Lever Steve Bruce på lånad tid?
Det blev en storförlust mot Marcelo Bielsas Leeds för Steve Bruce och hans mannar och man blev återigen påmind om problematiken som existerar i Newcastle United.
Om man går på resultatraderna och tabelläget så var det två jämnstarka lag som gick upp mot varandra under gårdagen på Elland Road men slutresultatet vittnade om någonting annat och slutresultat var också en väldigt precisionssäker representation över matchen som helhet. Leeds United var bättre på precis allt. Men jag ska inte ljuga, när Ciaran Clark oförtjänt lyckades kvittera till 2-2 så trodde jag att Steve Bruce kanske skulle mäkta med ännu en sådan där stöld som han nästan tagit patent på under sin tid på tränarposten i Newcastle. Men så blev inte fallet, Leeds var alldeles för bra och Steve Bruce hade inga verktyg att ta till för att hämma Bielsas mannar under gårdagen.
Newcastle beskrivs av många som ett defensivt lag men detta betyder inte att Newcastle nödvändigtvis är ett kompetent defensivt lag. Bielsa klädde av Steve Bruces gäng och lämnade dem nakna i kylan. Jag har suttit och tålmodigt väntat på att Newcastles virriga defensiv ska börja leda till konsekvenser för resultaten men Newcastle har under lång tid lyckats duckat för detta ofta genom briljanta insatser från sina målvakter eller genom motståndarens inkompetens och ineffektivitet som mystiskt nog alltid tycks dyka upp i möten med Steve Bruces Newcastle.
Dessa lag var två intressanta kontraster att bevittna. Bielsas väldigt framåttunga lag där han trycker in alla sina främsta offensiva spelare i en och samma elva. Även Bielsas defensiva spelare består av spelare med mer framträdande offensiva kvalitéer än defensiva såsom Alioski och Stuart Dallas som tog hand om ytterbackspositionerna. Men lägg därtill två stycken ytterforwards i Raphinha och Rodrigo som offensiva mittfältare bredvid Harrison och Klich. Dessa spelare sprang åttor runt Newcastles stackars försvarslinje och var omöjliga att fånga in. Anfall är bästa försvar i sann Kevin Keegan-anda.
Steve Bruce å andra sidan har vägrat spela alla Newcastles offensiva spelare samtidigt. Han anser att endast en av Saint-Maximin, Ryan Fraser och Miguel Almirón kan befinna sig på plan och ska den ena in måste den andra ut. Och detta är väldigt anti-klimax eftersom man efter värvningen av just Fraser verkligen såg fram emot vad den trion skulle kunna hitta på tillsammans. Man har en av de potentiellt mest spännande offensiva uppställningarna på pappret, åtminstone om man bara ser till ligans mitten- och bottenträsk men Steve Bruce vägrar att låta den sammansättas. Förmodligen gör han detta för att han fruktar för balansen och att defensiven blir för blottad. Men huvudvärken här är ju att som jag skrev lite längre upp att Newcastles defensiv är inte särskilt välskyddad eller organiserad såsom saker och ting är nu. Att låta Almirón starta tillsammans med Fraser hade förmodligen bara lett till att Newcastle hade varit något mer slagkraftiga offensivt men med samma hönshus till försvarslinje. Finns inte särskilt mycket att förlora för Steve Bruce i mitt tycke.
Leeds United gav en nostalgiska känslor, de spelar på ett sätt som man vill se Newcastle spela på. Inspirerande, energifyllt och glädjeberikande med en egendomlig fadersfigur vid sidlinjen som erbjuder en ständigt guidande hand. Kunde lika gärna varit Sir Bobby Robson jag beskrev som Marcelo Bielsa.
