Local Lad - Steven Taylor - Braveheart of the Tyne
27 år gammal. Tio år i A-truppen. 243 matcher. Fortfarande inte etablerad. Fortfarande talang. Lär känna kultbacken Steven Taylor i artikelserien Local Lads.
Steven Taylor förlöstes på Queen Elizabeth Hospital i London den 23 januari 1986. Legenden säger att en blodig liten Steven tittade upp på sina föräldrar och sa; "London? No no. Mom. Dad. Take me home." En krigare var född och Sheila och Alfie Taylor tog sitt förnuft till fånga och flyttade hem till Whitley Bay 16 kilometer nordöst om Newcastle upon Tyne.
Lille Steven växte således upp i det lilla samhället Whitley Bay. En sommarstad fylld av nattklubbar, restauranger och pubar. Längs den långa sandstranden trängdes skottar och engelsmän för att bada i nordsjöns 14-15 gradiga vatten under somrarna.
Idag stänger bar efter bar ner i området men nu ska det inte handla om den dystra ekonomin i norra England utan om Steven Vincent Taylor.
Istället för att bada och dricka pints sågs Steven nästan jämt på fotbollsplanen. Som åttaåring började han spela med Wallsend Boys men då han inte fick spela några matcher bytte han till Cramlington Juniors. Där spelade han bland annat tillsammans med den tre år äldre kompisen Peter Ramage som senare också lyckades vandra hela vägen genom akademin och representera Newcastles A-lag 51 gånger.
Under ett av de första träningspassen med Cramlington dök en scout från Newcastle upp (John Carver). Carver lätt sig imponeras av den då unge anfallaren Taylor och erbjöd honom en plats i Newcastles ungdomsakademi.
13 år gammal skolades Taylor om till mittback. En rockad som snabbt skördade framgång. Den unge Taylor visade tidigt upp både krigarmentalitet och ledaregenskaper. När han som 16 åring blev uttagen till det engelska U16-landslaget förärades han med kaptensbindeln och blev i sin första turnering med Three Lions utsedd till turneringens bästa spelare.
Taylor ansågs som en av de största defensiva talangerna i England och Newcastle var självklart rädd om sin diamant. 17 år gammal kritade han på sitt första proffskontrakt.
Efterkommande år (2003-2004) skickades Steven ut på lån till Wycombe Wanderers i divison tre för att få erfarenhet av senior fotboll. Där fick han möjlighet att lära av sin stora idol Tony Adams.
” My hero was Tony Adams, for everything he did with Arsenal and England. He was a leader. I was lucky enough to work with him at Wycombe Wanderers on loan and that was a fantastic moment in my career.”
Sex matcher blev det i den blåa Wanderers-tröjan under månaden tillsammans med Adams. Väl hemma igen dröjde det inte länge innan den unge Taylor fick debutera för klubben i sitt hjärta. Först mot Mallorca i UEFA-cupen då han bytte av en trött Andy O´Brien och tre dagar senare var det dags för debut i ligan mot Bolton på Reebok Stadium där Taylor oväntat fick starta. En match som Taylor vid senare intervjuer listat som ett lowlight i karriären.
“I have mixed memories of my full away debut at Bolton in March 2003 because the only goal of the game came from my side of the pitch, and I didn't play again for a year.”
Kultstatus efter sjuk match
Säsongen 2004/2005 började med att ikonen Bobby Robson sparkades efter en ”svag” inledning på säsongen. En 4-2 förlust borta mot Aston Villa blev droppen för Shepard och Robson offrades. In kom Graeme Souness som gjorde det klart att han tänkta satsa på den stora talangen. Men skador förstörde den utveckling fans och Souness hoppats på. Totalt blev det elva matcher från start i ligan och två inhopp. Säsongen var en besvikelse, inte bara för Taylor utan för hela Newcastle som slutade på en 14 plats, nio placeringar sämre än fjolårets femteplats som då inte var ”good enough” enligt dåvarande ägare Shepard.
Men en särskild match gjorde att Taylor vann en speciell plats i många geordiehjärtan. En match som måste anses som en av de sjukaste i Premier Leagues historia. Aston Villa stod återigen för motståndet. Huvudrollsinnehavarna hette Kieron Dyer, Lee Bowyer och Steven Taylor. Gemensam nämnare. Rött kort. Dyer och Bowyer för slagsmål mot varandra. Taylor för en hands och skådespelarinsats som senare nominerades till en golden globe.
