Newcastle reste sig mot Chelsea
Efter en dramatisk och tragisk vecka på Tyneside tog elva svartvita krigare sig i kragen och visade sig från sin bästa mot José Mourinhos Chelsea. Den mörka miljön runt St. James' Park lystes upp av en stolt och mycket glädjande insats när Londonlaget besegrades med 2-0
Banned but not Gagged.Så löd The Evening Chronicles budskap till Mike Ashley. Dagen till ära hade man dessutom producerat ett stort antal löpsedlar med texten "Read this Mr. Ashley". "This" i det här fallet Sir Bobby Robsons klassiska förklaringen om vad en fotbollsklubb är.
Vid sidan av tidningarnas schism med klubben har i veckan även NUST (Newcastle United Supporters Trust) stängts av från att närvara på framtida möten med klubbens fanforum. Tidigare under hösten träffade medlemmar ur olika supporterorganisationer människor från klubbens ledning (John Irving, finansiell direktör, och Lee Marshall, ansvarig för supporterrelationer närvarade båda vid första mötet). Efter ett möte i september publicerades noterna från mötet, där det tydligt framgick att Newcastle United inte har för avsikt att satsa på de inhemska cuperna, utan istället satsa på ligaspelet där de stora intäkterna finns att hämta. Mot bakgrund av att de uppgifterna läckte ut, kritiserades Alan Pardew och klubbledningen i veckan hårt när man menade att Ligacupen visst var viktig.
Pardew har även blivit föremål för kritik i och med att han hävdade att brevet från klubben till nordösttidningarna manade till ett svar - något som inte är fallet. Wendy Taylor, som står som avsändare i brevet, uttrycker sig ytterst tydligt; avstängningen gäller tills vidare och är ej förhandlingsbar.
Någon större protest skulle dock inte bryta ut. Matchvärdarna varnade publiken för att använda löpsedlarna, något som också kan ses som ett försök att censurera det utbredda missnöje som råder på Tyneside.
Joe Kinnear hade återigen en besynnerlig kolumn i matchprogrammet, där han denna gång ingående förklarade konsekveserna av Uefa Financial Fair Play med hänvisning till hur det idag är omöjligt för Newcastle att konkurrera med Manchester City och Chelsea. I programmet som publicerades till Liverpoolmatchen förde Kinnear ett välformulerat resonemang om Newcastles kommersiella intäkter. För att vara en man som inte kunde uttala spelares namn eller komma ihåg vad han gjort i sitt liv, är utvecklingen sensationell. Om inte någon helt annan sitter och plitar ned saker i Kinnears namn, det vill säga. Texterna är givetvis noggrant planerade för att, som så ofta de senaste säsongerna, sänka förväntningarna.
När dagen var till ända på St. James' Park skulle många av oss vara segerrusigt avdomnade, men inget av detta bortglömt.
Matchen
Bortanför ovan nämnda situation skulle det utkämpas en fotbollsmatch. Newcastle, med en (!) seger på sina sju senaste hemmamatcher (och målskillnaden 5-15) tog emot ett formstarkt och på pappret skräckinjagande Chelsea, ledda av en av världens bästa tränare. Mourinho hade innan dagens match guidat sina mannar till sex raka segrar.
Newcastle
Alan Pardew valde att bänka den formsvage Papiss Cissé (1 mål på 16 matcher nu) och Hatem Ben Arfa (ineffektiv i flera matcher på raken), och återvända till 4-4-2 för att minimalisera ytorna för Chelsea. Det mindre populära beslutet att använda Moussa Sissoko som högermittfältare gladde i princip ingen. Cheick Tioté fick återigen äran att bära kaptensbindeln.
Newcastle (4-4-2)
Tim Krul - Mathieu Debuchy, Mike Williamson, Mapou Yanga-M'Biwa, Davide Santon - Moussa Sissoko, Cheick Tioté (Vurnon Anita), Yohan Cabaye, Yoan Gouffran (Gabriel Obertan) - Shola Ameobi (Papiss Cissé), Loïc Rémy
Avbytare, ej använda: Rob Elliot, Hatem Ben Arfa, James Tavernier, Sammy Ameobi
Chelsea
Med en uppsjö världsklassmittfältare att välja från var en skrämmande startelva ofrånkomlig. Före detta Newcastlespelaren Demba Ba fanns dock inte med, medan David Luiz tog plats i mittförsvaret framför Gary Cahill. Formtoppade André Schürrle fick droppa till bänken, medan en, enligt media, pånyttfödd Fernando Torres tog rollen som spjutspets.