The search for everlasting mediocrity
Jag skrev i och med anställningen av Steve Bruce att de negativa uppståndelsen kring honom var lite överdriven och felaktig. Steve Bruce är ingen dålig tränare på det sättet Steve McClaren var. Men han är ingen tränare förmögen att lotsa en klubb till högre positioner, han saknar taket och idéerna för detta. Anledningen till att sådana tränare som Steve Bruce har(eller hade) försvunnit från Premier League var inte kopplat till att han var för dålig för Premier League nödvändigtvis utan det var kopplat till vad han representerar och det han representerar har blivit så gott som irrelevant. Som jag skrev där och då har Premier League blivit en liga mestadels bestående av bottenlag som slåss om nytt kontrakt, toppklubbar som slåss om de prestigefyllda placeringarna samt aspirerande toppklubbar. Och Steve Bruce specialiseringsområde ligger i att hålla en klubb flytande i mittenträsket utan chans till vare sig Europaplats eller nedflyttning. Det är inte många klubbar som aspirerar mot att sluta på samma tråkiga mittenplacering år ut och år in. Det är bara en klubb egentligen och det är Newcastle United. Steve Bruce är på många sätt Mike Ashleys drömtränare.
Mike Ashley har ju länge försökt hittat den perfekta balansen. Han trodde han hade funnit den i Alan Pardew vilket var varför han blev erbjuden det där mytomspunna 8-års kontraktet. Tanken med Graham Carr och Alan Pardew var ju att utnyttja Carrs enorma kontaktnätverk för att kunna köpa in talangfulla spelare för ett rimligt pris samtidigt som Pardew tack vare sin personlighet skulle kunna hålla omklädningsrummet på någorlunda gott humör samtidigt som hans uppenbara begränsning skulle se till att Newcastle inte presterade för bra. Detta misslyckades för Graham Carr råkade sätta ihop ett alldeles för skickligt lag trots att han rörde sig med väldigt begränsade medel. Han råkade värva vad som skulle visa sig vara en av Premier Leagues främsta passningsgenier och spelfördelare i Yohan Cabaye för den magra summan 4 miljoner pund. Och hans vapendragare på mitten var dåtidens N'golo Kanté i Cheick Tioté och tillsammans bildade dem två ett av seriens främsta innermittfält. Detta blandat med den defensiva strukturen Chris Hughton hade infört åren därpå samt att Demba Ba mot Tony Pulis förväntan besatt knän som höll gjorde Newcastle till ett av de bästa lagen i Premier League. Alan Pardews begränsningar fick inte heller de negativa konsekvenserna som Ashley hade hoppats på. Tvärtom såg man knappt av dem. Alan Pardew saknar förmågan att lotsa klubbar ur djupa dalar, och detta på grund av att han inte kan lägga ett grundspel och ett tryggt system som spelarna kan förlita sig på när det blåser illa. Men Newcastle hamnade aldrig riktigt i några dalar den där säsongen, tvärtom så var det medvind under majoriteten av säsongen och då blev Pardew mer utav en tillgång snarare än en sten på axlarna. Hans förmåga att motivera och hålla god stämning i omklädningsrummet överskred hans taktiska begränsningar och som resultat slutade Newcastle på en mycket fin 5:e plats.
Alan Pardews begränsningar gjorde sig däremot påminda säsongen som följde. Newcastles trupp var inte rustad för spel på två fronter och Mike Ashley vägrade adressera detta problemet. Newcastle hade en stark förstaelva men inte mycket utöver och mer matcher leder till större fysisk påfrestning på spelarna. Mer skador och större formdippar och bristen då på ett tryggt system och grundspel hämmade Newcastle förmåga att spela sig ur formsvackorna. Och som resultat gick Newcastle från CL-jakt till krig om nytt kontrakt på bara en säsong.
Den nästföljande säsong följde Mike Ashleys manus till sist om än inte från början. Man hade tappat Demba Ba under vinterfönstret säsongen innan men man lyckades ersätta honom väldigt bra med inlånade Loic Rémy och bristen på Europaspel gjorde Newcastle återigen till ett konkurrenskraftigt lag. Man gjorde en riktigt stark höst och hotade om topplaceringar. Mike Ashley lyckades sätta stopp för dessa förhoppningar i och med försäljningen av Yohan Cabaye till PSG under januarifönstret. Cabayes betydelse för Newcastle går inte att överdriva. Fransosen startade nästintill varenda match fram tills det att han lämnade och med honom på planen tog Newcastle 33 poäng på 20 matcher och efter att han lämnat blev det bara 16 poäng på de resterande 18 matcherna. Utan Cabaye på planen halverades lagets poängskörd, man gick från ett lag på övre halvan till att bli ett bottenlag. Men tack vare den fina hösten slutade man på 10:e plats vilket förmodligen var Mike Ashleys exakta mål inför.
