Newcastle United anno 2019/2020
Det är ny säsong för Newcastle United med samma Mike Ashley.
Winds of past glory
Newcastle United anno 2019/20 är en påminnelse om vad som kunde ha varit snarare än vad som kan komma att bli. Sensommaren 2004 fick den upplyste despoten Sir Bobby Robson sparken från Newcastles tränarpost med en motivering som tillhör kategorin vag. Den officiella anledningen var att Newcastle endast hade tagit två poäng på de inledande fyra omgångarna och att Sir Bobby Robson som är ansedd som en av världens främsta man-management tränarna genom tiderna alltså ska ha tappat omklädningsrummet. Att tre av dessa fyra matcher var väldigt jämna och likväl kunde ha slutat i Newcastleseger ansågs vara en irrelevant detalj. Den inofficiella anledningen till Robsons påtvingade avsked var den öppna konflikten mellan honom och Newcastles ordförande Freddy Shepherd som sägs ha letat efter första bästa ursäkt att få göra sig av med Robson. Säsongen innan detta inträffade hade Steve Bruce befäst sin position som en av de mest profilstarka nya tränarna i engelska högstadivisionen. Han hade tagit Birmingham från en tämligen anonym tillvaro i andradivisionen till att kriga på den övre halvan av Premier League, ett minst sagt fint tränarhantverk. Steve Bruce hamnade högst upp på Freddy Shepherds önskelista kring potentiella ersättare till Robson. Och det är inte konstigt att förstå varför. Bruce hade gjort det jättebra med mindre resurser i Birmingham och att ersätta en lokal ikon som Robson med en annan tränare med stark anknytning till klubben känns rent spontant som en bra tanke för att supportrarna lättare ska kunna svälja Robsons avsked. Men Steve Bruce tackade som bekant nej till uppdraget. Om detta berodde på att han inte ville riskera det positiva momentum hans Birmingham hade vid tillfället eller om han inte ville vara den som tvingades ersätta den omåttligt populära Sir Bobby kan jag inte svara på. Men där och då hade det varit logiskt för Steve Bruce att bli utnämnd till Newcastle Uniteds huvudtränare, då han stod på toppen av sin tränarkarriär.
Alla Newcastlesupportrar minns den 31:a januari 2011 som om det vore igår. Månaderna innan hade Andy Carroll burit lagkaptensbindeln för Newcastle United, kritat på ett 5-års kontrakt med klubben samt stått för ett antal drömmål som var av en sådan hög kvalité att supportrarna blev tillbakaskickade till tiden då en viss Alan Shearer härjade runt fritt på St James' Park. Veckan innan den 31:a januari hade Alan Pardew gått ut och sagt att Carroll inte var till salu och det såg till en början ut att vara fallet då Newcastle nobbade Liverpools bud på 30 miljoner pund under deadline-dagen. Men precis på sluttampen av dagen så nåddes folkmassorna av nyheten att Liverpool hade höjt sitt bud till 35 miljoner pund och Newcastle hade inte tackat nej.
Mike Ashley och hans propagandamaskin var inte sen med att börja arbeta. Kort efter Carrolls avsked så informerades massorna om att det var Carroll som hade lämnat in en transferbegäran och tvingat sig bort från klubben. Carroll själv har hävdat det motsatta att han tvingades bort från klubben av ledningen. De flesta seriösa journalisterna vid tidpunkten hävdade att sanningen förmodligen låg någonstans mittemellan då fallet oftast brukar vara så. Men med tanke på hur Mike Ashley har drivit och agerat under dessa 12 år som Newcastles ägare så känns Andy Carrolls version som den mest trovärdiga av de två.
Oavsett vad så ser nog Andy Carroll tillbaks på den här dagen med lika mycket smärta i ögonen som oss supportrar. Detta eftersom det var den dagen som förstörde hans karriär och arv. Direkt när han anlände till Liverpool så gav de honom tröja nummer nio och det blev uppenbart att Carroll värvades in som en direkt ersättare till Fernando Torres trots att de två inte är i närheten av att representera samma spelartyp. Det var uppbäddat för misslyckande från allra första stund. Efter detta tappade Carroll till synes all den glöden som hade existerat i överflöd i Newcastle och som hade gjort honom till en sådan injektion på planen och därefter följde ett enda långt skadehelvete. Nu är Andy Carroll tillbaka där allting en gång tog fart och började. Till platsen där han en gång i tiden var ämnad att begå stordåd.
Dagens Newcastle United tränas av en tränare som skulle ha suttit på posten för 15 år sedan. Det mest profilstarka nyförvärvet är det av en gammal publikfavorit som för åtta år sedan skickades iväg från klubben enligt girighetens alla tecken och som nu kommer tillbaka med sargad själ och skadeskjuten kropp. Detta är Newcastle United anno 2019/20.
