Kejsarens nya kläder
"Han har ju ingenting på sig!", ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fans.
H.C. Andersen skrev en gång en berättelse om en kejsare. I sagan anställer kejsaren två skräddare som lovar honom en dräkt av ett material så fint att det förblir osynligt för den som är "hopplöst korkad". Idén skrämmer människor i kejsarens omgivning så till den grad att inte ens hans ministrar vågar säga som det är. Så fort dräkten är färdig svidar kejsaren om och ger sig ut på gatorna för att paradera sitt senaste inköp till folkets jubel.
Som sig bör dränks promenaden i applåder; folkmassorna är fulla av beundran. Men så händer något. Ett barn, för litet och ungt för att förstå innebörden av att upprätthålla charaden, ropar att kejsaren i själva verket är naken. Iakttagelsen sprider sig och plötsligt börjar folkmassan upprepa barnets påstående. Kejsaren befarar det värsta och kuvar sig, men bara till en början. För att inte riskera sin stolthet fortsätter han triumferande att marschera genom staden, spritt språngande naken.
Efter fyra år av ihärdigt strategiskt PR-arbete måste Alan Pardew och Mike Ashley blivit väldigt besvikna. Så mycket hårt och proaktivt jobb hade ägnats åt att undvika just precis det här, men ändå fann människor anledning att klaga. Inte bara gav pöbeln uttryck för missnöje, utan folket som blivit konstruktivt informerande och förberedda med förklaringar gällande den nya verkligheten som sätter ribban för Newcastle United, var till och med arga.
I deras önskevärld ska vi som supportrar inte uttrycka åsikter om saker vi inte förstår oss på, utan snarare vara tacksamma för det som kommer vår väg - i Newcastles fall rabatter på Papa John's Pizza medan "suveräna stater" som Southampton och Everton fortsätter att utvecklas fotbollsmässigt. Men den här situationen med upproriska fans utgör det största hindret på vägen mot Mike Ashleys dröm - ett nullifierat och livlöst Newcastle United i mitten av ingenstans som tillåter honom och hans homeboys att fortskrida med en problembefriad och kommersiellt prioriterad dagordning. Men precis som i H.C. Andersens berättelse börjar de "hopplöst korkade", i det här fallet människorna runt Newcastle United, påtala det faktum att Alan Pardew inte har några kläder på sig.
Reaktionen handlar i grund och botten om en sak; ambitionen att återta en beskrivningen av Newcastle United som en gång stavades stolthet, värdighet och hopp. Den reaktionen kallades för "masshysteri" av mannen som är praktiskt ansvarig för att etablera de mer moderna personlighetsdragen: rädsla, 0-4 och danska skallar. Att avfärda reaktionen som "masshysteri" gjorde inte jobbet. Även folk utanför de mest kritiska supporterklickarna har nämligen börjat uppmärksamma vad som egentligen försiggår när prestationerna under den självutnämnde "kungen" (Pardews smeknamn för sig själv från tiden i West Ham) ställs i relation till andra klubbar och tränare.
Det portade och utskällda mediedrevet har börjat referera till citaten, ursäkterna, resultaten och alla de siffror som visar en otillbörlig och kompetensbefriad person i en inflytelserik och för Newcastle viktig yrkesroll. Vinden började vända och blåser nu allt hårdare mot den mest centrala mekanismen i Mike Ashleys status-quo-maskineri. Som en konsekvens har representanterna för vår numera inte-så-stolta-värdiga-eller-hoppfulla klubb återgått till att göra det man gör bäst. Olyckligtvis har det i sin tur ingenting att göra med att korrigera fel utan snarare förvärra dem.
De hatar att ta beslut av fotbollsmässig innebörd. Därför vill man till varje pris behålla personen som gladeligen går ärenden åt en helt ointresserad klubbledning i hopp om att det hela ska lösa sig, trots att Pardews resultat under 2014 är sämre än de senaste 28 tränarna som fått lämna sin post i Premier League. Varför? De senaste fyra åren är de bästa i Mike Ashleys liv som Newcastleägare. Han slipper prata, ta beslut, bråka, skällas ut och ställas till svars för något. Newcastle lever sitt eget liv som en blindtarm för Sports Direct. Utan Pardew som bilndtarmskapten sätts båten i gungning.
I strax över två veckor har spelare, ex-spelare, tränare och experter skyndat för att uttrycka och förklara vilken hygglig, hårt arbetande och kompetent person Alan Pardew är. Mike Ashleys PR-snubbe, Keith Bishop, har lett sin trupp av spinndoktorer till alla möjliga hörn. Det kunde ha varit Wayne Quinn, Hayden Mullins och Dan Gosling, men istället har vi som är kritiska till Newcastles manager blivit korrigerade av Dietmar Hamann, Teddy Sheringham och Peter Lövenkrands. Alla förklarar spetsfundigt samma sak; ett villkorslöst rättfärdigande av Alan Pardews position som tränare. "Det är Alan, tro mig, han är toppen, var snälla mot honom", tycks vara budskapet.