Men avsaknaden av Cabaye gjorde sig påmind även under säsongen som följde. Newcastle hade en del nya och intressanta mittfältare i laget. Moussa Sissoko, Rémy Cabella och Siem De Jong exempelvis men ingen av dem var samma spelartyp som Cabaye eller för den delen i närheten av lika bra som fransosen hade varit. Och det kom att bli en bitter strid på nedre halvan hela säsongen. Och kritiken och trycket från Newcastles supportrar blev slutligen för mycket även för Ashley och en skilsmässa med Pardew blev verklighet. Pardews assisterande John Carver tog över men det enda minnesvärda han lyckades med i princip var presskonferensen där han råkade dra till och hävda att han var en av ligans om inte ligans främsta tränare.
De var först i sista omgången som Newcastle lyckades säkra nytt kontrakt genom en 2-0 seger hemma mot West Ham. Och detta är ju en av de mer minnesvärda matcherna under Ashley-eran eftersom huvudrollen spelades av supportrarnas favorit Jonas Gutierrez. Gutierrez hade tidigare blivit diagnotiserad med testikelcancer och skjutits åt sidan av klubben på ett närmast omoraliskt vis. Gutierrez lyckades besegra cancern och kämpade sig senare tillbaka in i startelvan efter ett halvår med reserverna. Att det just var han som sköt nytt kontrakt för Newcastle värmde hjärtat på mer än ett sätt. Argentinaren firade sitt mål genom att med arg blick peka upp mot Lee Charnley och VIP-läktaren, en aktion som föll supportrarna i smaken. Däremot kan man nog konstatera att det just var den aktionen som definitivt cementerade Mike Ashleys beslut att inte förlänga Gutierrez utgående kontrakt.
Alla har vi hört Albert Einsteins kända citat att vad som kännetecknar galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat utfall. Mike Ashley verkar dock varit den enda som missat detta välkända citat. För det var exakt samma övning han hade bedrivit med Pardew som han hade som avsikt att föra med Steve McClaren som tränare. Samma tänk genomsyrade Newcastle Uniteds agerande. Graham Carr plockade in en radda väldigt intressanta spelare såsom Florian Thauvin, Aleksandar Mitrovic och Gini Wijnaldum. Alla tre spelare som hade ryktats till betydligt större klubbar än Newcastle. Tanken var som sagt densamma som tidigare, att sätta en talangfull elva på planen coachade av en begränsad tränare som skulle leda till en stabil mittenplacering. Alltså ha ett lag som skulle kunna konkurrera på övre halvan under rätt guidning. Newcastle United under Mike Ashley har alltså som mål att försöka underprestera fast på ett kontrollerat sätt. Det är närmast absurt när man tänker på det men det är vad man strävar efter. Tyvärr för Mike Ashley skull så klarade inte Steve McClaren av att upprepa Alan Pardews prestationer på tränarbänken. Han råkade underprestera alldeles för mycket. Till McClarens försvar hade han aldrig tillgång till en spelande tränare i Cabaye på mitten eller en av ligans mest effektiva anfallare i Demba Ba eller en yngre och mer motiverad Fabricio Coloccini i mittlåset. Men kan man inte säga något annat än att McClaren misslyckade rätt så rejält oavsett vilka ursäkter han skulle välja att ta till.
Sedan följde åren med Benitez som vi minns med tydlighet eftersom de inträffade alldeles nyss. Benitez gjorde ett fantastiskt jobb sett från Mike Ashleys perspektiv. Han lyckades till skillnad från de andra tränarna med bedriften att med minimala resurser hålla Newcastle flytande i det anonyma och åtrovärda mittenträsket. Problemet med spanjoren var ju dock att han gnällde för mycket. Det var alldeles för mycket surr om ambition och viljan att uträtta något minnesvärt på planen. Lägg därtill att Benitez var fräck nog att begära insyn i klubbens arbete och ha ett större säg om vilka spelare som värvades. Detta ledde till att Mike Ashley såg till att Benitez inte förlängde kontraktet när det väl hade gått ut genom att erbjuda honom en symbolisk förlängning, det vill säga en förlängning där villkoren var skrivna på ett sådant sätt att Benitez absolut inte skulle vilja förlänga. På så sätt kunde Ashley skylla allt på spanjoren och undvika den värsta kritikerstormen som hade följt om han officiellt hade sparkat Benitez.
