Krönika: Benitez straffas för gamla synder
8:e augusti. 23 dagar kvar av transferfönstret och Newcastle står fortfarande med Dwight Gayle och Aleksandar Mitrovic som truppens enda anfallare. Om Rafas nya rekryteringsmodell, hur han tvingas städa upp efter den gamla regimen och Ashleys mobbning.
Sedan Rafael Benitez ankomst till Newcastle för snart ett och ett halvt år sedan har klubben renoverats rejält. Rekryteringsmodellen är annorlunda och maktstrukturen likaså. När Benitez bestämde sig för att stanna i Newcastle förra sommaren och på allvar skulle starta sin renovering så påminde det om ett avsnitt i TV-programmet fuskbyggarna. Klubben var i sämre skick än vad Rafa hade förutspått. Det han skulle renovera var resultatet av en fotbollsklubb som drivits utan en röd tråd. Innan var idén att köpa unga, lovande spelare i hopp om att få avkastning på vidareförsäljningar. Det fanns ingen komplex idé om hur alla departement skulle fungera ihop – ingen koherens i arbetet som Carr och Charnley utförde. Den rekryteringsmodellen resulterade i ett dussin individer som spelade i den svartvitrandiga tröjan utan syfte och utan framtidsvision. Lagkemin drabbades och trots att flera spännande talanger spelat i Newcastle de senaste åren så har de inte fått utväxling i nordöst.
Vems röda tråd följde egentligen Carr och Charnley?
Aktuellt nu är att Benitez hamnat i en klaustrofobisk sits där han måste göra sig av med spelare för att kunna köpa in nya. Newcastles transferbudget verkar nästintill obefintlig och direkt beroende av spelarförsäljningar – detta trots att man förra sommaren tjänade trehundramiljoner kronor under transferfönstret. Under försommaren i år entledigades chefsscouten Graham Carr från sin tjänst för att han och Benitez inte hade samma syn på vilka rekryteringar Newcastle behövde. I flera år har Newcastle köpt konservburkar med tonfisk, öppnat dem, och låtit de ruttna tills de blivit fullkomligt genomsura och meningslösa. I början på sommaren gick Lee Charnley ner i källaren på St James’ Park, lastade alla problem Newcastle hade i en flyttlåda, åkte till Newcastles träningsbas i Benton och kastade dem i famnen på Benitez sägandes: ”red ut det”.
Allt för många spelarkarriärer har stagnerat i Newcastle. Man har värvat lovande spelare på långa kontrakt, troligtvis för att en potentiell vidareförsäljning ska bli så lukrativ som möjligt. Spelarna som värvats utan baktanke, med tränarens önskemål åsidosatta, har sedan förmultnat och minskat radikalt i värde, samtidigt som priserna på den engelska marknaden stigit. Denna ekvation blir inte särskilt svår att räkna ut. På samma gång som värdet på Newcastles spelare minskat så har det blivit dyrare att köpa in nya på grund av den stigande inflationen på den engelska spelarmarknaden. Ackumuleringen har lett till ett sopberg med fotbollsspelare utan en roll i klubben som inte går att bli av med.
Allt för många av nyförvärven som gjorts under rekommendation av Graham Carr har inte bara blivit mindre eftertraktade, de har även fått delar av sina karriärer förstörda – att välja Newcastle som klubbdestination har varit en dödssynd. Det har givetvis funnits undantag som exempelvis Yohan Cabaye, Mathieu Debuchy och Ben Arfa som excellerat och sedermera sålts vidare, om än för allt undervärderade prissummor. De spelare som lyckats har sålts vidare vid första chansen, Newcastle blev identitetslös som klubb, vilket Benitez har reparerat med sina uttalanden om att Newcastle inte längre är en språngbräda till större saker. Även Jamaal Lascelles väckte liv i klubben när han vrålade att: ”no one gives a fuck”, efter att ha blivit utvisad i en 3-0-förlust mot Everton under Steve McClaren, följt av ett kaptensföredöme både på och vid sidan av planen därefter.
Joe Kinnear förstod inte skillnaden på euro och pund vilket kostade Newcastle pengar i samband med Cabaye-affären.
