Newcastle - Crystal Palace
Kan och får Graeme Jones fortsätta med sin revolution?
Under kvällen drabbar Newcastle samman mot Crystal Palace och frågan som alla ställer sig är om man kan bygga vidare från segern senast.
I was tryin' to find my way home, but all I heard was a drone
Bouncing off a satellite, crushin' the last lone American night
This is radio nowhere, is there anybody alive out there?
This is radio nowhere, is there anybody alive out there?
I was spinnin' 'round a dead dial, just another lost number in a file
Dancin' down a dark hole, just searchin' for a world with some soul
This is radio nowhere, is there anybody alive out there?
This is radio nowhere, is there anybody alive out there?
Is there anybody alive out there?
I just want to hear some rhythm
I just want to hear some rhythm
I just want to hear some rhythm
I just want to hear some rhythm
I want a thousand guitars, I want pounding drums,
I want a million different voices speaking in tongues
This is radio nowhere, is there anybody alive out there?
This is radio nowhere, is there anybody alive out there?
Is there anybody alive out there?
I was driving through the misty rain, yeah searchin' for a mystery train
Boppin' through the wild blue, tryin' to make a connection with you
This is radio nowhere, is there anybody alive out there?
This is radio nowhere, is there anybody alive out there?
Is there anybody alive out there?
I just want to feel some rhythm
I just want to feel some rhythm
I just want to feel some rhythm
I just want fo feel some rhythm
Bruce "the boss" Springsteen släppte radio nowhere sommaren 2007 kort efter att Mike Ashley hade köpt Freddy Shepherds andelar i Newcastle United och blivit klubbens nya majoritetsägare. Jag har alltid tyckt att Springsteen med den här låten och dessa textrader faktiskt perfekt fångar hur det är att ha varit supporter till Mike Ashleys Newcastle United. Så frågan jag ställer mig är om Springsteen är en hemlig Newcastlesupporter som har uppfunnit en tidsmaskin och sedan använde den tidsmaskinen för att åka in i framtiden för att se hur det skulle urarta sig under Ashley. Och sedan återvände han till samtiden och skrev den här låten med syfte att försöka varna andra supportrar om vad som väntade utan att riva hål i tid och rum. Att han är en hemlig Newcastlesupporter är ju givet men tidsmaskinen är fortfarande uppe för diskussion och bör betraktas som spekulation för tillfället, om han har en sådan i sin ägo eller inte.
En dust mellan de två tråkigaste klubbarna i Premier League
Jag skrev tidigare just att Premier League nästintill är en liga som består av topplag, aspirerande topplag och bottenlag. Finns väldigt få rena mittenklubbar i serien. Undantagen är just Newcastle United och Crystal Palace och som resultat finns det få klubbar som är lika ointressanta som dessa två. Men deras mediokra tillvaro är ett resultat av olika anledningar och olika aspekter. Det är två olika klubbar.
Crystal Palace befinner sig där de befinner sig som resultat av tveksam rekrytering. De har en betydligt dyrare spelartrupp än Newcastle men den ökade konstnadsdriften översätts inte i ökad kvalité. Så Crystal Palace får betala för gamla synder och medan de försöker sanera ekonomin och lista ut hur de ska ta nästa steg och utvecklas så är det Roy Hodgsons jobb att hålla laget flytande i Premier League. En roll han sköter väldigt bra.
Newcastle Uniteds tillvaro är inte ett resultat av att ledningen försöker lista ut nästa steg och rensa i spelarleden. Nej, Newcastles tillvaro är medvetet orkestrerad. Detta har jag skrivit nyligen om också. Det är en konstruerad och medveten mediokritet som Ashley har försökt skapat under sin tid som ägare för klubben. Han vill att klubben ska vara lagom dålig. Mike Ashley anställde inte Steve Bruce för att han trodde att han var en bra tränare utan han anställde honom för att han visste att han var en dålig tränare.
