Ipswich - Newcastle3 - 1
Ipswich-Newcastle 3-1: Glöm och gå vidare.
Det var ett möte mellan två klubbar som står enade i sin kärlek för Sir Bobby Robson. Och mötet mellan legendarens två forna klubbar slutade i förskräckelse och skam för det tillresta.
Det har nu gått tillräckligt lång tid för att ha kunna smällt vad som inträffade den 17 april på Portman Road. Sällan har uttrycket kalldusch passat bättre in på beskrivningen av en match. Innan denna ur Newcastle ögon sorgliga fars till fotbollsmatch kickade igång så var allt annat än en betryggande seger en främmande tanke för undertecknad och många andra. Det var så mycket som talade för att Newcastle skulle ta sin 14:e bortaseger för säsongen. En av dem talande faktorerna var såklart att man tagit 13 bortasegrar tidigare under säsongen, flest av alla. En annan faktor var att Mick McCarthy inte hade vunnit mot Newcastle sedan 1992 och av de senaste 8 mötena lagen emellan så har 6 utav dem slutat i förlust för irländaren. Men samtidigt som allt detta fanns så visade sig även varningstecknen som man för vana alltid lyckas ignorera av någon anledning trots att de är mitt framför ögonen på en. Uppladdningen av matchen präglades av att den ena Newcastlerepresentanten efter den andre höll på och babbla om hur de fortfarande inte hade gett upp kampen om förstaplatsen och hur de skoningslöst skulle kämpa till sista sparken gått för säsongen. Och detta är ju någonting många har kommit att acceptera som människans natur, att säga en sak men egentligen mena en annan. Och i fotbollssammanhang är det väldigt vanligt att så är fallet. Det sägs till exempel att en tränare aldrig är så nära stöveln som när klubbledningen öppet förklarar sitt förtroende för honom. Så att Newcastle klev ut på Portman Road med inställningen av ett lag som mer eller mindre har spelat färdigt för säsongen kanske inte borde ha förvånat en nu med facit i hand. Varenda gång det talas om att det minsann var en evighet sedan som den senaste orkanen härjade runt så kan man plötsligt känna hur vinden föraktfullt börjar smeka en över kindbenen.
Startelvor:
Newcastle: 4-4-1-1: Darlow; Yedlin, Lascelles, Hanley, Dummett; Atsu, Shelvey, Hayden, Ritchie; Diamé; Murphy.
Ipswich: 4-3-3: Bialkowski; Spence, Chambers, Berra, Kenlock; Ward, Skuse, Huws; Sears, McGoldrick, Lawrence.
Första halvan
Det var en trevande inledning som publiken på arenan som delar den kända skådespelerskans efternamn fick bevittna. Det var vackert att Daryl Murphys alla fina år i Ipswichtröjan inte hade förträngts av hemmapubliken som gav honom ett varmt välkomnande tillbaka under de första minuterna då hans namn besjöngs. Men oroande tendenser började tidigt ge en indikationer hur matchen skulle komma att arta sig. Det var nonchalanta aktioner både här och var i Newcastlelägret. Slarvigt passningsspel som hintade om en brist på tålamod och frustration, som att man ville att allting bara skulle hända utan att större ansträngning skulle krävas. Ipswich var det laget med störst sug efter poäng den saken stod klart rätt så tidigt. Freddie Sears vann hela tre frisparken under de första 15 minuterna och det kändes som att han skulle bli ett återkommande orosmoln under matchen för i synnerhet Yedlin då. Den sista frisparken hamnar i mål efter att McGoldrick lyckades styra in den. Newcastles förbrukade ett av sina kattliv denna gång(Om vi nu har sådana) då domarteamet valde att döma bort det för ojustheter i straffområdet. Det är inte helt enkelt att urskilja exakt vad det är domaren ser på reprisbilderna. Under majoriteten utav den resterande tiden så var spelet böljande och utan någon vidare kvalité. Micks traktorer det klart bättre laget och vad som ska vara Newcastle defensiva mur gjord av granit såg mer ut att vara gjord av pudding eller något liknande. Mittlåset Lascelles och Hanley osade av osäkerhet och en hållen nolla kändes tyvärr inte som ett särskilt tänkbart scenario efter 30 minuter spelade. Strax innan paus så kommer en perfekt demonstration av vad en så kallad ”ödesdiger minut” är. Kring minut 40 så kommer Newcastles klart bästa chans när Paul Dummett tar sig runt på kanten och får in bollen i straffområdet till en framrusade Matt Ritchie som tyvärr inte lyckas få avslutet på mål. Till skottens försvar så studsade bollen upp precis innan den dök upp framför Ritchie vilket gjorde det svårt att tajma in nicken perfekt. Mer eller mindre en minut senare så dunkar Freddie Sears in ledningsmålet för Ipswich. Matt Ritchie blir dubbelt eller kanske även trippel upp syndabock inom loppet av en minut. Först missar han den klara målchansen, sedan tappar han slarvigt bollen på mittplan vilket leder till en farlig omställning och sedan har han också chansen att rädda bollen på mållinjen men misslyckas. Den sista är magstark då Sears lägger sådan rejäl kraft bakom avslutet. Om man räknar bort Ritchie ur händelser så var det även bedrövligt försvarsspel från alla inblandade, enda chansen att det inte blir mål är om Sears bommar vilket inte var särskilt troligt då han bokstavligen blev serverad på finaste silverfat som gjort även drottningen avundsjuk. Ipswich hade ytterligare en möjlighet att dryga ut ledningen innan paus då Freddie Sears inlägg från höger letar sig fram till McGoldrick som turligt nog för bortalagets del fumlar med avslutet som går högt över. 1-0 efter första halvleken, en halvlek som förmodligen var en av Newcastles sämsta den här säsongen…
Andra halvan
… I konkurrens med den andra halvleken, ojojoj detta var tragiskt, tur att människans minne är så dokumenterat urkasst så man slipper plåga sig själv i onödan. Den inledande kvarten av den andra halvleken var som ämnad för ett toabesök för det hände ytterst lite. Men sedan från vad som ser ut att vara en undanrensning av Dummett på vänsterkanten blir till en fin framspelning till Atsu som står för ett ytterst fint avvägt inspel som skruvar sig runt ex-wolvesaren Christophe Berra i mittförsvaret och når en perfekt placerad Daryl Murphy som kliniskt placerar in 1-1 utom räckhåll för Bialkowski. Ett snabbt och effektivt anfall som kommer från mer eller mindre ingenstans, är detta Newcastles gyllene biljett tillbaks in i matchen?
