När lamporna tänds
Champions League-gruppspelet lider mot sitt slut, och när man ser Sporting kriga i underläge mot i många sätt fotbollsvärldens starkaste varumärke så går det inte att undgå att Newcastle gästade Sporting på samma arena för tio år sedan. Mycket har hänt, men för första gången sedan man gästade Sporting i Lissabon så har "den här skiten vänt".
Matchen mellan Sporting och Real Madrid är i full gång och Varanes påpasslighet efter Modric hörna räckte för att Champions Leagues mesta-mästare skulle sikta in sig på tre nya poäng i jakten på Dortmund om förstaplatsen i grupp F. Resultatet? Relativt ointressant, ur Newcastle-synvinkel så känns tisdagskvällen i den portugisiska huvudstaden som en bagatell. Det är inte våra scener, men med kompetens i styrelserummet, en enad stad och gruppdynamik så vet vi att vad som helst kan hända om resurserna är realistiska.
Vi har blivit påminda om det. Och då menar jag inte bara Leicesters anomaliska resa. Sträcker vi oss till London och Tottenham, eller det kanske mer relevanta exemplet Southampton på sydkusten så kan man tydligt se vad konsekvensen blir när en fotbollsklubb sköts på rätt sätt. Även fast det sporadiskt blir fel och laget hamnar i svackor så finns det en optimistisk framtidstro som indikerar att vad som än händer så går klubben i rätt riktning. Det är en sits som Newcastle sitter i. Rafa kommer inte alltid ta rätt beslut, men majoriteten av dem kommer ta Newcastle framåt.
Tankarna har tidigare florerat om det inte är trevligare med en fredagskväll på Griffin Park än en tisdagskväll i den finaste av turneringar mot Europas diverse toppklubbar. Visst är Championship en underbar plats, bortom alla världens rampljus och utan kommersialisering som hetaste samtalsämne. Men ingenting kommer någonsin nå sitt klimax i andraligan. Det kommer vara trevligt, men allt för sällan euforiskt.
Jag kommer ihåg 6-1-förlusten mot Manchester City på Etihad förra året. Den var signifikativ för hur Newcastle har varit. Mitrovic tänder hoppet med ett nickmål efter att ha blivit serverad av Wijnaldum genom en sexig yttersida som hittade serbens panna. Ska Newcastle överraska, överprestera och skrälla? Inte den gången, precis som i alla andra betydelsefulla matcher i fjol. Det jag kommer ihåg är uppgivenheten. Hur jag avskydde Gouffran som varit fullständigt horribel på innermittfältet och hur hela laget kapitulerade. Vänta nu, samma Gouffran som nu huserar på vänsterkanten och inte förlorat en match den här säsongen? Låt oss klargöra att det är enorm skillnad på Manchester City och alla övriga Championship-lag. Men Benitez vet vad han gör, något som har saknats i Newcastle under 2010-talet.
Den dåvarande redaktören Noa Bachner mejlade mig efter matchen. Sympatiserade med mig eftersom jag behövde sätta mig ned och skriva om hur mitt lag blivit förnedrat och kapitulerat. Såhär skrev han: ”Att skriva rapporter som den du tvingades skriva idag gör att det blir väldigt härligt att skriva rapporten om 3-0-segern vi tar mot Manchester City när den här skiten har vänt, för en dag gör den det.” För mig kändes det där och då uppenbart att han mestadels ville peppa mig, vem kunde tro att det någonsin skulle vända? För vänt, det har det äntligen gjort.
Matchen är avblåst. Det blev ingen resultatmässig överprestation av Sporting då inbytte Benzema gjorde 1-2 sju minuter efter att Adrien Silva tänt nytt hopp för Sporting. Känner jag igen mig? Till viss del, ja. Även fast det inte går att jämföra Sporting med Newcastle. De korrelationer man kan hitta när man kopplar Sporting och Europaspel ur Newcastle-synvinkel är kanske mötet mot huvudstadsklubben i UEFA-Cupen. Idag var det Real som var på besök, ungefär tio år sedan på samma arena var det vi.
I en fotbollsvärld som präglas av allt annat än fotboll och fotbollsmässiga ambitioner så kan överraskande nog Newcastle vara på rätt väg. Newcastle har blivit omsprungna av andra klubbar nu. Av klubbar som inte anställer personal av de anledningar som sig bör. Att drömma om Champions League-spel när laget spelar i andraligan anses löjligt, även det som sig bör. Men i dagens fotbollsvärld så kommer man långt med att få spelare, klubb, och fans att känna något. I en av världens mest konkurrenskraftiga branscher så är ibland kärlek, tro, grupp- som enighetsdynamik det som orealistiskt många gånger fäller matchavgöranden. Hade Newcastle vänt 2-3 till 4-3 mot Norwich på stopptid för ett år sedan? Inte en chans, och nästa år är det inte Norwich som övertidsmiraklet utspelar sig mot.
Champions League-hymnen och lampor som riktas mot Newcastle en tisdagskväll är en raritet som är för långt bort för att realistiskt kunna tro på i nuläget. Men bara skutan styrs åt rätt håll så kommer man till slut nå fram till euforin. Någon gång kommer den älskvärda hymnen spelas på St James’ Park och lamporna kommer inte riktas mot Manchester Citys Etihad Stadium. Kanske blir det inte inom tre, fyra eller fem år. Men när lamporna tänds på St James' Park, på andra sidan bron, då kommer jag vara där.
