Inventering: Mittfältare
Säsongen 2014/15 slutade i en hejdundrande massa förluster och frågetecken. Vilka spelare står ansvariga för fadäsen och vilka kan gå rakryggade ur den? Detta och en bedömning av vad som behövs till nästa säsong. Nu gäller det mittfältarna.
Med Steve McClaren på plats som ny tränare och en sommar där stora förändringar borde vara att vänta finns anledning att söka svar på varför det gick som det gick och vem som gjorde vad. Medan vissa spelare inte borde haft en roll i den mörka pjäsen som var Newcastles vårsäsong, finns de som måste ägna sommaren åt att stirra ned sig själva i en spegel.
Mehdi Abeid
Gjorde en sensationsartad entré i a-laget när han fick chansen i oktober. Med industri, säkert och varierat passningsspel samt efterlängtad "bite" på mitten. Förlöjligade Yaya Touré och skämde ut Steven Gerrard under samma vecka. Man började dels undra vad de hade lärt honom i Panathinaikos, dels varför Mehdi inte fått chansen tidigare. Sedan kom skadorna. När inte dessa stod i vägen gjorde John Carver det. Vår tillförordnade låtsastränare hatar honom, enligt flera källor. Fortfarande någon att bygga vidare runt.
Betyg: 6/10
Framtid: Skadade sig olyckligt, och sedan hatad av John Carver. Stor potential att bygga ett mittfält runt.
Vurnon Anita
Klyver opinion bland supportrarna. Många anser att han är för lätt, andra att han används fel. Vurnons säsong har som vanligt varit hoppig, in och ut ur startelvan på olika positioner av olika anledningar i olika sammanhang. Ska dock ha stort beröm för hur han utfört en bättre vår än många andra och vid flera tillfällen varit en av lagets bästa spelare. Mot West Ham var han dessutom aggressiv och såg ut att bry sig på ett sätt som gör att platsen i mitt hjärta är betryggad. För Vurnons skull hoppas jag att han får chansen i ett Newcastle som kan optimera hans kunnande någon gång. Frågan är om tålamodet eller viljan finns från honom själv respektive klubben.
Betyg: 4/10
Framtid: Minirenässans mot slutet av säsongen och lär kunna få förnyat förtroende av McClaren som känner Vurnon från Holland.
Jack Colback
Blev som väntat den billiga lösningen på den svåra Cabayefrågan. En annan spelartyp men den som i realiteten fick fylla tomrummet efter den flyktande fransmannen. Colback har inte haft det alldeles för lätt även om han tjänat mycket på att vara engelsman i ett lag populerat av andra nationaliteter. I vissa matcher har ett stort kunnande och bra inställning lyst igenom, i andra har han sprungit runt ganska huvudlöst och satt sina medspelare i svåra situationer. En truppspelare att döma av debutsäsongen och helst av allt inte nästa kapten att döma av förmågan att strukturera och diktera ett mittfält, hur ärlig hans insats än må vara.
Betyg: 6/10
Framtid: Lär förbli en viktig spelare under McClaren. Hotas av Abeids höga högstanivå.
Moussa Sissoko
Samma problematik som tidigare omgärdat vår storvuxne Moussa fortsätter att dominera agendan. En oförmåga att få utväxling på löpstyrka och annars imponerande fysik kombineras med en återkommande benägenhet att vika ned sig när det gäller. Osynlig för ofta, opåverkad för ofta, inflytelserik för sällan. Kanske är det orättvist och högt ställda förväntningar. Men de gånger Sissoko visar upp potentialen i sitt kunnande kan man inte låta bli att förargas över hur lite vi ser av den.
Betyg: 4/10
Framtid: Flirtar med klubbar på högre nivå, men spelet måste meritera detta. Viktig säsong.
Siem De Jong
Efter tolv månader pekar mycket mot att Ajax förre kapten var en chansning som blivit karakteristisk för Newcastle United under Mike Ashley. Billig och möjlig att putsa upp inför en försäljning, men med ett stort frågetecken hängande över sig. Det frågetecknet förblir efter säsongen när De Jongs deltagande varit minimalt och skadorna, precis som i Ajax, dominerat rubrikerna. Kan vara både den ledare och målskytt laget skriker efter. Kan vara oanvändbar.
Betyg: 2/10
Framtid: Måste finnas i praktiken och inte bara på ett idéstadium, och spela under 2015/16.
Rémy Cabella
Värvades till tonerna av triumferande och uppjagade lovsånger. Alan Pardew till och med tackade sig själv för att Cabella fanns i klubben, och vi skulle snabbt glömma Hatem Ben Arfas kreativa influenser. Men yttern från Montpellier hade svårt att få någon utväxling även om en viss begåvning alltid går att se. Cabella fastnar för ofta i komplicerade beslutsfrågor och har svårt att ta sig in i matcherna. När han glimtat till, i synnerhet på Stamford Bridge, har vi fått en fingervisning av vad som övertygade klubbledningen om att spendera många miljoner på hans namnunderskrift. Men vi behöver se mycket mer för att inte klassificera han övergångssumma, frisyr och Danny Guthrie-mängd tatueringar som något onödiga.
Betyg: 4/10
Framtid: Förtjänar chansen under en riktig tränare. Upp till bevis.
Rémy Cabella: Måste få andra instruktioner än att göra fåniga miner nästa säsong.
Ryan Taylor
Åter efter långa skadeuppehåll och kan inte lastas för att han slängs in i situationen som utvecklade sig. Däremot kan han lastas för att han hoppade undan tacklingen som föranledde Leroy Fers segermål på Loftus Road i näst sista omgången. Kombinerat med ett antal insatser som cementerade uppfattningen om att Ryan Taylor inte är tillräckligt bra blir helhetsintrycket ganska trist. Dags att tacka för sig.