Se själva:
http://www.youtube.com/watch?v=vl3HnU0HOhk
Skådespelet gick hem hos hemmasupportrarna och Taylor blev en publikfavorit.
2006/2007 ansågs av många som Taylors genombrottssäsong. Han fick mycket speltid och gjorde sitt första mål i en jämn match mot Celta Vigo i UEFA-cupen. Även om nickmålet var vackert minns nog många målgesten bättre då Taylor tog en vansinnesrusch över hela planen. Tidningarna gjorde liknelser med Forrest Gump dagen efter.
Under Big Sams år i klubben åkte Taylor ut och in i laget och framtiden var oviss då Taylor avvaktade med att skriva nytt kontrakt. Men in kom Kevin Keegan och Taylor tog tillbaka sin plats. En plats som sen förlorades till Sebastian Bassong. Taylor användes sporadiskt som högerback under denna period men de naturliga attributen som högerback fanns inte.
Nedflyttning, skador och en tung start
I Championship bildade Taylor och Coloccini ligans kanske solidaste försvar och de kändes självklart att dessa två herrar skulle få fortsatt förtroende i Premier League. Men en axelskada under försäsongen höll Taylor borta från fotbollen i fyra månader. Han kom tillbaka och återvann sin plats för att senare bli skadad igen och denna melodi har fortsatt under Pardews år. Otroligt synd då Taylor besitter de allra flesta egenskaper för att kunna utvecklas ännu mer och kanske till och med hota om en plats i det engelska mittbacklåset.
Årets säsong började på sämsta möjliga sätt. I premiären mot Manchester City visades Taylor ut efter en ful armbågesarmsving mot Kun Aguero. Efter det har Taylor inte startat någon match i ligaspelet. Inte nog med det har skadeoturen fortsatt och Taylor har vid friskt tillstånd vid flera tillfällen inte ens klarat av att ta en plats på bänken. Rykten om en utlåning och till och med försäljning har cirkulerat men Taylor har rest sig på nionde förr. Och nu när Coloccini är skadad uppstår en ny chans.
Oavsett om Taylor i framtiden kommer bilda mittbacklås eller inte har han en given plats i historieböckerna och i den svartvita hjärtkammaren.
Många är gångerna Taylor skänkt stolthet till vårt lag. Lika många är gångerna han givit oss anledning att dra på smilbanden.
Psykningarna mot Begovic är odödliga.
http://www.youtube.com/watch?v=4cLJ3DSzurQ
Hemåtpassningen till Krul;
http://www.youtube.com/watch?v=8b88k1ZxDuQ
Och framförallt. Provokationerna mot Sunderland som gett de redan överhettade känslorna inför derbymatcherna en galen touch.
När Taylor i en intervju sa att ingen i Sunderland skulle platsa i Newcastle, att han hellre skulle börja med frimärkssamlande och att han inte hade några vänner från laget eller regionen tog det hus i helvete. Sunderland fansen sjöng att de önskade att Taylor skulle dö och Martin O´Neill fick offentligt gå ut och be om ursäkt å sina fans vägnar.
Men Taylor visade inga tecken på störningar och vek inte ner sig. Det klär inte en svartvit krigare från norr. Inga klagosånger när han vart bänkad eller skadad. Han lämnade inte skutan när vi kapsejsa och trilla ur.
Taylor symboliserar på många sätt de senaste årens versioner av Newcastle. Upp och ner. Glädje och sorg. Hopp och förtvivlan. Nu är det bara vänta och se om Tayls kan vinna tillbaka sin plats. Den som lever får se men det sista kapitlet om sonen från Whitley Bay är ännu inte nedtecknat. Förhoppningsvis skrivs det med svarta och vita bokstäver i dur.
Fakta:
Namn: Steven Vincent Taylor
Född 1986-01-23
Dold talang: Taylor var en väldigt lovande tennisspelare i unga år men valde till slut att satsa på fotbollen.
Smeknamn: Tayls, Braveheart, Forrest Gump
Bästa spelaren Taylor spelat tillsammans med: Jonathan Woodgate
Tuffaste motståndaren: Ruud van Nistelrooy
Favoritfilm: Men of Hounor
Favoritchick: Jesscia Simpson