Tankar inför säsongen
Tränarposten
Det var inte mycket till glädjejubel när Steve Bruce annonserades som ersättare till den väldigt meriterade Rafael Benitez. Newcastle hade nu gått från en tränare som nyligen fått sparken av Real Madrid till en tränare som nyligen fått sparken av Aston Villa i Championship. Och de ytliga likheterna med säsongen 2015/16 som slutade i nedflyttning är uppenbara. Även då rekryterade Newcastle en tränare i Steve McClaren som nyligen fått sparken i Championship och som inte var aktuell för någon annan Premier League klubb. Då precis som nu så stod Newcastle för vad som ansågs vara ett intressant fönster. In kom en intressant mittfältare med hög potential i Gigi Wijnaldum, en bollbegåvad fransk ytter med attitydsproblem i Florian Thauvin(låter bekant?) samt en ung, oslipad diamant till anfallare i Aleksandar Mitrovic(Hmm?) för att nämna de mest profilstarka. Många hävdade att Newcastles trupp kändes för bra för att åka ur och att McClaren nog skulle fixa det trots sin tvivelaktiga status. Newcastles trupp var bra vilket har bevisats i efterhand då två av lagets nyckelspelare efter de lämnat klubben i Moussa Sissoko och Wijnaldum har spelat CL-finaler medan floppvärvningen Thauvin har spelat EL-final och mer än tredubblat sitt marknadsvärde efter tiden i Newcastle. Men här slutar de uppenbara likheterna. Steve Bruce och McClaren är två lite olika tränartyper vars förfall inte helt och hållet är kopplade till samma saker. McClarens förfall tycks vara kopplat till en oförmåga att förnya sig och detta har resulterat i ett antal kapitala misslyckanden som nu till och med har lett till att han har svårt finna jobb även i Championship. Utvecklingen i fotboll har sprungit honom förbi helt enkelt.
Steve Bruce fall från toppen tycks mer vara baserat på att klimatet och tankesättet bland klubbarna är ett annat idag än vad det brukade vara snarare än att han har misslyckats flertalet gånger. Faktum är ju att det enda egentliga misslyckandet som Bruce har på CV:et är just Aston Villa. I Birmingham gjorde han först succé innan den följdes av en tuffare tid med nedflyttning men Bruce stannade och klarade uppflyttning redan säsongen därpå. I Wigan gjorde Steve Bruce så bra hade kunde ha gjort givet de små resurserna han fick att arbeta med. Att lyckas lotsa Wigan till en stabil mittenplacering under sitt andra år när lagets bästa spelare i Wilson Palacios såldes under januarifönstret utan någon ersättare var en imponerande bedrift. En rolig detalj som många inte minns nu är att Momo Diamé var en häftig spelare när han lirade under Steve Bruce i Wigan. I Sunderland blev det mer mellanmjölk av det hela men med tanke på vad som följde efter Steve Bruce utsorti så sätter ju det hans åstadkommanden i ett litet annat ljus såhär i efterhand. I Hull gjorde Bruce succé när han först vann uppflyttning från Championship och sedan mot alla odds lyckades hålla kvar dem i Premier league trots väldigt begränsade resurser. Tredje året blev tyngre när Hull blev klara för nedflyttning i den sista omgången. Steve Bruce blev kvar och lyckades för andra gången i karriären nå uppflyttning med en klubb säsongen efter att man blivit nedflyttade och detta via en playoffinal där Momo Diamé klev fram och avlossade denna kanon från 25 meter. Det var som sagt i Aston Villa som det första stora misslyckandet inträffade. Till Bruce försvar så sysslade Aston Villa med en märklig transferfilosofi där man värvade in en hel drös spelare från ligakonkurrenterna, många av dem var till synes liknande spelartyper med. Kvantitet prioriteras över kvalité och samtidigt antar jag att motiveringen var att försöka försvaga konkurrenterna. Bruce misslyckades med att sätta en ordinarie startelva under sin tid i klubben. Över ett dussintal olika konstellationer och formationer testades utan större framgång. Defensivt fungerade det hyfsat men offensiven klickade aldrig under Bruce ledarskap. Den sista detaljen är väl vad som bör oroa Newcastlesupportrar inför den kommande säsongen.