Och detta är någonting som neutrala supporter inte alltid verkar förstå vilket i sig är förståeligt, det är svårt att förstå varför Mike Ashley gör såhär. Det är också delvis Newcastlesupportrars fel att missförstånd tenderar att ske. Mike Ashley har ju blivit stämplad som snål som resultat av att Newcastlesupportrar bara stått och skrikit efter investeringar. Men dessa klagomål är inte kopplat till att Ashley som helhet inte investerar för investerat har han gjort. Mellan 2009-2019 spenderade Newcastle mer pengar på spelare än Tottenham gjorde men ändå växte avståndet mellan klubbarna mer och mer under detta decenniet och anledningen är just att Newcastle anställer tränare som Steve McClaren medan Tottenham anställer Mauricio Pochettino.
För kompetent för Ashleys smak.
Klagomålen om investeringar handlar i själva fallet om när och hur Ashley investerat. Under vissa begränsade tidsperioder har Ashley knappt investerat alls och det har varit när klubben gått riktigt bra. Knappt ett öre investerades under Rafael Benitez och även Alan Pardew hade väldigt svårt att motivera Ashley till investeringar under delar av sin tid. Pardew råkade ju under ett par säsonger prestera alldeles för bra för Ashleys smak. Säsongen efter den lyckade 5:e platsen hade Newcastle ett lysande läge att bygga vidare på framgången men Ashley valde då att inte ens investera kaffepengar och Newcastles brist på bredd samt att Pardew saknar förmågan att vidareutveckla fotbollslag gjorde att Newcastle gick från CL-strid till bottenstrid. Säsongen efter såg det ut som att Pardew höll på dansa klubben tillbaka till strid om finare placeringar men då såg Ashley till att klubbens bästa spelare blev såld i januari utan ersättare vilket gjorde att man knappt vann några fotbollsmatcher alls under våren sedan. Det är så Ashley har agerat under hela sin tid som ägare för klubben. Så fort det skett en antydan till positiv utveckling ser Ashley till att sätta käppar i hjulet för klubben. Han är en enda stor bromskloss som tynger ned när man är på väg upp.
Rafael Benitez lämnade efter en väldigt fin grund att bygga vidare på exempelvis. En av de bästa defensiva organisationerna utanför toppen samt ett funktionellt omställningsspel i offensiven. Men ersättaren blev alltså Steve Bruce och vad vi fått erfara är en uppenbar negativ utveckling där alla spelare blivit sämre. The Mike Ashley way!
Det mest intressanta enligt mig att fundera kring är huruvida det inte egentligen är svårare att lyckas med Mike Ashleys övning än att bara göra Newcastle till en framgångsrik fotbollsklubb. För Newcastle har blivit nedflyttade två gånger under Mike Ashleys tid vilket är ett misslyckande. Detta har ju skett som resultat av att fotboll är en väldigt psykologisk sport där små marginaler har en stor betydelse. Newcastle har återkommande under Ashleys stund i rampljuset hamnat i ett apatiskt helvete. Att ägas och drivas av en man som medvetet ställer till det för klubben när det går bra sprider en väldigt apatisk och negativ atmosfär som även sätter sig på spelarna. Det börjar kännas hopplöst och meningslöst att ta på sig den svartvita tröjan. Vi minns alla när Jamaal Lascelles skrek rakt ut under en match vid senaste nedflyttningen att inte en jävel tycks bry sig någonting i den här klubben. Det är vid den här anhalten Mike Ashleys busstur alltid leder till så småningom.
Men bland allt mörker finns alltid en gnutta ljussken om man tittar tillräckligt noga. Och detta ljuset för stunden är Newcastles nya first-team coach Graeme Jones. 50-åringen från Gateshead har kommit in och haft en omedelbar effekt, nu är hoppet att den effekten ska bli lite mera långvarig. Newcastle gjorde sin bästa insats under säsongen mot Everton senast genom att ställa upp och spela på ett helt annat sätt än tidigare. Steve Bruce mumlade om i matchintervjun efteråt att detta var effekten av ett långvarig arbete och nu började frukten växa fram. Och jag satt och mer eller mindre apgarvade kring detta påstående. Frågan är om Steve Bruce lyckas lura sig själv för någon annan lurar han i alla fall inte.
