårt mittfält passar och rör sig så att hela Etihad Stadium får migränanfall.
Jag hoppas att varje förbaskad TV-tittare som bänkar sig för en offentlig förnedring imorgon kväll sätter sin Big Pack-glass i halsen.
Jag hoppas att Paul Dummett ger Jesus Navas så mycket hemlängtan att han får ringa morsan från mittcirkeln.
Jag hoppas att Ben Arfa gör kaos med Pellegrinis premiär och tvingar honom att lämna arenan som Grinpelle.
Jag hoppas att jag får fortsätta hoppas och kanske till och med glädjas lite i år.
Jag hoppas, att när slutsignalen går i maj, fyllas av en ekande, skräckinjagande tomhet i väntan på nästa säsong.
Let's have em'.
