Mike Ashley - Misslyckandets profet
Sången om Mike Ashley och hans konstanta misslyckande. Vart kommer det bära vägen egentligen?
It's crazy when
The thing you love the most is the detriment
Let that sink in
You can think again
When the hand you wanna hold is a weapon and
You're nothin' but skin
Oh, 'cause I keep diggin' myself down deeper
I won't stop 'til I get where you are
I keep running, I keep running, I keep running
They say I may be making a mistake
I would've followed all the way, no matter how far
I know when you go down all your darkest roads
I would've followed all the way to the graveyard
Oh, 'cause I keep diggin' myself down deeper
I won't stop 'til I get where you are
I keep running when both my feet hurt
I won't stop 'til I get where you are
Oh, when you go down all your darkest roads
I would've followed all the way to the graveyard (no, oh)
You look at me (look at me)
With eyes so dark, don't know how you even see
You push right through me (push right through me)
It's gettin' real
You lock the door, you're drunk at the steering wheel(Steve Bruce)
And I can't conceal
Oh, 'cause I've been diggin' myself down deeper
I won't stop 'til I get where you are
I keep running, I keep running, I keep running
They say I may be making a mistake
I would've followed all the way, no matter how far
I know when you go down all your darkest roads
I would've followed all the way to the graveyard
Oh, 'cause I keep diggin' myself down deeper
I won't stop 'til I get where you are
I keep running when both my feet hurt
I won't stop 'til I get where you are
Oh, when you go down all your darkest roads
I would've followed all the way to the graveyard
Oh, it's funny how
The warning signs can feel like they're butterflies
Oh, 'cause I keep diggin' myself down deeper
I won't stop 'til I get where you are
I keep running when both my feet hurt
I won't stop 'til I get where you are
Oh, when you go down all your darkest roads
I would've followed all the way to the graveyard
Vad ska man egentligen säga om Newcastle United anno 2020/2021? Återigen råkade jag hitta de bästa metaforerna för Mike Ashleys enväldsstyre inom musikens värld när jag snubblade över Halseys sång Graveyard. Och den sången fångar nästan perfekt hur man upplever Mike Ashley och dennes beteende som ägare. Han är på god väg att gräva ett hål så djupt just nu att det kan bli väldigt svårt för honom och klubben att klättra sig ur det. Det är inte längre bara Newcastles trogna som skriker efter Steve Bruces avgång. En efter en av neutrala journalister och tyckare rättar sig till det ledet. Rapporterna inifrån klubben tyder alla på att spelarna tappat förtroendet för Bruce, vissa av rapporterna tyder även på att Bruce verkar ha tappat förtroendet för sig själv och sin egna förmåga. Men detta har blivit en prestigefråga för Mike Ashley och han verkar beredd att offra allt för att gå vinnandes ur den. Steve Bruce var hans anställning som supportrarna från dag ett var emot. Att sparka honom är att ge supportrarna och hans belackare rätt vilket Mike Ashley inte verkar vara villig att göra.
Men tankegångarna jag präglats av senaste dagarna och även veckorna om jag ska vara ärlig är vad som faktiskt kommer att hända om värsta tänkbara scenariot skulle ske? Vad händer om Newcastle United åker ur en tredje gång under Mike Ashleys styre?
Vi har ju det uppenbara och det är försäljningen av klubben. Mike Ashley har visat med all tydlighet att han inte vill pruta med sin prislapp som ligger på runt 300 miljoner pund. Och detta får man ju gissningsvis anta även kommer gälla i Championship. Men det är ju svårt att se någon som skulle vilja pröjsa ett sådant pass överpris för en Championshipklubb vilket då innebär att Mike Ashley kommer försöka sig på samma övning som tidigare, att så snabbt som möjligt lotsa Newcastle tillbaka till Premier League.
Men Newcastle United är en annan klubb gentemot de tidigare vändorna i andradivisionen. Ju mer tid med Ashley vid rodret ju mer urvattnad och själlös har klubben blivit. Som ett tomt skal av sitt forna jag. Och resten av omvärlden har nu verkligen börjat märkt av det. När Rafael Benitez valde att inte acceptera Mike Ashleys patetiska försök till kontraktsförlängning hade man förbrukat sin sista gyllene biljett. När Ashley sedan hörde av sig till andra tränare med en någorlunda antydan till anseende tackade alla nej. Ryktesvis då men att döma av från vilka källor dessa rapporter kom från är jag benägen att tro dem. Annars hade man ju kunnat misstänkt att det var Mike Ashleys propagandakanaler som var i farten där man ville få det att se ut som han visade någon antydan till ambition och på så vis ursäkta anställningen av Steve Bruce. Men det var Gennaro Gattusos agent team som läckte uppgifterna om ett kontrakterbjudande från Newcastle, detsamma gällde Claude Puel och Mikel Arteta. Och i Patrick Vieiras fall kom uppgifterna om konkret intresse från Mike Ashleys sida när det framkom att fransosen hade kontaktat Benitez för att höra sig om hur det var att coacha Newcastle United under Ashleys styre. Efter att spanjoren lämnade sitt vittnesmål till Vieira så tackade han nej till jobbet.