Det var Graeme Jones seger till 100%. Och detta var vad Newcastle gjorde bra i matchen:
Systematiskt och inövat offensivt spel - Aldrig tidigare under säsongen hade Newcastle gett minsta antydan av att ha någon som helst aning om hur de skulle gå tillväga offensivt. Men mot Everton anföll man gång på gång längs högerkanten, Callum Wilson djupledslöpte efter instruktion och Almirón såg till att vara spelbar i ytan mellan mittfält och backlinje när Wilson lyckades hålla fast bollen. Det var plötsligt väldigt enkelt för Newcastle att ta sig in och bita sig fast på motståndarens planhalva, någonting som Newcastle i tidigare matcher har haft väldigt svårt för, så pass svårt att man är seriens sämsta lag på det.
En formation med roller som passade spelarnas egenskaper - Isaac Hayden i skräddarsydd roll som defensiv städtant centralt, Shelvey som offensiv tvåvägsmittfältare och Almirón som det kreativa navet. Newcastle har gett antydan att spela helt utan mittfält i tidigare matcher men så var ej fallet senast. Och detta var ju frukten av att Almirón inte används som FUCKIN Stewart Downing och att man faktiskt har funderat kring hur man får fram Shelveys positiva egenskaper istället för tvärtom att endast hans svagheter syns. Även defensiven såg bättre ut än på länge där Jamal Lewis gjorde sin bästa insats för säsongen sedan han värvades och Fabian Schär spelade som i gammalt gott slag. Uppenbarligen hade det en väldigt positiv psykologisk effekt för spelarna att äntligen ha lite instruktioner att spela efter.
Det enda negativa om man ska tillåtas ta på sig överdrivna kritikerglasögon var att Newcastle fastnade ofta vid straffområdslinjen. Det var flera gånger Almirón letade luckor men inte fann några och istället slog en passning bakåt eller i sidled. Men Newcastle sitter redan med lösningen i sin ägo. För det finns ju få spelare som är så obehagliga att möta när de befinner sig rättvända vid straffområdslinjen som Allan Saint-Maximin. Det är precis där man vill ha honom. Han är den som kan bryta mönstret och skapa ytor där det inte ser ut att finnas några.
Läget i Newcastle
Det har börjat florera en del rykten om att Steve Bruce ska kliva upp i en slags sportchefsroll i klubben. Detta är såklart rykten jag välkomnar. Så långt bort från tränarposten som möjligt hade varit positivt. Och med tanke på att Lee Charnley är teknisk direktör och Ashleys högra hand och Steve Nickson har ansvaret för rekryteringar så hade sportchefsrollen endast haft ett tomt symboliskt värde. Men jag fruktar dessvärre att dessa rykten endast är önsketänk från supportrar och att det egentligen inte finns någon riktig substans bakom dem. För Newcastle hopp om en någorlunda glädjeberikande vårsäsong med roliga tillställningar är ju helt bundet runt Graeme Jones. Har han förmågan och framförallt kommer Steve Bruce tillåta honom den chansen eller kommer han rollspela som Mike Ashley i tränarform? Det vill säga sätta käppar i hjulet för klubben och laget? Det är ju trots allt en prestigefråga.
Newcastle United kommer med nästintill toppat manskap till denna drabbning. Endast Jamaal Lascelles av de ordinarie pjäserna saknas på grund av skada. Hans ersättare lär bli Ciaran Clark.
Jag hoppas givetvis på exakt samma elva som senast med ändringen att Saint-Maximin startar istället för Ryan Fraser.
Förhoppningsvis Newcastles startelva:
4-3-1-2/4-1-2-1-2:
Darlow
Manquillo Clark Schär Lewis
Hayden
Hendrick Shelvey
Almirón
Wilson Saint-Maximin
Blir det istället en 5-4-1 så kommer jag slå av teven och spendera min tid på annat.
