Krönika: I väntan på den symboliska segern
Efter fem spelade matcher den här säsongen och två poäng på dessa så börjar man som Newcastle supporter undra vad det är som är så jätte fel. Vad är det som är så fel att vi nu i inledningen ligger sist i ligan och står tomhänta från vinster. Med stora investeringar i somras och ny tränarstab som grädde på moset så borde vi väl lyft oss från förra säsongen? Laget är bra, vi har förutsättningarna, vi försöker klättra uppför ligatabellen men dras hela tiden ner av en tung förlorarmentalitet.
Efter matchen mot West Ham var jag mållös. Min optimism var trots fyra poäng på fyra matcher underligt stor. Vi hade lyckats fått med oss ett kryss borta på Old Trafford och borde verkligen vunnit premiären hemma mot Southampton. Jag trodde verkligen att den dåliga starten berodde på alla röda kort och avstängningar vi hade dragits med, vilket onekligen var en stor bidragande faktor men knappast avgörande.
Hela tiden den här säsongen har jag varit relativt nöjd och belåten. Tänkt tankar som ”2-0 borta mot Swansea är ju klart man kan åka på”, ”klart vi förlorar mot Arsenal, de är såpass spelmässigt skickliga” och nu återigen ”West Ham har blivit riktigt bra, detta är ingen skam”. Jag märker hur lågt jag sjunkit och jag har på något sätt installerat min hjärna på att Newcastle är ett lag som inte har med topp tio att göra. Vi är ett lag som vinner mot nykomlingarna och vissa klubbar som cirkulerar kring bottenträsket.
Vad har egentligen hänt i de fem inledande matcherna? Till att börja med så gjorde vi en riktigt inspirerande insats hemma mot Southampton, efter den matchen var jag ju givetvis besviken med att The Saints kvitterat med bara tio minuter kvar, men jag som alla andra såg stor potential i vårat lag inför den kommande säsongen. Vi spelade fotboll igen och McClaren verkade ha någonting bakom pannbenet. Någonting bra, passningsfotboll, en klar spelidé som skulle leda till framgång.
Tolka mig inte fel. Jag tycker också likadant som säkert många andra Newcastle supportrar, att vi har varit bra mycket bättre än under de två föregående säsongerna, men trenden hänger kvar, vi vinner aldrig. Jag förväntar mig aldrig vinst egentligen, hoppas är en sak i sig, men innerst inne nöjer jag med att vi spelar dugligt för att sedan åka på förlust på förlust.
Jag har inte ändrat åsikt kring McClaren och hans tränarstab. Jag ser fortfarande positivt på lagets utveckling och att vi stundtals är spelförande i våra matcher, och är bara marginaler ifrån att segla båten i hamn i flertalet av matcherna. Med 50 miljoner pund spenderat i somras så bör McClaren ha virket han behöver för att åtminstone börja vinna matcher i ligan, och då menar jag ett flertal och inte en vinst i månaden. Det defensiva mittfältsparet har dock varit ett stort stolpskott inledningsvis på årets bravader. Jag väljer att inte skänka så många ord till Colback och Anita i den här krönikan, det är ett ämne i sig. Kort och gott ska jag dock säga att jag varken avskyr Colback eller Anita, men tillsammans har de varit katastrof. Jag har just nu inte förtroende för någon av dem. Det känns som att vi spelar med tio man på plan även när vi på papperet har alla gubbar kvar på banan. Jag flyttar hellre i dagsläget ned Sissoko i banan som kan bilda innermittfältspar med antingen Tioté beroende på dennes form alternativt med Wijnaldum. Jag tyckte De Jong såg vass ut senast mot West Ham och kan i min mening få starta som 10a bakom antingen Ayoze eller Mitrovic. Och för att ge en kort kommentar kring Mitro så har jag personligen fortsatt förtroende för honom. Han har visat att han är livsfarlig i motståndarnas straffområdet, ett mål är alltid nära till hands. Med tanke på att vi innan West Ham matchen inte skjutit ett skott på två och en halv match så känns det som att när det där skottet väl kommer så behöver det vara i mål, något som jag tror Mitrovic är bättre på än någon annan i laget just nu.
En spelare som måste(!) få mer tid på planen är Ayoze Perez. Han har varit ljuset i mörkret varje gång han äntrat planen denna säsongen. Han är en utav de fåtal spelare som är kreativ, lugn, klok, skapar tid åt sina medspelare att inta rätt positioner och kan även skapa saker på egen hand. En riktig flair som absolut borde få chans till spel i framtida matcher. Nämnvärt är också att jag gärna skulle vilja se yttrar med foten inåt banan som kan bli tilldelade mer djupledsbollar och även skära in i banan för att komma till avslut. Detta tycker jag är en självklarhet åtminstone i de matcher Mitrovic inte startar, serben skulle nog dock tjäna på att yttrarna har den bästa foten utåt banan om vi nu halvt ska förlita oss på att Mitrovic blir någon sorts frälsare med sitt sinne för målskytte.
Jag tycker laget är ganska bra. Jag tycker McClaren är ganska bra. Vi har materialet som krävs för att sakta men säkert klättra uppåt i tabellen. Vi kan lätt sluta topp åtta med det materialet vi har, tro mig.
Klubben har dock en egenskap till som många gånger avgör resultaten, en negativ sådan. Vi har en fet förlorarmentalitet stämplat mitt på våran logga. Negativitet, självförtroende i bott och att supportrar, ledare, spelare och staden hela tiden känner en lukt av förlust inför varje ligamatch.
En hel text, en hel krönika, om att vi inte kan göra någonting. Jag gillar McClaren som tidigare nämnt, jag gillar truppen, jag trodde och tror på Newcastle den här säsongen men det som behövs är en positiv trend. Det får man endast genom vinster och att klättra uppåt i ligatabellen, kanske genom cupframgång. Som jag skrev så var jag mållös efter West Ham matchen, jag känner mig okreativ, det känns som att alla tankar jag haft kring laguttagningar och knep på fasta situationer bleknar bort med förlorarmentaliteten.
Det som jag väntar på nu är en symbolisk seger. En kross, en fullständig utklassning, eller kanske bara en match där vi vinner på tur, får en billig straff så laget tror att de faktiskt är riktigt bra, vilket de inte gör i nuläget. Sissoko satte själv ribban när han påstod att Cabaye spelade i en större klubb än han själv, alltså Crystal Palace.
Jag väntar, och jag kommer fortsätta vänta, för det är inte McClaren eller spelartruppen det är fel på i min mening. Vi har inte ambitioner att gå vidare till spel i Europa, men ett lag som traskar runt i bottenträsket, det är vi inte. Det är bara en sak som fattas, vinnarkultur. Det får vi genom den symboliska segern. När den kommer vet jag inte, men när den kommer så ska vi lyfta oss, hålla fanan högt och spurta upp i tabellen. Vi har allting som krävs, det är bara segrar som fattas.