Benitez verkliga arv kan på sätt och vis jämföras med Kevin Keegans korta comebackvisit. Så fort Newcastle har en någorlunda ambitiös tränare på posten träder sanningen fram. Om vilket helvete det faktiskt är att coacha Newcastle United. Endast en tränare med ingenting att förlora accepterar en sådan roll som huvudtränare i Newcastle United innebär. Eller en tränare som inte är medveten om vilket jobb det är han kommer gå till mötes i nordöst som exempelvis är kategorin Hughton, Keegan och även Benitez hamnar under.
Men nu är allt så pass väldokumenterat. Ashley kan inte längre bibehålla myten och bluffmakeriet. En gång är ingen gång men när det bubblar upp mot den tredje eller fjärde gången. Då är måttet rågat.
Så vad händer egentligen om Newcastle United skulle åka ur en tredje gång? Vem tar över tyglarna?
Säsongen 2009/10 hade Newcastle ordentligt med flyt. Chris Hughton som mer eller mindre var en okänd spelare i den engelska tränarhierarkin ledde Newcastles återtåg. Hans vänliga aura och och väldiga engagemang enade supportrar och spelare och Newcastle flög fram som ett ostoppbart ånglok. Men det var en annan tid då. Championship har utvecklats enormt sedan dess, i synnerhet taktiskt tack vare alla taktiska despoter och filosofer som varit där sedan dess och inspirerat. Det räckte egentligen då med den defensiva grunden Hughton var kapabel att sätta plus det faktum att Newcastle hade det klart starkaste laget. De andra lagen var inte tillräckligt skickliga taktiskt för att minimera det faktum att Newcastle hade bättre spelare än dem. De hade inte kunskapen att neutralisera Newcastle individuella skicklighet. Sedan var Hughton en väldigt tacksam människa i det här läget. Till skillnad från Steve Bruce en verkligt sympatisk gentleman som spelarna trivdes under.
Men för att summera min poäng från den här delen. Om Mike Ashley tänker försöka en version av denna övningen igen är det inte säkert att det lyckas den här gången. Det vill säga att investera i en trupp som är klart bättre än konkurrenternas och sedan strunta blankt i vem som sitter på tränarbänken för att han tänker att skickligheten på spelarna är tillräcklig för att uppnå uppflyttning. Championship kan ha utvecklats för mycket för att denna strategi ska räcka hela vägen ut.
Säsongen 2016/17 präglades Newcastle återigen av en oväntad medvind. CL-vinnaren Rafael Benitez valde att följa med klubben ned i Championship för att bygga upp den igen och ta laget tillbaka till Premier League. Och som många källor inom klubben vittnat om var inte Newcastle som ett nedflyttat lag den säsongen. För nedflyttade lag tenderar att präglas av hopplöshet, bitterhet och en rad andra negativa känslor. Det är därför det inte alltid är det allra lättaste jobbet att som tränare nå en direkt återuppflyttning. Därför att man behöver bestiga en psykologisk uppförsbacke, vända det negativa momentum som befallit klubben. Men Benitez lyckades bestiga detta berg bara genom att annonsera sin fortsättning. Ångestkänslor byttes direkt ut mot förhoppning och glädje.
Newcastle hade även den säsongen det bästa laget i Championship sett till vilket kvalité de bästa spelarna höll. Däremot var det ett spretigt bygge med klara hål och akilleshälar. Newcastle var ofta bollförande den säsongen och man behöver väl knappast gå in särskilt djupgående hur tempot faktiskt kunde se ut när Newcastle kom med en mittfältsuppställning bestående av spelare som Momo Diamé och Jack Colback. Var inte ett rasande tempo i bollfördelningen direkt så att säga. Men Benitez taktiska know-how blev avgörande under i princip samtliga viktiga tillställningar och hans meriter och anseende gjorde att spelarna köpte hans matchplaner fullt ut och uppträdde dedikerat ute på planen.
Men blir det nedflyttning igen kommer inte en tränare av Benitez kaliber att stå runt hörnet redo att följa klubben ned i Championships hårda träskmarker.
Som sagt, på grund av prestige och dumsnålhet står Mike Ashley redo att dö på den här kullen. Han vill inte erkänna sitt misstag och förlora prestige och han vill inte lösa ut Steve Bruce från dennes kontrakt men blir det nedflyttning kommer notan för Ashley vara betydligt dyrare än några miljoner pund och ett sargat ego.
Lägg bara till det lilla faktum att Newcastle precis som tidigare gånger inte har nedflyttningsklausuler inbäddade i spelarkontrakten vilket innebär att om Newcastle inte står för en rejäl utrensning av truppen vid eventuell nedflyttning kommer Ashley plånbok att blöda från alla håll.
Men kanske ödet ler mot honom likt det gjort i många andra avseenden. Kanske Jamaal Lascelles nickar in tillräckligt många kvitteringsmål under de resterande omgångarna och kanske Dubravka eller Darlow väljer att storspela mellan stolparna så att nytt kontrakt slutligen lyckas bärgas. Den som lever får se. Men oavsett scenario har Newcastle United slutat levt sedan länge. Det har Mike Ashley sett till.
Rome will burn.