Betyg: 2/10
Framtid: Släppt av klubben.
Cheick Tioté
En gåta de senaste två säsongerna. Ena dagen ett obetvingat monster, nästa dag en spelmässig marodör besatt av gula kort. I år vet jag ärligt talat inte var Tioté var eller vad han gjorde. Om någon vet får ni gärna maila mig, adressen finns under "Redaktionen" i vänstermenyn.
Betyg: 1/10
Framtid: ?
Rolando Aarons
Såg ut att kunna bli säsongens story när han skapade rubriker mot både Crystal Palace och Manchester City under hösten. Men spelades trots att läkarna avrådde från matchspel på Etihad Stadium och fick gå av. Vi skulle knappt se honom på resten av säsongen. Genombrottet under hösten var dock spännande och förhoppningsvis kommer Rolando tillbaka till startelvan inom kort.
Betyg: 5/10
Framtid: Skadebekymmer till trots, det ska bli kul att se Aarons nästa år.
Gabriel Obertan
Mike Williamson är inte det enda underverk vi finner i den här truppen. Att Gabriel Obertan överlevde 2011-2014 är inte annat än ofattbart. Men det kan lätt argumenteras för att formen han visade upp i oktober 2014 är den bästa sekvensen i karriären. Företagsam, hotfull och dessutom matchvinnare mot Leicester och en av planens bästa i en superseger borta mot Manchester City. Därefter gick låret av och säsongen också. Det är svårt att intala sig själv att vi såg "den riktige Obertan" under de där oktoberdagarna med tanke på vad vi sett dessförinnan. Med yngre förmågor på väg fram kan man även diskutera om det inte är tillfälle att låta honom lämna skatboet.
Betyg: 5/10
Framtid: Sälj till bättre behövande på grund av bättre vetande.
Sammy Ameobi
Utan sin ikoniske bror blev det ännu en ganska tuff säsong för Sammy. Fler starter än någonsin tidigare, men också fler indikationer på att det här kanske inte riktigt kommer att fungera hur gärna än alla vill. Avig, fumlig, slarvig, snabb, svag och med ganska medioker bollträff - det är inte Premier League-kvalitet på mycket. Ett och annat moment av briljans, i synnerhet målen mot Tottenham och Hull, men annars gjorde han en frustrerande figur på vänsterkanten.
Betyg: 4/10
Framtid: Har erbjudits nytt kontrakt, dock förmodligen för att säkerställa kompensation vid flytt.
Yoan Gouffran
När Alan Pardew lämnade vid årsskiftet tänkte många att den oförklarliga fäblessen för Yoan Gouffran skulle få ett slut. Till en början var vi många som förvånades över John Carvers efterhärmningar. Utan förmåga att ta initiativ, slarvig i passningsspelet och kantig. Jag tror inte ens att Gouffran jobbade hem den här säsongen. Två mål, båda via kraftig riktningsförändring på backar, och kringhackad på diverse positioner (innermittfältare mest eller minst minnesvärt beroende på hur man ser på saken). Tyvärr har Yoan Gouffran blivit ett omspännande hatobjekt bland klubbens supportrar, hur mycket han än försöker kommer det bli svårt att ändra på, för han är inte så bra. Den här säsongen publicerades till och med bilder på en låtsas-självbiografi som titulerades "Why run when you can walk?".
Betyg: 2/10
Framtid: Gör nog bäst i att söka lyckan någon annanstans. Har hamnat i en återvändsgränd.
Jonas Gutíerrez
Jag förstår fortfarande inte hur han fann kraften eller viljan att göra det. Utjagad trots att döden stirrade honom i ansiktet valde han att besegra den och sedan återvända för att gestikulera mot ondskans axelmakter, dödens avlägsna kusiner, Mike Ashley och Lee Charnley. Förmågan är vad den är och var vad den var. Men man känner lukten av Jonas hjärta hela vägen till en fåtölj i Sverige. Rättfärdigade nästan en tatuering med sitt sagolika mål mot West Ham. Den vackraste historien som skrevs under hela spelåret.
Betyg: 10/10
Framtid: Släppt av klubben. Svartvit för alltid.
Inget blod, inget svett, inga tårar och Jonas
Newcastles mittfält, eller den enhet som enligt egen utsago uppträdde som mittfält, saknade alla egenskaper ett mittfält behöver under säsongen som gick, det är enkelt att konstatera.
Så här gör man, sa Jonas Gutíerrez när det nästan var för sent. För det kommer vi att stå i evig tacksamhetsskuld. Men Jonas fantasifulla sorti blir också en av få ljusglimtar att ta med sig från mittens annars glädjefattiga rike.
Mehdi Abeids mini-breakthrough, Rolando Aarons kortlivade motsvarighet och Jack Colbacks någorlunda jämna form är egentligen det enda som går att ta med sig. Vurnon Anita tog sig tillbaka från de döda på slutet, Moussa Sissoko misslyckades återigen med att leda laget trots sin internationella ställning.
Det behövs kanske nytt blod centralt, men framförallt behövs nya idéer. Idéer om vem som ska göra vad. Det behövs idéer från yttermittfältare som kan bryta mönster (jorden anropar Rémy Cabella), och ge anfallsspelet en plattform. Istället för individuella räder av Ayoze Perez eller jättekonstiga sniper-mål av Papiss Cissé behöver vi ett mittfältsspel som organiserat och metodiskt kan etablera tryck mot motståndare samtidigt som det inte blir för sårbart. Steve McClarens uppgift här är svår, men materialet finns för att genomföra ordentliga förbättringar.