Steve Bruce var den ultimata mittenklubbstränaren. Hans reaktionära och pragmatiska tränarstil fungerade väl när man befann sig i en situation där de bästa spelarna lämnar för större uppdrag. Klimatet i Premier League har dock förändrats de senaste åren. Ligan består numer av 6 topplag och lagen som slåss därunder mellan placering 6-12 är klubbar med aspirationer att försöka peta sig in bland topplagen. Och de ökade resurserna för dessa klubbar som resultat av tv-avtalet gör det möjligt för dem att behålla sina bästa spelare och bygga vidare säsong efter säsong. De resterande lagen slåss för nytt kontrakt. Premier League är en samling av toppklubbar, aspirerande toppklubbar och bottenlag. Det finns nästan inget lag vars dröm och ambition är att varje säsong sluta på en placering i ingenmansland. Nästan inget lag förutom ett. Kan ni gissa vilket? En annan viktig anledning till att Ashley valde att anställa Steve Bruce är nog också kopplat till dennes historia att göra Championship till en ettårig vistelse. Det kan vara därför han blev erbjuden ett treårskontrakt. Mike Ashley har visat tecken på liknande cynism tidigare.
Sommarfönstret
En vanlig mening som pumpas ut vid jämna mellanrum från Ashley-lägret som Newcastlesupportrar ofta tvingas höra, ibland från Ashleyanställda själv och ibland från respekterade och mindre respekterade engelska pundits är att vår kravbild är på tok för hög. Men om detta transferfönstret bevisar någonting så är det att idén om att Newcastleinbitna skulle ha för högt ställda krav bara är rent nonsens. Newcastlesupportrar har inte för höga krav, vi har inte ens lågt ställda krav. Sanningen är att vi knappt verkar ha några krav alls längre. Den överväldigande pessimism som majoriteten av supporterbasen utsöndrade efter Ayoze Perez hade sålts har bytts ut mot försiktig optimism och detta beror på det "fantastiska fönster" som Newcastle har stått för.
Men verkligheten och sanningen är en helt annan. Newcastle har inte gjort ett fantastiskt fönster, vi har inte ens gjort ett bra fönster. På sin höjd har vi gjort ett okej fönster. Ashley och hans undersåtar har bara uppfyllt minimumkraven. Han har gjort sig av med 2/3 av den lyckade offensiva trion under våren. Salomón Rondón gjorde en jättefin säsong där han var den centrala punkten i Newcastles offensiv, från det att Rondón blev skadefri och började spela konsekvent så spelade Newcastle som ett lag för övre halvan. Ayoze Peréz har varit lagets främsta poängspelare de två senaste säsongerna. Dessa två har ersatts med Joelinton från Hoffenheim och Allan Saint-Maximin från Nice. Två väldigt intressanta spelare men långt ifrån den garanterade kvalitén som de skulle behöva representera för att detta fönster skulle kunna upphöjas till ett fantastiskt sådant. Och detta säger väldigt mycket om Ashleys tid och styre av klubben när ett sådant här fönster får supportrarna att trigga igång av entusiasm, då har man verkligen inte haft mycket att glädjas åt de senaste 12 åren.
Också väldigt tragiskt att se hur många Newcastlesupportrar det är som omedvetet sprider Ashleys propaganda. Det vanligaste knepet för lögnare och manipulatörer att ta till är inte att öppet ljuga utan snarare att undanhålla en del utav sanningen för att försöka spela till deras narrativ. Överallt på sociala medier har jag sett frasen "Ashley has really opened his wallet and spent 64 million pounds!". Det är precis så Ashley vill att supportrarna ska se det som snarare än den överliggande sanningen att Newcastle har nettospenderat 30 miljoner pund vilket i jämförelse med de flesta andra klubbar i serien inte är en särskilt märkvärdig summa. Det är mer eller mindre en minimum summa som klubbar måste spendera för att inte helt och hållet riskera att bli omsprungna, inte tecken på en satsning.
Värvningarna
Joelinton
En väldigt intressant brasilianare som anländer från Hoffenheim för en rekordsumma på runt 41 miljoner pund. Joelinton har uppenbara intressanta färdigheter som fin teknik och rörelsemönster men han är också en spelare som klättrat väldigt snabbt på den europeiska fotbollstrappan utan att egentligen briljera eller stå ut på det sättet man förväntar sig. Han hann endast göra 12 matcher på 2 säsonger i Brasilianska Serie A innan Hoffenheim värvade över honom och därefter spenderade han två säsonger på lån i Rapid Wien i Österrike innan han gjorde sin första ordinarie säsong i Bundesliga ifjol. Hans målsnitt i Bundesliga och i Österrike är inte överdrivet imponerande och för att sätta det i perspektiv så är det sämre än Joselus var i samma serie. Men till Joelintons försvar så gjorde han inte bara 7 mål ifjol i Hoffenheim utan även 7 assist och var involverad i spelet på ett sätt som Joselu aldrig varit kapabel till. Men om Joelinton ska bli den trygga Premier league-målskytten som Newcastle behöver så måste han specialisera och förfina sitt spel inne i boxen och fila på sin slutprodukt.