Chelsea (4-3-3)
Petr Cech - Branislav Ivanovic, John Terry, David Luiz, Ashley Cole - Ramires, Frank Lampard, Oscar - Juan Mata, Fernando Torres, Eden Hazard
Första halvlek
Egentligen kan matchens inledande 45 minuter läggas åt sidan. Ingenting av riktig substans inträffade. Chelsea dominerade bollinnehavet medan Newcastle efter en något skakig inledning började försvara sig allt bättre.
Juan Mata såg märkbart instruerad ut att spela ett annat spel än det han är van vid och bombade på i djupet mot Newcastles väl samlade försvar gång på gång. Mathieu Debuchy hade god kontroll på sin forne lagkamrat från Lille, Hazard, medan Yanga-M'Biwa, några halvdana rensningar frånsett, såg lika bra ut som mot Manchester City i onsdags.
Chelsea skapade halvlekens farligaste halvchanser när man nickade i ribban från en hörna och sedan återigen träffade ribban efter en retur, dock ovanifrån vid det tillfället. Newcastle såg sedvanligt statiskt ut i anfallsspelet och hotade endast med skott utifrån. Med Shola Ameobi i en patenterat arrogant och slapp anfallsroll, slarvades de ofta direkt uppspelen bort utan någon som helst eftertanke. Det enda hotet såg ut att komma från en för dagen mycket motiverad Moussa Sissoko. Den storvuxne fransosen hade också Newcastles enda småfarliga möjlighet när han sköt vid Cechs första stolpe på en passning från Rémy efter en kontring. I halvtid kändes dock 0-0 som det enda logiska resultatet, även om en något oroväckande tendens kunde tydas i att Chelsea obehindrat fick kontrollera bollen i valfri utsträckning.
Andra halvlek
Till den andra halvleken visade sig däremot ett Newcastle som vi sett alldeles för sällan under de senaste 18 månaderna. En jävlaranamma, vilja och stolthet som saknats - infann sig från ingenstans.
Cheick Tioté - som gjort en mycket bra första halvlek - fortsatte att bossa mittfältet, Mathieu Debuchy vek inte ned sig i en enda situation, Loïc Rémy höll Chelseas backlinje sysselsatt. Långsamt började Newcastle äta mer och mer av matchen.
Åtta minuter in på halvleken tvingas Tioté lämna planen till förmån för Vurnon Anita. Det bytet skulle komma att tippa matchen i svartvit riktning. Trots Tiotés suveräna industri fanns det utrymme för något mer konstruktivt. Anita skulle ta sin chans i rampljuset.
Newcastle började flytta bollen allt bättre, samtidigt som den kollektiva defensiva insatsen var fläckfri. Williamson plockade ned alla höga försök, Yanga-M'Biwa sopade upp allt bakom. Debuchy fortsatte vara omutlig och försåg dessutom Sissoko med en ganska bra möjlighet att öppna målskyttet.
Nästa drag blev att ersätta en för dagen, veckan, månaden, året och decenniet usel Shola Ameobi med Papiss Cissé - inte heller han något större hot under 2013. Kort därpå vinner Newcastle en frispark på offensiv planhalva.
Efter några korta ord med Alan Pardew stegar Yohan Cabaye fram och levererar den bästa serve jag har sett honom slunga iväg i svartvita matchkläder. Fram stormade Yoan Gouffran - som med en hästinsats krigat ned hela sin kant - och språngnickade in 1-0. Efter 68 minuter, Newcastle i ledning.
Chelsea började fylla på med allt mer folk och introducerade Samuel Eto'o, André Schürrle och Willian. Newcastle skulle komma att svara med: Gabriel Obertan.
Men istället för ett Chelseamål - ena gången blockerat av den suveräne Debuchy, andra gången räddat av Tim Krul - blev det Newcastle som bestämde matchens riktning.