Steve Bruce är ytterligare ett försök från Mike Ashley att uppnå perfekt mediokritet. Och hittills är det hyfsat lyckosamt måste man säga men Mike Ashley har precis som han gjorde då Alan Pardew satt glömt bort en väldigt viktig detalj.
Apatin är Mike Ashleys främsta ovän
Inför säsongen så publicerades det en väldigt intessant utredning. Jag har dessvärre glömt vilka det var som stod för utredningen och jag saknar energin att leta upp den. Men utredningen handlade om vilka supportrar som var mest optimistiska respektive pessimistiska inför säsongen. Vilka supporterfalanger präglades av apati och hopplöshet? Sist på listan återfanns Southampton vilket förvånade de flesta. Varför var Saintssupportrar så präglades av apati och pessimism? Men när man tänker ett extra varv blir det inte så konstigt. De gånger då Southampton har konkurrerat om högre positioner så har de tappat sina tränare och sina bästa spelare. 8:e platsen under Pochettino ledde till att argentinaren lämnade för Spurs och samma sak inträffade med Ronald Koeman men den gången var det Everton. Spelare som Van Dijk, Adam Lallana och Sadio Mané är bara några utav de spelarna som Southampton förlorat när resultraderna varit positiva. Så Southamptonsupportrarna upplever det som ett osannolikt scenario att de ska kunna få uppleva en mer långsiktig och konsekvent framgång.
Apatin och hopplösheten har varit Mike Ashleys värsta fiende. Många minns Jamaal Lascelles utfall under McClaren-säsongen när han skrek att ingen spelare tycks vilja uträtta någonting i den här jävla klubben. Detta är ett problem som alltid uppstår om man inte lyckas sälja in idén att framsteg görs även om det så skulle vara en illusion.
För det är ganska vanligt att se stabila mittenklubbar helt plötsligt hamna i bottenträsket och sedermera åka ur serien. Bournemouth under Eddie Howe ett bra exempel på det. Åkte de ur därför att Eddie Howes idéer helt plötsligt var för otillräckliga? Idéer som flera säsonger innan hade varit bra nog att hålla Bournemouth stabilt i mittenträsket? Eller var det så att motivationen började tryta hos spelarna, att de inte längre kände att de blev bättre, att taket på något sätt var nått?
Newcastlespelarna har gett uttryck för ambition inför och under den här säsongen. Jamaal Lascelles sade i en intervju inför säsongen på klubbens hemsida att supportrarna har rätt att begära mer av laget i år än tidigare säsonger. Nu hade man erfarenheten och kvalitén för att konkurrera på övre halvan enligt kapten Lascelles. Callum Wilson motiverade sin övergång till Newcastle på liknande sätt. Att det som skiljde Newcastle från övriga klubbar som var intresserade av Wilson var just att de enligt Callum hade potentialen till högre placeringar. Joelinton i en intervju med brasiliansk media häromveckan avslöjade att målet inom spelargruppen är att konkurrera om EL-platser.
Vad kommer hända när spelarna inser att detta inte är möjligt? Att Newcastles ledning medvetet fattar beslut för att hämma klubbens resultat? Att Steve Bruce inte är bra nog för att möjliggöra spelarnas egna mål och potential?
Förmodligen är det väl inte den här säsongen vi får bevittna den verkliga psykologiska bakfyllan men Steve Bruce sitter på ett treårskontrakt. Och om Mike Ashley även är klubbens ägare under hans sista säsongen 2021/2022 så anser jag att sannolikheten är mer än hyfsad att det även blir en tredje vända i Championship under Ashleys regim.