Allan Saint-Maximin
Den 22-årige fransosen var ansedd av många ifjol som den objektivt mest sevärda spelaren i Ligue 1 för den neutrala supportern. Många har kallat honom för "fattigmans Ben Arfa" exempelvis. Saint-Maximin är en spelare som tycks spela fotboll på grund av glädjen till sporten snarare än för att vinna och få resultat med sig. Han dribblar ofta en extra gång när han borde ha passat. Detta ledde givetvis till att han kom på kant med Nice tränare, den cyniske vinnaren Patrick Vieira som inte gillade hans attityd. Saint Maximin blev utfryst och borttvingad från klubben på ett sätt som påminner om Ben Arfas utsorti från Marseille en gång i tiden där hans konflikt med tränaren Didier Deschamps tycktes ha varit av en liknande natur. Saint-Maximin har redan lyckats charma stora delar av Newcastles supporterbas med humoristiska interaktioner på sociala medier och genom inspirerande inhopp under försäsongen. Det är inte konstigt egentligen att en karaktär som Saint-Maximin går hem hos publiken då Newcastle har en rik historia med den spelartypen han representerar, det vill säga en bollbegåvad ytter med fräck attityd. Terry Hibbit, Chris Waddle, David Ginola, Laurent Robert och senast i gänget Hatem Ben Arfa är bra några ur den skaran och alla blev stora publikfavoriter under sin tid i klubben. Jag gillar värvningen av Saint-Maximin men frågan är som sagt om han kommit till klubben vid rätt tidpunkt? Newcastle värvade som sagt en likartad spelare av ännu större begåvning i Florian Thauvin för några säsonger sedan och det slutade i ett brutalt magplask på grund av McClarens inkompetenta ledning. Är Steve Bruce kompetent nog att finna rätt roll för den störtsköna men samtidigt naiva Saint-Maximin?
Jetro Willems
En spelare som funnits på Newcastles radar länge men som prioriterats bort men som blev absolut nödvändig att få till när Matt Ritchie drog på sig en skada under försäsongen. Willems är ingen märkvärdig värvning som spetsar till Newcastles startelva på något sätt men han kan visa sig bli en mycket funktionell sådan. Willems är som bäst när han får spela wingback snarare än traditionell ytterback och om Steve Bruce då väljer att fortsätta med Benitez 5-backslinje vilket hade varit rätt beslut så kan Jetro kanske överraska en och annan supporter. Officiellt verkar han vara invärvad som backup dock men vi får hur det planar ut sig. Han känns baserat på det lilla jag sett som en liten uppgradering gentemot Manquillo och därför ger jag honom tummen upp.
Emil Krafth
Äntligen får vi se en svensk pryda Newcastletröjan igen. Inte sedan Andreas Andersson sprang runt och skämde ut hela det anrika Sveariket på St James' Park så har vi fått se en svensk i den svartvita dressen. Krafth är ju inte på något sätt en spektakulär värvning som får det att pirra till i kroppen. Han har visat upp väldigt ojämna prestationer i till exempel landslaget där han i form kan se väldigt intressant ut men när bollen inte studsar rätt så kan han se sämst ut på planen som var fallet när Sverige mötte England i VM. Men Krafths chanser till speltid är ganska goda här. Hans främsta konkurrent DeAndre Yedlin har velat lämna Newcastle under sommaren. Amerikanen är väldigt, väldigt snabb förvisso men besitter ärligt talat inte så många styrkor utöver det och spanjoren Javier Manquillo som spelat en del högerback är först och främst vänsterback.
Andy Carroll
The prodigal son returns. Andy Carroll är åter i Newcastle efter åtta mindre lyckade år utanför Tyneside. Om man ignorerar Carrolls bakgrund i klubben och bara bedömer värvningen på fotbollsmässiga grunder så smäller den väl inte jättehögt. Carroll har många skadeförföljda säsonger bakom sig och under fjolåret gjorde han endast fjorton matcher för West Ham vilket resulterade i ett mål. Men gör han ett ynka mål på St James' Park så kommer jag hävda att det var värt det. De nostalgiska glädjescenerna som skulle utspela sig på arenan skulle erbjuda lite skön glädje mitt i all den apatiska misären. Förhoppningsvis mäktar han med mer mål än så. Det finns intressanta verktyg trots allt. Carroll är fortfarande väldigt farlig i luftrummet och med exempelvis Matt Ritchies inläggsfot så finns det potential. Carroll är nog inte heller tänkt som ordinarie utan kommer mest spela andrafiol bakom rekordförvärvet Joelinton och avses nog mest att slängas in under de sista 20-25 minuter när Bruce vill ändra på spelupplägget.