Vurnon Anita, triggad av ett superbt inhopp, snodde åt sig bollen på vänsterkanten, tog sig inåt i banan, chippade över Ramires utsträckta ben, stormade in i straffområdet och vek in bollen mot Loïc Rémy. Fransmannen tog en touch innan han prickade in 2-0 stenhårt via Petr Cechs högra stolpe. 2-0 i 88:e minuten och game over. Rémy flög iväg åt ena hållet och omfamnade en handikappad supporter vid planens sida, samtidigt som Anita sågs veva för allt vad han var värd mot Gallowgate Ends andra hörn. Vi glömde Wonga, Kinnear, censur, Pardew, Ashley och Sports Direct. Ögonblicket sammanfattade allt det Sir Bobby pratade om. Newcastle 2, Chelsea 0.
Kommentar
Så mycket för Kinnear och Pardews tjat om "sovereign states" och "different level". En tydlig idé om vad som skulle göras, smarta byten och en sjuhelsikes inställning senare så föll hela Sports Directs världsbild samman. Allt går om man inte är så förbannat dålig hela tiden. Kom ihåg det nu är ni snälla.
Spelmässigt finns det några viktiga poänger att ta med sig från idag.
Den första är att samtliga supportrar bör se på Mathieu Debuchy för att sedan ta sig en funderare kring Mapou Yanga-M'Biwa. Ola Andersson pratade om "installationsperioder" i studion efter matchen - ett i raden av ord han hittat på i direktsändning under 2013 (framlöpningar och uteförsvarare två favoriter). Debuchy har tillåtits växa in och ser mer och mer ut som en fullständigt fenomenal högerback. Yanga-M'Biwa har givit oss mer blandad kompott, men de höjder han når när saker och ting klickar är väldigt lovande.
Nummer 2: Chieck Tioté är till synes tillbaka. Flera lika övermänskligt stenhårda insatser på raken bådar gott. Kul att se.
Nummer 3: Vi har inte råd att förlora Loïc Rémy. Varken till skada eller någon annan klubb eller till Pardewism. Han är ett suveränt verktyg när vi ska framåt. Må det fortsätta så.
Nummer 4: Inställningen. Den tar vi med oss och konstaterar att detta inte är Newcastle 2012/13. Vi vill och kan mer nu. Det handlar om att göra det oftare och mot olika typer av motstånd.
Jublet till trots är det dock min plikt som cyniker, skeptiker, Newcastlesupporter och emotionellt ärrad att påpeka följande; dagens seger förändrar ingenting.
Möjligtvis suddar den ut vissa akuta föreställningar om nedflyttning, temporärt, men mest av allt vill jag likställa den med en vapenvila i ett krig som just nu utkämpas. Det får helt enkelt inte vara så här enkelt att förpassa alla de kritiska frågor som i synnerhet lokalpressen vågat lyfta under veckan. Fansen, media och politiker (på lokal nivå, som involverats under veckan) måste ta kampen fullt ut. En förändring i policy, en förändring i retoriken, en förändring i kommunikationen och framförallt i klubbens existensiella syfte. Inget annat finns. Med eller utan Ashley spelar i grund och botten ingen roll. Vi kan inte fortsätta i den här riktningen. Hittills tyder ingenting på att Mike och gänget tänker ta oss någon annanstans. Därför måste dem bort.
Det var därför extra besvärande att höra hur Alan Pardew - på en dag där han för en gångs skull vunnit sympatier med sin taktiska manövrering - prata med Sky efter matchen.
"Vi försöker göra rätt saker, från ägaren och nedåt. Den här segern var för våra fans och vår ägare, han är också ett fan."
Vi befinner oss i en situation där inte bara den här typen av segrar, utan segrar i sig, är en raritet. Där man från ledningshåll kommunicerar att vi inte ska hoppas på något och där en person bär det yttersta ansvaret.
Den personen är inte ett fan.
Fans hoppas.
Betyg
Tim Krul - 8
Mathieu Debuchy - 9
Mike Williamson - 8
Davide Santon - 7
Moussa Sissoko - 7,5
Cheick Tioté - 8
Yoan Gouffran - 7,5
Shola Ameobi - 4
Loïc Rémy - 8
Vurnon Anita - 8
Papiss Cissé - 5
Gabriel Obertan - vafan?
