Krönika: Feel Again
Efter att en tid gått runt helt opåverkad av lagets resultat så börjar de äntligen komma tillbaka. Vilka de? Känslorna.
När Jonas Gutierrez gjorde 2-0 målet mot West Ham den 24e maj 2015 så injekterades en överdos av glädje i min kropp. I ärlighetens namn blev jag nästintill lika glad när Sissoko nickade in 1-0 ledningen till skatorna. Tre poäng mot West Ham betydde att laget stannade i finrummet, vi slapp åka ur. Framöver kunde vi ta in en ny tränare, inte John Carver som ”caretaking manager”. Newcastle hade stannat kvar, där och då kändes allting väldigt bra. Äntligen kunde man börja på ett nytt kapitel. Visst insåg jag att det var som att köpa en trisslott. Det fanns ingen kompetens i ledningen och sannolikheten att klubben skulle styras i rätt riktning var liten.
Newcastle fick en ny tränare och en enorm ekonomisk investering av Mike Ashley. Rädslan att åka ur var så pass inträngande att Newcastle-ägaren inte hade något val. Skulle det inträffa så skulle ju hans låneföretag Wonga skulle inte längre visas på TV varje helg, och de stora Sports Direct reklamerna på St James’ Park skulle få reducerad uppmärksamhet i media. Utan sin kompetens så kastade han alla pengar han hittade i sina fickor rakt ner i Fontana di Trevi där McClaren hade väntat sedan vattnet blivit till is. McClaren fick sina spelare, men cirkusen fortsatte. Resultaten uteblev, men lika glad för det var jag och surast var Mike Ashley.
När jag var mindre och tittade på Newcastle så brukade jag strunta i allt som försiggick utanför planen. Jag kopplade bort de bitar som handlade om klubbskötsel och dylikt. Det skedde organiskt, jag tänkte inte på det. När domaren blåste i pipan så var det jag, Newcastle och tre poäng som skulle slåss i 90 minuter. Det är en enkelhet men på samma gång det fundamentet som gör att folk runtom i hela världen sugs in i fotbollens charm. Man blir glad när laget vinner, och sur när laget förlorar. Det ska vara så. Helgen ska vara räddad efter en marginalvinst på lördagen och likväl ska lördag kvällen vara förstörd om laget spelat dåligt. Det är fullständigt naturliga känslor, det basala med fotboll och sport i allmänhet, anledningen till att man har ett favoritlag vare sig det är frivilligt eller ofrivilligt.
När man inte längre blir sur när sitt lag förlorar och likväl inte glad när det vinner, så är det som att en fragmenterad lyxstund i livet inte längre spelar någon roll. Den gjorde inte det ett tag, fotbollen, eller Newcastle rättare sagt. Om Newcastle förlorade ryckte jag på axlarna, om Newcastle vann vilket sällan hände så skämtade jag med mina kompisar om händelsen. Det spelade ingen roll. Newcastle var inget som fick mina känslor att gå igång. Jag hade tappat det bästa med fotbollen, den gjorde mig inte längre glad, men den gjorde mig heller inte ledsen.
Idag är det annorlunda. Jag blir numera glad när Newcastle vinner och sur när Newcastle förlorar. Jag vill ha det så, och jag har fått tillbaka passionen att följa Newcastles matcher. Jag började därför fråga mig själv vad det är som har gjort att jag kan glädjas för Newcastle nu, eftersom jag inte kunde det för drygt ett halvår sedan. Jag fann svaret ganska snabbt. Nu styrs klubben i rätt riktning där maktaktörerna också har kompetens. Idag går klubben Newcastle framåt när laget vinner, på samma sätt som klubben Newcastle gick framåt när laget förlorade under McClaren, och under Pardew. Nu vill jag vinna varje match, klättra i tabellen, vinna ligan. De goda har tagit över klubben och de onda isolerats. Jag hejar på de som gör klubben väl liksom jag inte hejade på de som endast skadade den.
Nu är klubben relativt välskött för första gången på länge. De onda har för stunden förlorat och man kan äntligen plocka fram den där passionen som gömt sig bakom allt damm som hade samlats runt den under dens tid i koma.
För vissa kanske det låter märkligt, men att ha fått tillbaks känslorna där vinsterna firas och förlusterna sörjs är ovärderlig. Det är det som är meningen med att följa Newcastle. Nu är vi enade, och vinner vi nästa match kommer jag fira. Det gjorde jag inte för ett halvår sedan.
