Newcastle studsade tillbaka mot Hull
På KC Stadium bärgades den första trepoängaren under John Cavers ledning. Newcastle besegrade ett hemmalag som såg mycket tafatt ut med 3-0.
Gästerna kom till spel utan Papiss Cissé, som dock var tillbaka i matchtruppen efter sitt "äventyr" med Senegal i Afrikanska Mästerskapen. Mehdi Abeid återfanns återigen på bänken, medan Paul Dummett skadade sig i veckan och stod på läktaren med bortafansen. Det gjorde att Massadio Haïdara återigen fick chansen som vänsterback, en chans han av allt att döma borde ha tagit nu. Vurnon Anita spelade innermittfältare istället för Cheick Tioté, som fortfarande är borta med Elfenbenskusten, och Sammy Ameobi fick plats istället för Yoan Gouffran.
Matchen inleddes trevande och hafsigt, både lagen såg ut att vara rädda för att släppa in första målet och det samlades mycket folk runt båda straffområdena. Hull lyckades dock skapa sig ett par halvchanser, dels tack vare en slarvig Fabricio Coloccini. Målen uteblev, tack vare Tim Krul.
Istället öppnade Newcastle och Rémy Cabella målskyttet. En galen rensning av Curtis Davies föll i gapet på den franske landslagsmittfältaren som enkelt tog med sig bollen in i planen och säkert sköt 1-0 bakom en chanslös Allan McGregor. Målet föll fem minuter innan halvtid och såg ut att ge gästerna ledningen när lagen samlades i omklädningsrummen.
Ahmed El-Mohammady ville annorlunda. Så gärna att han använde händerna. På en inläggsfrispark från Gaston Ramirez gick den förre Sunderlandspelaren till väders och slog till bollen med handen, helt ogenerat och väldigt avsiktligt. Istället för att erkänna sitt misstag joggade han ut mot sin tränare Steve Bruce, en annan ex-Mackem, och firade för fullt. Lyckligtvis såg linjedomare Darren Cann vad som hade hänt, och "Elmo" fick ett gult kort och sabbat rykte istället.
Halvleken innehöll också en riktigt smutsig tackling av David Meyler på Cabella, kanske var han inte vid sina sinnens fulla bruk efter en viss incident under mars förra året. Vem vet.
Till andra halvlek gjordes inga förändringar, mer än i Sammy Ameobis huvud. Han plockade upp bollen 40 meter från mål, avancerade en bit och slungade in 2-0 på ett sätt som man inte trodde att just han var kapabel till. Ett Ameobiskt mål, som vi har kommit att känna det. McGregor felplacerad och bollen i nätmaskorna efter bara fem minuters spel.
Coloccini försökte sedan rensa in bollen i eget mål men stoppades av Vurnon Anita på mållinjen. En stund senare var han i farten igen med en slapp bakåtpassning som Tim Krul fick till uppgift att reda upp. Vår holländske burväktare var dock snabb från linjen och bröt anfallet från Hull.
Hemmalaget skapade sedan sin bästa chans under matchen när en passning ut till Newcastles högra del av straffområdet friställde Robertson. Krul räddade dock igen, innan Nikica Jelavic mirakulöst lyckades få returen att hamna utanför.
Gouffran ersatte Cabella och skulle inte ta lång tid på sig innan han punkterade matchen. Helt ohotad fick den tidigare handlingsförlamade extraytterbacken vandra igenom Hull och via El-Mohammady skjuta 3-0. Gouffrans andra mål på två matcher och helt avgjort med 12 minuter kvar.
Den imponerande och hårt arbetande Ayoze Perez byttes ut mot Papiss Cissé och Mehdi Abeid gavs någon minut innan domaren förkunnade att Newcastle vunnit med tre måls marginal för första gången på nio månader och hållit nollan för första gången sedan hemmamatchen mot QPR i september.
Under John Carvers fyra första matcher som Newcastletränare har det varit svårt att utröna någon markant förändring i spelet. I den femte gick det att börja hoppas.
Rörelsen i anfallsspelet och viljan att gå för fler mål när man är i ledning, två aspekter som var starkt bidragande till resultatet mot Hull, har saknats under en lång tid. När vi i vanliga fall har vant oss vid att försvara 1-0-ledningar, eller i bästa fall 2-0 som ofta blir 2-1 innan en mänsklig sköld får spela av matchens sista 30 minuter, finns det anledning att titta på hur matchen igår genomfördes och som sagt hoppas. Det blir en mycket enklare och mer underhållande process att vinna matcher mot seriens sämsta lag när man fortsätter utnyttja det faktum att man är det bättre fotbollslaget.
Tim Kruls återkomst till målet är mycket goda nyheter, samtidigt som ytterbackarna Haïdara och Janmaat inte ska flyttas på nu. Mittbackssituationen förblir dock vid en avsats där katastrof kan lura runt hörnet, något som verkligen borde adresserats i januarifönstret.
På mitten har Moussa Sissoko hittat en jämnhet i sina insatser som gör honom till en bättre spelare. Samtidigt finns det en beundransvärd arbetsmoral i Jack Colback och en intelligent spelare i Vurnon Anita som tittade fram igår. Innermittfältet ska eventuellt befolkas av Mehdi Abeid, men att Cheick Tioté skulle ha något att göra bland de herrar som bitvis rullade upp Hull igår motsäger jag mig starkt.
På topp är Rémy Cabella pånyttfödd. Eller återupplivad kanske man ska säga. När jag genomförde min intervju med George Caulkin fick jag veta att Alan Pardew redan i slutet av september hade meddelat klubbledningen att Cabella "inte var tillräckligt bra". Hans insatser på sista tiden har fått mig att tro annorlunda. Tillsammans med Ayoze Perez finns det rörelse, teknik och påhittighet som kan luckra upp många motståndarförsvar. Något som bådar gott inför våren.
På söndag väntar Stoke på St. James' Park och sista chansen att haka på lagen som huserar i tabellens övre övre halva. Med gårdagens resultat, Siem De Jong, Rolando Aarons och Papiss Cissé tillbaka ser inte längre nedflyttning ut att vara ett hot på allvar, något som borde ge oss möjlighet att utforska spelartruppens bredd och potential under resterande matcher.
Spelarbetyg (1-10)
Tim Krul - 7
Massadio Haïdara - 8
Fabricio Coloccini - 5
Mike Williamson - 7
Daryl Janmaat - 7
Jack Colback - 7
Vurnon Anita - 7,5
Moussa Sissoko - 7
Sammy Ameobi - 7,5
Ayoze Perez - 7
Rémy Cabella - 8
Avbytare
Yoan Gouffran - 7
Papiss Cissé - 6
Mehdi Abeid - 6