Kan bolltrollkarlen från Paris bjuda på magi ikväll?
Läget i Crystal Palace
Roy Hodgsons grabbar är luriga. De blandar och ger väldigt mycket. Kompetenta insatser där de både kan vinna och kryssa välförtjänt mot de större drakarna följs upp av pinsamma förluster som 7-0 torsken mot Liverpool. Gissningsvis handlar det om att spelarmaterialet består av något ojämn kvalité. När Roy Hodgsons matchplan fungerar och han maskerar lagets tillkortakommanden är de jobbiga att möta. Nu när Graeme Jones finns på tränarbänken så finns det åtminstone en antydan till hopp om att man ska lyckas identifiera Crystal Palaces akilleshäl för annars hade allt hopp stått till tursamma marginaler som varit Steve Bruces främsta vapen och vän sedan han tillträdde som huvudtränare.
Crystal Palace har en dystrare skadesituation än Newcastle. Sju spelare bort men det är väl egentligen bara James McArthur och Jeffrey Schlupp som är kännbara tapp.
Det positiva för Hodgson är ju att sommarförstärkningen Eberechi Eze har börjat kommit igång mer och mer på slutet och gjorde en riktigt bra match senast mot Wolves och klev av som segerskytt. Eze är en sevärd spelare med en fin teknisk verktygslåda och kan orsaka stora problem för Newcastle. Annars är det såklart Zaha i vanligt ordning som är det stora hotet. Han har gjort 9 mål på 18 matcher vilket är imponerande siffror men framförallt är han ju i likhet med Saint-Maximin den spelaren i Crystal Palace som besitter x-faktorn. Den som kan skapa och skada motståndaren på mer eller mindre egen hand.
Utöver dessa spelare så är ju spanjoren mellan stolparna en nyckelspelare för londonborna. Vicente Guaita såg ut att kanske få sin målvaktskarriär förstörd på grund av en allvarlig handskada i Valencia. Men han har tagit sig tillbaka på ett inspirerande sätt och har nog varit en av ligans bästa målvakter sedan han tog förstaspaden i Hodgsons lag. Framförallt är han trots sin höga ålder en väldigt reflexsnabb linjemålvakt och det kan mycket väl bli så att Newcastle gör en bra match men ändå förlorar för att Guaita stänger igen kassen. Fladdermusen Batshuayi har knappast gått på moln sedan han anlände men han startade senast och han har visat prov på en högre nivå tidigare i karriären och kan bli lurig för Newcastleförsvaret.
Det ryktas om att Hodgson ställer upp precis som senast i segermatchen mot Wolverhampton. Med undantag för positionen bredvid Milivojevic centralt på mitten där en del tycks tro att holländaren Jairo Riedewald tar plats på bekostnad av James McCarthy.
Det blir en slags lurig 4-2-3-1 formation där framförallt Zaha kommer att vandra och det blir vitalt att hålla reda på honom under matchen.
Guaita
Ward Kouyaté Dann Aanholt
Riedewald Milivojevic
Ayew Eze Zaha
Batshuayi
Mina tankar
Jag bryr mig inte särskilt mycket om slutresultatet i den här matchen för det är inte det viktigaste för mig i det läget Newcastle befinner sig i. Jag vill se en fortsatt positiv utveckling i spelet. Jag vill se Newcastle bygga vidare på det man gjorde så bra mot Everton. Jag vill se Graeme Jones influenser ta en ännu starkare och tydligare plats. Jag tar hellre en positiv spelmässig insats och förlust än det omvända att Newcastle spelar väldigt dåligt men lyckas sno åt sig en seger genom ett hörnmål eller liknande. Det jag framförallt ser fram emot är Saint-Maximin och vad han kan hitta på i Graeme Jones modell. Det gör mig genuint taggad på matchen och jag ser fram emot denna drabbning och det var ganska länge sedan så var fallet att man faktiskt såg fram emot att se Newcastle spela fotboll.