I stark kontrast till de argument som börjar nå medias strålkastare, och väl sammanfattas av över hundra supportrar på sackpardew.com, härstammar opinionens teorier från den underliggande uppfattningen att ex-spelare och spelare inom fotbollens etablissemang per automatik har rätten att korrigera våra dumma små missförstånd. Med andra ord är vi supportrar "hopplöst korkade".
Genom hela klubbens PR-forcering och strömmen av försvarstal finns det fyra urskiljbara kategorier av personer som träder fram och försvarar vår utskällde tränare. Först och främst finns de som känner Alan. De har varit snälla nog att berätta hur han är som person. "Egentligen".
“His character has not changed, he’s exactly the same guy. He’s a top bloke and always will be.”
Mark Bright, f.d. lagkamrat i Crystal Palace
“I can’t explain to you how bad the social media side of things is because – I hate to say this – it could be an agent going on there, stirring things up. It could be somebody who lives in Australia.”
Steve Brown, Ebbsfleet Towns manager
“He wants to be involved for as long as he can. He’s trying hard to turn it round. I like Pards, he’s a good man, long may it continue.”
Teddy Sheringham, brings females to the event
Det finns också ett gäng som grävts upp och nu paraderas som kunniga, insiktsfulla röster i sammanhanget.
“I hope he stays there. He’s in his fifth season. When you talk about managers getting the sack or being under pressure, the most important thing is whether there is life in the team.”
Dietmar Hamann, lämnade Newcastle efter en säsong för 15 år sedan
“I thought he was not only a great guy but a fantastic manager to boot. I have to say in my own experiences I have had managers who only want to focus on the negatives and not highlight things when they are positive.“
Peter Lövenkrands
“He knows that he has to stay strong because that’s part of the job at Newcastle. He can’t do much more than what he is doing now.”
Nolberto Solano
“But Alan’s an experienced manager, he’s in a difficult moment and he’s been through the mill but he’s a very good manager. I know it’s the first time he’s been through this sort of thing but I think they’ll be fine.”
Gary Monk, Swanseas manager
“There’s been an undercurrent ever since the pair got together but on the main I think Alan Pardew will look at what he’s achieved at the club – that great season where they finished in the Europa League positions”
Alan Curbishley, inget lags manager
Det finns de inom klubben vars vidare anställning på Tyneside mycket väl kan hänga på att Pardew förblir tränare.
“He certainly has the right credentials, he has come in and in terms of the teams, we have been building. He is a fantastic manager. He’s got a wealth of experience at every level and he’s the focal point of the club so he is going to come in for criticism at a big club with the expectations we have."
"We’re all frustrated but he’s been calm and he’s showed composure and that’s what we need.”
Mike Williamson, inte-så-fantastisk mittback
Alan Pardew: Calm and composed
“Prick”
Andy Woodman, målvaktstränare på Twitter
Ohörbara svordomar och könsord på St. Mary's
John Carver
Till sist finns det journalister som grävt riktigt djupt för att hitta den riktiga anledningen till att Newcastle United kraschar och brinner. En personlig favorit är att "the rub of the green" - tur - är fenomenet som kan ställas ansvarigt för de 141 mål vi släppt in i de 83 ligamatcherna som spelats sedan augusti 2012. Inte bara det, utan den otur som drabbar oss gång efter annan har också föranlett det faktum att vi under Pardews tid i klubben ALDRIG vunnit en match där laget gått in i halvtidsvila i underläge (P 43 W 0 D 6 L 37).
“Pardew has suffered a couple of huge slices of ill fortune by losing his two best players from last season, and also the rub of the green in matches. He might yet turn things round.”
Sean Ingle, The Guardian
Det finns ett återkommande tema i berättelserna om Pardews sanna jag och förmåga; oförmågan att förklara varför han är rätt man att leda något lag framåt. Hypoteserna är nästan fascinerande i sin plumpt obefintliga bevisbörda (förutom den korrekta misstanken om att sackpardew.com kontrolleras av en australiensisk agent). Ingenting i Alan Pardews sparkade förflutna, förlustpräglade nutid eller framtid tyder på att han har något att göra i Newcastle United eller någon annan Premier League-klubb. Att ingen är förmögen att peka på en enda faktisk styrka hos honom göder idén om att det faktiskt inte finns något att ta av. Hans nakna uppenbarelse sticker fler och fler i ögonen, vad än Didi Hamann eller Anders Grönhagen säger.
Det är dags för kejsaren - förlåt, kungen - att ta på sig kläder och abdikera.
