Medan vi faller
Det börjar likna en pjäs. L'Enfant Terrible mot antagonisterna vid makten. En representant för det vi lärde oss att älska, vars filosofiska bana frontalkrockar med den urholkade känslan av meningslös existens och likgiltighet. I Kevin Keegans anda har Hatem Ben Arfa blivit en personifiering av allt jag bejakar.
“I want people to dream about their football club. They should, we should all be dreamers at heart. Some people are the opposite and say ‘we can’t do that’, but when you ask them why, they can’t give a reason. Well, I say, ‘Why not?’”
Kevin Keegan, 2008
Collymore closing in. Ja, vi vet att Collymore closar in. Tidernas match och 90-talets Premier League-boom på näthinnan för miljoner människor världen över. I alla jinglar, reklamer och YouTube-klipp är det samma förbannade mål som spelas upp gång efter annan. Newcastle slutade inte anfalla och betalade priset. Kameran byter till reklamskyltarna framför bortabåset på Anfield. Kevin Keegan har brutit ihop. Drömmen förblev en dröm.
Nästan 20 år senare har Sky lyckats samla nya klipp att tortera oss med. I jingeln till Premier League-sändningarna ser man istället Theo Walcott ramla, resa sig och obekymrat promenera in 7-3-målet från ingen vinkel alls. Det har gått sexton månader sedan Newcastle sist besökte Emirates Stadium. Det blev scenen för en sällan skådad kollaps. Sällan skådad på den tiden, det vill säga.
Vi reser till Emirates på nytt i slutet av april 2014. En grupp supportrar tar med sig en vit flagga. Tanken är att den ska svaja från första sekund. Mayday från start till mål. Vi ser tillbaka på en period som kantats av fler förluster än vi någonsin kunde drömma om, på den tiden vi kunde drömma. Till skillnad från vita flaggor finns Hatem Ben Arfa inte med i London.
Till skillnad från Newcastle United får han mig att drömma.
Fotboll handlar om att hoppas och momentet som sporten upphör att vara oförutsägbar blir det fullständigt ointressant. Om Chelsea möter Bayern München eller Real Madrid i Champions League-final - jag undrar om det inte är nytt världsrekord i vem-bryr-sig. Vi har redan sett den filmen. Med samma rollinnehavare. Jag har sett Arjen Robben i Chelsea, jag har sett Arjen Robben i Real Madrid och jag har sett honom i Bayern München. Jag har sett Real Madrid vinna, Chelsea vinna och Bayern München vinna. Jag måste i alla fall höra spelare och tränare som tror och hoppas att det går att göra på ett annat sätt.
När samma manus upprepar sig år efter år och samma lag gör upp om samma titlar, blir det svårare och svårare att påminna sig om en tid när framgångsmonopolet var mer flexibelt och en våg av momentum kunde leda till himmelriket för nästan vilket lag som helst. Därför gjorde det ont när Willian fick valsa in 2-0 på Anfield. En liten armbåge i magen på alla vi som inte velar mellan Diego Costa och Falcao i sommar. Vi behöver fler berättelser om drömmar som utspelar sig på fler platser än i våra huvuden. Fler Liverpool, fler Atletico Madrid, fler Montpellier, fler Dortmund, fler Bradford, fler Wigan. Fler som struntar i gränser och förutsättningar. Fler Hatem Ben Arfa.
"Why can we not say we could be champions? Anything is possible. We can challenge for it. We have good players, a good stadium and great supporters. We have to have confidence. I believe we can do what I say."
Hatem Ben Arfa, 2013
Han hade helt sjukt fel. Men det är roligare att vara ute och cykla än att sitta inne och spela ursäktsbingo innan en boll har sparkats. Därför älskar jag honom. Han vägrar spänna fast sig. Den estetiskt fulländade konstnären som försöker göra världens snyggaste mål varje gång han får bollen tar strid mot tränaren som startar med Dan Gosling. Som spelar för klubben som fokuserar på just ursäkter och allt som inte går att göra. Romantikern som flydde till Newcastle fast han inte fick. Som bröt benet och gjorde tummen upp från båren med syrgas i hela nyllet. Som gjorde helt omöjliga mål. Den bänkade 27-åringen som fortfarande tror att han ska vinna Ballon d'Or. Han är galen. Han är anledningen till att jag fastnade för fotboll och någon gång drabbades av Newcastle United.
"People will think I’m crazy, but I still dream of winning the Ballon d’Or. I’m sure it’s still possible. In 20 or 30 years, I want my name to be mentioned alongside those of Platini, Zidane, Pele or Maradona."
Hatem Ben Arfa, 2012
När Wilfried Bony placerade in 2-1 till Swansea förra helgen kände många Newcastlesupportrar en makaber lättnad. En förlust närmare förändring, inga argument för en förlängning av det tortyrliknande Pardew-tyranniet. Ett steg närmare kraschen. På samma sätt finns det ett mått av glädje över Hatems sätt att meddela sin frånvaro ikväll. En jätteful selfie på Instagram, sju-åtta raders svammel om Demba Ba och att det inte var några "probléme" att stanna hemma. Men franska beIN Sport sände kort därefter en intervju med en av hans advokater där vi lärde oss att en juridisk tvist mellan Ben Arfa och det som beskrivs som "Pardews entourage", kan vara på gång. Det låter som "probléme" och det sjuka är att det värmer. På dem bara.
Han verkar tyvärr ha gjort sitt, och det förvånar nog inte någon. Han står ju för allt som Newcastle gör sitt yttersta för att skala bort. En svävande verklighetsuppfattning, en outgrundlig kärlek till vacker fotboll, passion, tunnlar och fantasi. Att han till slut krockade med dementorernas moderskepp är inte konstigt. Han får bära skulden för vädret, arbetslösheten och varje baklängesmål som någonsin ägt rum. Han blir kapten för den franska främlingslegionen, vars etnicitet plötsligt bär med sig en verktygslåda av egenskaper som Mike Williamson, Rob Elliot, Shola, Monsieur Gosling och Paul Dummett minsann vet bättre än att använda sig av. Därför skickar vi honom till Frankrike och riktar blickarna mot Jack Colback. Han kan i alla fall kämpa. För det lär vi behöva när ännu en kreativ kraft motas bort i vrede.
Nej, Hatem förblir min hjälte. Mer än någonsin. Han vägrade förlika sig med den vita flaggan och den förutsägbara fotbollen.
Om han faller nu, faller han med en svartvit flagga i topp.