Svaret kommer rätt så omgående och är ett rätt så brutalt nej. Ett knytnävsslag rätt på framtänderna för bortasupportrarna. Endast cirka fem minuter efter kvitteringsmålet så tar traktoråkarna återigen ledningen. Och som neutral supporter eller som Ipswich sympatisör så kan jag tänka mig att målet kittlar paletten en aning men för en Newcastlesupporter så är det svårt att inte tänka på någonting annat. Försvarsspelet var traumatiskt dåligt, man vill inte bli påmind om det. Passiviteten och noll tillstymmelse till markering utan alla blir bolltittande. Både Diamé och Lascelles typ ignorerar Freddie Sears som står helt ren i straffområdet och när han sedan får bollen så yrar de runt som förvirrade höns. Sedan lyckas två Ipswichspelare vara omarkerade vid den bortre stolpen med. Det var en panikartad hönsgård. McGoldrick blev i alla fall vackert framspelad av Freddie Sears och eftersom han praktiskt taget befann sig på mållinjen så var det omöjligt för honom att missa. 2-1 till McCarthy-boys!
Mitt hopp hade definitivt inte slocknat, tvärtemot faktiskt. Jag var rätt så övertygad om att Newcastle skulle tråckla sig igenom och oförtjänt sno åt sig en poäng på klassiskt topplag manér. Men man var aldrig ens nära. Fanns ingen tillstymmelse till fantasi eller kollektiv vilja om man kan kalla det så. Matchen skulle spelas av, inte mer än så. Ipswich var närmare att dryga ut ledningen än Newcastle var ett kvitteringsmål så det var inte mer än rätt att Traktorälskarna fick sätta spiken i kistan med ett 3-1. Även detta var läckert ur en estetisk synvinkel. Mittfältaren Huws stänkte in den på helvolley men detta överspeglades återigen av det bedrövliga försvarsspelet innan målet. Detta var en match man helst glömmer och låtsas som att den aldrig inträffade, så dålig var prestationen.
Matchstatistik
Resultat 3-1
Mål:
Ipswich: Sears 42’, McGoldrick 69’, Huws 93’.
Newcastle: Murphy 62’.
Bollinnehav: 44-56(%)
Antal skott: 9-12.
Antal hörnor: 2-7.
Passningsprocent: 61-65.
Publiksiffra: 25 700.
Lite annan statistik
Rörde bollen mest:
Ipswich: Grant Ward & Tom Lawrence(53 respektive 52 bollvidröringar).
Newcastle: Jamal Lascelles & Paul Dummett (70 respektive 67 bollvidröringar).
Varningar:
Ipswich: Tom Lawrence & David McGoldrick(Varsitt gult).
Newcastle: Isaac Hayden, gult.
Högst passningsprocent:
Ipswich: Grant Ward, 74 %.
Newcastle: Christian Atsu, 90 %.
Flest slagna nyckelpassningar:
Ipswich: Freddie Sears.
Newcastle: Jonjo Shelvey & Paul Dummett.
Flest antal skott:
Ipswich: David McGoldrick, 3.
Newcastle: Jonjo Shelvey, 3.
Uppfattningar om spelares insatser
Bäst i Newcastle
Daryl Murphy - Det är inte särskilt svårt att förstå varför Ipswich supportrarna blev så fästa vid ”hästmannen”. Lagmoralen och kämpaglöd är alltid på topp hos irländaren och var det någon som förtjänade att göra mål i Newcastle så var det han. Han har faktiskt en väldigt imponerande målkvot nu Murphy med 5 mål på 6 starter.