The (Long)staffs of magic
Det som har potential att bli den mest glädjeberikade av undanflykter för supportrarna kommande säsong är med råge de egenfostrade bröderna Longstaff, Sean och Matthew. Sean Longstaff introducerade sig på allvar under fjolårssäsongen när han på över en natt gick från mestadels okänd till att bli en av Englands mest upphaussade talanger. Och såg man inte Longstaff ifjol så kan jag förstå om man tycker att statusen är något överdriven, han gjorde som sagt endast nio matcher i Premier league ifjol. Men Sean gjorde det inte enbart bra på grund av sin ålder, han hade en dominant närvaro i samtliga matcher och i de fyra segrarna som Newcastle tog under den här perioden så var Longstaff en instrumental nyckel i samtliga däribland den fantastiska 2-1 segern över Manchester City. Longstaff hann under denna korta tid visa upp flera specialiserade färdigheter. Han var duktig att spela sig ur press, noggran och vårdande i sitt passningsspel men allt eftersom självförtroendet steg började han visa upp ett väldigt mod i sitt spel. Longstaff visade även prov på ett fruktat långskott som man gärna ser mer av den här säsongen. Steve Bruce har sagt att han har som intention att bygga hela Newcastles spel runt Longstaff. Förväntningarna på 21-åringen är med andra ord väldigt höga. Lillebrorsan Matty introducerade sig som en blixt från klar himmel under försäsongen där han bland annat stod för ett absolut drömmål på sin första touch mot St Etienne. För sina positiva prestationer på försäsongen så belönades han av Steve Bruce med en plats i A-truppen kommande säsong på bekostnad av den mer rutinerade duon Jack Colback och Henri Saivet. Sean Longstaff har fått som störst uppmärksamhet i ungdomslagen när han spelat som offensiv mittfältare och fått nyttjat sina offensiva färdigheter medan Matthew har fått som störst utväxling när han spelat i en mer tillbakadragen spelfördelarroll. Steven Gerrard och Michael Carrick har ofta används när folk försöker beskriva de båda brödernas spelstil.
Matchen imorgon
Imorgon dammas premiären av Newcastles säsong av på St James' Park. Man går upp emot ett Arsenal som stått för ett profilerat transferfönster. Arsenal har mer spets framåt och mer spelskicklighet på mittfältet men backlinjen ser mer eller mindre likartad ut där en förvirrad gammal själ i Koscielny har bytts ut mot en annan i David Luiz. Om Newcastle ska klara kontraktet denna säsongen så är en hyfsad start ett måste. Steve Bruce kan inte gå runt med tankesättet att säsongen är lång och detta är bara en av trettioåtta omgångar. Newcastlefansen må känna en gnutta optimism men den optimismen sitter inte särskilt djupt inrotad. Blir Newcastle utspelade imorgon så kommer den negativa atmosfären återvända till Tyneside och den kommer göra uppdraget för Steve Bruce såpass komplicerat att även med Tom Cruise hjälp så skulle det sluta i ett misslyckande. Newcastle behöver inte nödvändigtvis vinna eller ens kryssa imorgon men man måste stå för en stark insats som bygger förtroende hos supportrarna. Det har varit prat om en större bojkott inför den här matchen länge men om jag känner de inbitna Newcastleborna rätt så kommer de inte kunna motstå att dyka upp och supporta sitt lag även imorgon. Bojkotten kommer nog inte märkas av särskilt mycket. Men inleder Newcastle på samma sätt som ifjol med endast 2 poäng på de första 9 matcherna så kommer tankarna om massbojkott att börja sväva upp till ytan igen på allvar.
Never forget
"What is a club in any case? Not the buildings or the directors or the people who are paid to represent it. It's not the television contracts, get-out clauses, marketing departments or executive boxes. It's the noise, the passion, the feeling of belonging, the pride in your city. It's a small boy clambering up stadium steps for the very first time, gripping his father's hand, gawping at that hallowed stretch of turf beneath him and, without being able to do a thing about it, falling in love".
"I've kept really quiet but I'll tell you something, he went down in my estimations when he said that. We have not resorted to that. You can tell him now, we're still fighting for this title and he's got to go to Middlesbrough and get something. And I'll tell you, honestly, I will love it if we beat them. Love it".
https://www.youtube.com/watch?v=KJ_uxIAg_yw
Howay the lads!