När kärleken till fotboll tar slut
Jesper Hambert är en av många som har förlorat kontakten med fotbollsklubben Newcastle United.
För mig började det som för många andra. Jag var åtta. Läste tabeller i sportdelen av lokalblaskan. Säsongen nittiofem/nittiosex hade min bror hittat sin favoritspelare. Han kom från London, Queens Park Rangers, var stor, stark, målfarlig, en slags urkraft.
Les Ferdinand hette han, och min bror blev Newcastle.
Jag minns den där säsongen vagt. Med barnets perspektiv. Min bror var övertygande i sitt nyfunna fanskap: det var något stort på gång i Newcastle, man ledde ligan, det minns jag, och jag drogs in i det. Sa till hela världen att jag också håller på Newcastle.
Det gjorde jag inte. Jag höll på Manchester United. Berättade det aldrig för någon. Men jag minns en tillbakatryckt tillfredställelse när Newcastle sakteligen havererade – såsom Newcastle alltid havererar, det sker bara på olika sätt varje år – och Man Utd långsamt, långsamt knappade in. Kevin Keegan var rosenrasande, Alex Ferguson log sitt lömska leende. Det slutade som det alltid slutar. Men jag var nöjd. Hemligt nöjd.
Säsongen efter var allt glömt. Jag var Newcastle, svartvit, min idol hette Alan Shearer och han hade kommit hem. Det var en saga och jag ville vara en del av det. Och det fanns något originellt i Newcastle – inte bara i dräkterna, de vackra svartvita med den runda öl-logan i mitten. Det var en historia: om besvikelser, hopp, skyttekungar och anfallsspel. Att aldrig vinna något, snava på målsnöret, det var Newcastle. Nu skulle det bli andra tider. Man hade ett världslag: Ginola, Shearer, Ferdinand.
Underhållarna. De kallades så.
Alltså: nya tider, och jag var en del av det. Fick min första tröja den där säsongen, julafton 96, och jag var så stolt, så stolt.
Det är nästan tjugo år sedan. Så mycket grusade förhoppningar längs vägen. Ändå: Newcastle har gett mig så mycket i livet. Genom åren har mitt sportintresse svalnat, jag har hittat andra saker att fängslas av, musik, film, litteratur, men Newcastle har gett mig något annat.
De två timmarna på lördagseftermiddagarna, den totala uppsluppenheten framför Tv-skärmen.
Spänningen, ovissheten, den tunna gränsen mellan eufori och bedrövelse.
Det barnsligt härliga i att bli själaglad över franska fotbollsunder.
Den totala identifikationen med elva överbetalda unga män i fotbollsskor.
Det orimliga i denna identifikation – att det ännu fungerar, år efter år, ålder efter ålder.
Jag har älskat allt. Och ägnat orimligt mycket tid och svordomar åt att hantera besvikelserna.
Det har alltid varit värt det.
Allt det där tog slut i år. Precis efter årsskiftet flyttade jag till ett nytt land, och Newcastle stannade hemma. Det låter förenklat, och det är det också, men det finns en gräns när ilska övergår i något annat: ointresse, uppgivenhet, apati.
Man orkar inte bry sig. Man minns inte varför man brydde sig.
För Newcastle, det som ännu är min klubb, har inget med fotboll att göra. Det är ett företag. Sportkläder. Profit. Ekonomiska kalkyler. Av gammal vana är jag ännu inne och läser på forumen. Jag kan inte hålla mig borta. Men fotbollen, den minns jag inte.
Slukar texter om profiten vid årets bankslut. Var tar pengarna vägen?
Det funderar jag över.
Googlar fram bilder på tomma läktare. Läser analyser av Sports Directs smutsiga verksamhet. Skriver under petitioner mot Ashley. Fylls av tillförsikt när jag ser demonstrationerna, hatet, ilskan.
Går in på forumen. Vi börjar bli rätt många nu, apatiska typer som vänder blicken mot andra saker. Den mest diskuterade tråden för tillfället: ”Words that you find difficult to spell without assistance”.
Och fotbollen, då?
Fotboll har alltid handlat om att våga hoppas på omöjligheter. Att åka till Stamford Bridge och trots oddsen ha en känsla av att denna gång – just denna – gör vi det omöjliga. Att värva en ung, lovande spelare för orimliga summor och kasta in honom i 75e minuten borta mot Aston Villa, och se samma unga spelare på sin första touch stöta in bollen i mål.
Som om det inte fanns något mer självklart i världen.
Att alltid bli bättre, sträva högre, åtminstone drömma om att se de där svartvita tröjorna på San Siro igen. Hymnen av Handel som genomborrar allt surr på läktarna.
Gåshuden då.
Eller bara drömmen om att det en dag kan bli så igen.
Men inget av det där finns kvar. Mike Ashley har inte bara förvandlat Newcastle till en statisk sörja av medelmåttighet – han har dödat något mer essentiellt. Det är inte ett fotbollslag längre. Och som många säger: en dag kommer Ashley försvinna. Den dagen kommer säkerligen jag, och många med mig, ta ett par vacklande steg tillbaka. Slå på Tv:n på lördagarna. Upptäcka det där unga nyförvärvet. Glädjas över vinster, svära över baklängesmål och Mike Williamsson.
Fram till dess: apati. Och den oinskränkta rätten att bokstavligt undfly hemmaförluster mot Swansea. Lördagarna fylls med andra saker nuförtiden. Ibland går jag på bio, ibland gör jag ingenting.
Att se på Newcastle, det har jag slutat med.