Paul Dummett - Får hyfsade betyg från de flesta. En av få i backlinjen som inte gjorde sig själv till åtlöje, låg indirekt bakom ledningsmålet och utöver det så lyckades han vaska fram en del andra farligheter från sin kant.
Sämst i Newcastle
Matt Ritchie - Sämsta insatsen den här säsongen från skotten förmodligen. Bedrövlig matchen igenom.
Mittförsvaret - Rätt så talande att Lascelles bjöd på en sådan här insats lagom till att blivit uttagen i spelarfackets elva. Och det var definitivt ett felaktigt beslut för det finns bättre mittbackar i Championship än Newcastles kapten och det har ju som sagt ryktats om en del mittbackar till Newcastle i sommar och om de ryktena är sanna så är det inte Ciaran Clark som bör frukta för sin startplats. Grant Hanley var också han en virrpanna matchen igenom och det har stått klart en längre tid nu att Newcastle plockade fel mittback från Blackburn(Brighton plockade Duffy).
Matchens lirare:
Freddie Sears - Den gamle lovande West Ham talangen som känns svunnen ur en annan tid var en ständig plåga för Newcastleförsvaret. Ettrig, trixig och dödlig matchen igenom. Sears är den typiska stortalangen som aldrig blommade ut fullt. Besitter en väldigt hög nivå men är alldeles för ojämn för att nå de riktigt stora scenerna. Han har hunnit bli 27 år nu den gode Sears, jag trodde faktiskt trots att pojkansiktet hans har bestått att han var äldre än så.
Det blir alltså ingen serieseger för Newcastle vilket med sanningen i främsta hugg inte är särskilt förvånande. Faktum är att det hade känts en aning skumt om Newcastle hade lyckats kommit undan med serieseger trots alla till synes onödiga förluster under säsongen. Brighton känns som mer välförtjänta vinnare med då de har hållit en jämnare nivå och när de väl förlorat så har känslan varit att det är sådant som händer alla, även topplagen. I Newcastles fall så har torskarna gett intryck av att vara av en mer komplex natur, ett systemfel mer eller mindre där matchplanen från Benitez sida helt enkelt har varit undermålig. Dessutom så är Chris Hughton en av de brittiska öarnas mest underskattade tränare och hans framgång är en framgång för mänskligheten.
Otroligt tungt för Leeds och Garry Monk att de ser ut att gå bet om playoffplatsen. De har ju legat relativt säkert hela säsongen. Förhoppningsvis så drar man inte fel slutsatser kring detta. Garry Monk har gjort ett fantastisk första säsong där han lotsat ett begränsat Leeds mot toppen och dessutom fått individuella spelare att höja sig flertalet snäpp(Wood & Jansson + hela backlinjen). Inför säsongen sade jag att Leeds inte hade truppen för övre halvan, sedan värvade de Eunan O’Kane och Pontus Jansson som båda varit otroligt nyttiga men tycker fortfarande mittfältet är skrämmande tunt. I synnerhet nu på slutet när den enda klasspelaren, spanjoren Pablo Hernandez har haft skadeproblem. Men som sagt Monk har presterat över förväntan, hitta inte på någonting annat.
Fulhams klättring senaste månaderna är fantastiskt imponerande. Och vad som är än mer imponerande är att lagets stora akilleshäl är att man saknar duktiga anfallare men trots detta har man mäktat med flest mål i serien(82 stycken). Lagerbäcks nya kapten Stefan Johansen och Tom Cairney har haft en närmast magisk säsong och utveckling. Under hela säsongen har Fulham varit seriens bäst spelande lag som inte lyckats fått någon riktig utdelning på sitt fina spel, men har man bara lite tålamod så släpper sådant till slut vilket det gjort för Fulham. Håller de undan för Leeds så ser jag ser dem som en liten joker i kommande playoffslutspelet. Jag är obeskrivligt imponerad av Slavisa Jokanovic som är en av de bästa tränarna i Championship och det är skumt hur en tränare av hans kaliber inte är högre upp i fotbollshierarkin för han är bättre än hälften av tränarna i Premier League. Man kan ju också undra vart vänsterbacken som fortfarande bär blöja, Ryan Sessegnon(Inget dokumenterat släktskap med Stephane) kommer hamna någonstans i framtiden.
Förmodligen så tar detta nog rekordet i sen matchrapportering men ibland så behöver man extra tid för att psykisk bearbeta dessa plattfall som Newcastle karaktäristiskt nog står för mellan jämna mellanrum. För att sluta i optimismens tecken så åkte ju både Reading och Huddesfield på förlust igår vilket ju innebär att Newcastle med en match mindre spelad än exempelvis Reading samt mycket bättre målskillnad måste lyckas sjabbla bort ett 7-poängs försprång i de tre omgångarna som återstår. Om jag inte är helt fel ute så är det endast Huddersfield som i teorin kan gå om Newcastle men då måste skatorna åka på torsk i samtliga matcher som återstår. Det är en bravad av sanslös uselhet som jag inte tror att Newcastle är kapabel till, men jag är som sagt optimistiskt lagd.