Ännu ett stort problem i konservburksmodellen är att det varit för riskfyllt att sälja spelare, något Benitez nu också verkar förstå, något som Alan Pardew även fick bevittna. Trots att det funnits undermåliga spelare i truppen så har det varit en stor risk att sälja dem – man vet inte om det kommer en ersättare genom dörren eller inte. Benitez trodde sig ha sparkapital efter sommarfönstret i fjol som han kunde använda till finjusteringar i januari, men några nyförvärv blev det inte. Problemet blir då att tränare dras för att sälja spelare eftersom att det varit bättre att behålla en medioker spelare än att inte ha någon alls. Detta tankesätt har lett till dyra lönekostnader i jämförelse med truppmaterialet. En osund obalans som Rafa nu ska reda ut.
Inte bara är det svårt att sälja av undermåliga fotbollsspelare, det är dessutom omöjligt att göra vinst på spelare som endast blivit äldre och dessutom sämre fotbollsspelare. Med de långa kontrakten i beaktelse så blir resultatet att Newcastle sitter på en allt för stor trupp med mediokra spelare som värvats utan att en tränare har velat använda dem, dessutom med stora lönekostnader. Det är som att Newcastle har en organisk pengaslukarmaskin som säsong efter annan kostar enorma summor för utfyllnad på träningsanläggningen, som potentiellt även försämrar lagkemin.
Nu står Newcastle och Benitez i ett läge där han har ansvaret att lösa alla klubbens gamla problem. Han straffas för gamla synder och har det nästintill omöjliga uppdraget att sälja spelare som Emmanuel Riviére, Massadio Haïdara och Henri Saivet – men problemet slutar inte för att man blir av med undermåliga fotbollsspelare. Det renderar sedermera i att Benitez tvingas köpa olidligt billiga spelare själv, som även de riskerar att bli bänksittande och inte hålla måttet, och endast spä på evighetskarusellen. Positivt är att Benitez åtminstone får värva spelare efter sin egen idé och inte endast stå med åtta nya fransmän som han aldrig ens har som intention att använda.
Riviére - lovande värvning som blev meningslös.
Talangdödarfabriken måste stänga nu, och visst har det funnits positiva tendenser. Man har sett att Benitez varit en skicklig hantverkare i att köpa unga spelare och utveckla dem – en modell han verkar föredra och som hans föregångare misslyckats med. Isaac Hayden är ett veritabelt exempel, likaså DeAndre Yedlin. Att sälja spelare har däremot varit svårare. Benitez har bevisat att han klarar att värva spelare för billiga summor och sedan vidareutveckla dem, men för att kunna fortsätta den hittills framgångsrika ”Rafa-modellen” så krävs det att man blir av med alibispelarna för att få kapital att fortsätta på Rafas väg.
Om Benitez går in i säsongen med Dwight Gayle och Aleksandar Mitrovic som de enda anfallarna, eller att Mitrovic säljs och att det sedan inte finns resurser att värva en ersättare till serben, så kan bägaren rinna över, som den varit nära att göra tidigare. Hittills har Benitez lyckats parera alla problem som klubben ställt i hans väg, men när det gäller att bli av med katastrofvärvningar för att kunna göra nya kap så kan det bli svårare. Trots utebliven finansiell uppbackning av Mike Ashley så visar Rafa att han kan göra goda transferfönster med minimala resurser. Problemet att köpa unga spelare som inte passar in i laget med allt för långa kontrakt och allt för dyra lönekostnader verkar, om inte utraderat, åtminstone vara reducerat. Det har vi Benitez att tacka för. Men för att hans transferprojekt ska kunna fortgå så krävs det kapital. Ashley kommer inte börja ”splash the cash”, om inte Newcastle ligger på nedflyttningsplats i januari – då krävs försäljningar. Benitez har inte varit nöjd över vilka summor pengar han haft att spendera hittills – styrelsen har hänvisat till att sälja fler spelare – spelare som de själva värvat in som man vet är oattraktiva på marknaden. Ibland känns det som att Ashley gör sitt bästa för att Rafa, nästan, ska avgå.
