Mållösa, själlösa och tröstlösa

De regerande mästarna har beskrivits som ett lag i förändring, kris och många gånger placerats i en nedåtgående spiral. Man mötte sina övermän i apokalypsens Mecka.

Newcastle kom till spel med en spännande och innovativ 4-4-2-uppställning där mittfältsdynamon Dan Gosling tilldelades en startplats istället för Hatem Ben Arfa. Vurnon Anita flyttades ut på högerkanten i en flexibel formation där spelarnas styrkor premierades. Newcastles manager sa innan matchen att laget behövde "technique and imagination about ourselves in the last third and try to force some issues". Inklusionen av Gosling kändes därför som ett bra försök att åstadkomma just det, i synnerhet på bekostnad av den hemske Ben Arfa. På topp mönstrades målmaskinen Luuk De Jong med Papiss Cissé, en annan spruta.

Efter en trevande inledning gav Gosling bort en frispark som bortalagets Juan Mata hängde in utan större svårigheter till 1-0. Efter matchen gav Wor Dan en förklaring som, till hans försvar, låter högst rimlig:

"There's nothing we can do about Mata putting it in the top corner."

Undertecknad tappar koncentrationen, men får till viss del intrycket av att Newcastle beträder den andra halvleken som ett helt nytt lag. När jag tittar upp från en tidning verkar Papiss Cissé spela högerback och alla andra spelare ser ut att ha bytt position de också. Cissé gjorde återigen även sejour på kanten där han som vanligt passade utmärkt med sin speed, teknik och sina precisa inlägg.

Fabricio Coloccini fick hår i ögonen, var på gästerna tillåts rulla in ett andra mål, innan Hatem Ben Arfa beträder planen. Den jäveln. Han byter omedelbart lag till Manchester United och förstör sin vana trogen en annars ganska stabil insats. Manchester United gör som konsekvens av Ben Arfas inhopp ytterligare två mål och dödar matchen. När Shola Ameobi byts in med fem minuter kvar svänger matchbilden totalt, som den alltid gör. Dock var det för sent, och inte ens Shola i egenskap av superinhoppare, Geordie och engelsman har förmågan att rädda dagen.

Matchen slutar 0-4, men Newcastle hade otur, många spelare skadade, vetenskapen emot sig, spelade Europa League i mitten av veckan, stördes av The Notting Hill Carnival, fick matchplanen förstörd av fans som spionerar på träningsanläggningen och hade mindre motivation än sina gäster. Så det är okej.

Eller så tar vi det på riktigt.

Dagens insats lämnar mig helt mållös, det enda jag tycks ha gemensamt med Newcastle United.

0-1 (26/12 2013)
0-1
0-2
3-1
0-0
0-3
0-3
0-4
1-0
4-1
0-1
1-0
0-3
0-4
0-4

Spelarna ska inte vara förmögna att se sig själva i spegeln. Maken till hjärtlöst, respektlöst och ryggradslöst kollektiv har jag inte sett. Vi har inte bara förvandlats till ett lag som förlorar. Vi gör det utan någon som helst värdighet. De totala kollapserna är ett makabert signum för en av landets största klubbar. Det finns ingen som helst yrkesmässig stolthet.

Ett stort ansvar vilar givetvis även på den förbannade tränaren. Jag finner inga ord för hur oändligt mycket han tynger mitt hjärta, min hjärna och min kärlek till Newcastle United. Jag orkar inte ens nämna honom vid namn igen. Han är gift för klubben, på planen och utanför den. Det var irritation som övergick i ilska som nu bottnat i ett hat som jag inte vill känna för någonting i världen. Men herregud vad jag hatar honom ohämmat, onyanserat och oåterkalleligt. Han måste bort från min klubb, bort från mitt lag och bort från mitt liv.

Monsieur Ashley. Vi har avhandlat honom redan, lite för många gånger. Vi vet exakt vad han gör och varför. En enkel kalkyl visar att den eskalerande situationen i mångt och mycket är ett symptom av hans bristande ambitioner för klubben. Det är därför inte konstigt att vi inte ser en förändring på tränarposten. Trots att lagets defensiva facit nu är ligans tredje sämsta. Trots att vi nu gått mållösa från ELVA av våra FEMTON senaste matcher. Trots att vi förlorat med tre mål eller fler ÅTTA gånger den här säsongen. Trots derbyförlusterna, sextondeplatsen ifjol och de nu sju förlusterna på tio matcher.

Men han borde oroa sig. För ser man den större bilden av det som sker, det som får motståndarfansen att hånfullt referera till oss som "the rent boys" (Wonga-referens) och franska klubbpresidenter att spotta blod vid blotta åtanken - så pratar vi om Newcastle United som institution. Visst går det att repa sig, men det som händer nu och fortsätter att hända skadar klubben, i vissa fall svårare än Ashley ser. Det kommer bli svårare att rekrytera, övertyga och bygga om. Således även att rättfärdiga hans affärsmodell, eller överhuvudtaget få den att fungera.

En härdad del av mig kan ta förlusterna, jag kan ta misslyckade cupäventyr, oförmågan att konkurrera med de största klubbarna och till och med en och annan derbyförlust. Man hämtar sig. Men jag orkar inte med vårt nya signum: förnedring.

Spelarbetyg