Newcastle United: Problemen och vägen framåt

Efter nästan tio månaders hopp, ångest, förtvivlan och uppgivenhet står vi här med facit i hand. Med nöd och näppe spelar Newcastle i Premier League 2013/14, och det var ju planen. Nu börjar utredningen. Hur kunde det gå så snett? Problemen, myterna, ursäkterna, skulden, sanningen och lösningen. Här är en redaktörs betraktelse av en klubb som förtjänar bättre.

...och andas ut. Newcastle United besegrade Queens Park Rangers med 2-1 och säkrade spel i Premier League 2013/14. Mike Ashley klappade händerna och kan nu tillsammans med Derek Llambias glädja sig åt att ta del av det nya TV-avtal som kommer att regna över klubbarna i det engelska finrummet.
 
Men nu kommer också en våg av frågor, problem och farhågor som måste konfronteras.
 
Att Alan Pardew skulle ha råd med en dålig säsong under sina åtta år vid rodret var ingenting som varken förvånade eller gjorde någon supporter särskilt arg. Derek Llambias var tydlig med att Pardew köpt sig tid med fjolårets femteplacering. Men det är skillnad på en dålig säsong och det vi just upplevt.
 
Med 41 poäng finns inte längre någon risk att åka ur. Från så väl media som fans finns röster som menar att Newcastles manager förtjänar att sitta kvar.
 
Mot bakgrund av det finns det nu anledning att redogöra både ett och annat. Med allting på pränt, utan utrymme för någon scenförändring, har vi nu möjligheten att etablera vad som fick Newcastle att åter balansera på gränsen till The Championship. Vad som får många av oss att känna oss väldigt, väldigt klara med Alan Pardew och kanske, med facit i hand, ställa frågor till Mike Ashleys sätt att styra klubben.
 
PROBLEMEN
 
Tony Hibbert nickar in 1-3 i egen kasse på Goodison Park i maj 2012. Vi ser bara möjligheter. Vi blickar uppåt efter att ha lagt en grund som väl inte ens Newcastle skulle misslyckas med att bygga vidare på? Men som Alan Shearer - oftast usel i Match of the Day - en gång sa: Du behöver spendera £18m för att stå stilla i den här ligan. Allt annat är en chansning.
 
Mike Ashley är en gambler, och kanske har den här säsongen sin början där?
 
Förberedelserna
 
Ikväll bekräftades det att Alan Pardew mot slutet av den här veckan ska göra en intervju på BBC Newcastle för att svara på frågor från fansen. Han gjorde detsamma förra säsongen, ett välkommet och mycket uppskattat inslag som även idag stärker hans nästintill likviderade aktie hos mig som supporter.
 
I fjolårets intervju klargjorde Alan Pardew ett antal saker. Till att börja med pratade han om sin beundran för Spanien och deras insats i EM. Hur spansk fotboll satt ramen för den taktiska utvecklingen och hur viktigt bollinnehavet blivit. Han talade om hur Newcastle skulle kunna gå vidare och utvecklas med hjälp av ett större bollinnehav. Till det behövde han fler tekniska spelare.
 
Vidare började han tala om förväntningar. Några veckor innan intervjun hade Pardew - numera klassiskt - citerats i media när han beskrev Everton som en klubb "i en annan liga". I Alans tycke var och är Newcastle en mycket större klubb. Ödmjukheten var nollställd hos en man vars självförtroende tidigare tjänat honom väl. Började framgången stiga honom åt huvudet? Insåg Pardew vilken utmaning som låg framför honom?
 
Vad är en bra affär?
 
Antagligen gjorde han inte det. Till att börja med klargjorde han för både media och styrelsen att klubben hade egenproducerade ungdomar som var redo att ta steget upp. De skulle senare under säsongen, främst i januari, beskyllas för att inte hålla måttet.  Eventuellt - och detta är delvis spekulationer - bidrog det till oviljan att investera ytterligare i välbehövliga spelare under sommaren 2012.
 
I media hette det trots allt att truppen var stark nog. Pardew hyllade Ashley som "modig" för att ha lyckats behålla truppen intakt från säsongen innan. Men samtidigt började många supportrar skruva på sig. Klubben verkade missa sina första, andra och tredjeval på varje position. Luuk De Jong gick till Mönchengladbach, Douglas stannade i Twente, Gregory van der Wiel till PSG och Mathieu Debuchy tilläts absolut inte lämna Lille för ynka €4,8m. Det barnsligt självklara budet på Andy Carroll var även det dödsdömt från första början. I takt med att namnen från Graham Carrs listor föll bort, föll även fokus på vad vi faktiskt behövde.
 
Till slut fick Newcastle loss en spelare man jagat. Vurnon Anita följde ynglingen Gael Bigirimana genom dörren på St James' Park. En budget som från början framstått som väldigt liten - vi hade inte råd att höja budet på Debuchy - blev £6,7m mindre.
 
Jag vägrar kalla Vurnon Anita för en flopp. Han är en länk vi är i desperat avsaknad av på planen, ett uppspelsalternativ som inte fungerar som en missiltavla. En av de mest moderna mittfältarna jag har sett i Newcastle. Men han är inte rätt spelare för den fotboll Alan Pardew predikar. Han är den spelare som Graham Carr fattar tycke för eftersom han besitter en rörlighet, teknik och spelförståelse som väldigt många fotbollslag har nytta av.
 
Tyvärr börjar detta mer och mer se ut som ett mönster. Varken Anita, Moussa Sissoko, Yoan Gouffran eller Papiss Cissé passar i den fotboll som Pardew fått sitt Newcastle att spela denna säsong. I dagsläget tycks Anita vara sjundeval som innermittfältare, då Dan Gosling, James Perch, Yohan Cabaye, Cheick Tioté, Moussa Sissoko och Sylvain Marveaux alla används före honom.
 
I synnerhet Moussa Sissokos roll är av intresse här. I förrgår beklagade sig Pardew över det faktum att vi inte fick loss Loïc Remy i januari, att det drabbat vårt målskytte och att det tvingade oss att skynda på Sissoko-värvningen. Men frågan är varför klubben gick efter Sissoko istället för en annan anfallare när Remy-affären föll igenom? I praktiken har Sissoko använts som anfallspartner till Cissé eller som högerytter. Var han - återigen - en "deal som verkade bra", men inte vad vi behövde? Det tycks inte annorlunda.
 
Revisionismen
 
Gradvis har Pardews presskonferenser börjat likna parodier. Förväntningarna har stramats åt, ambitionen sinat och skadeprognoserna blivit allt längre ifrån sanningen. Det går att återkoppla till det innehållslösa dravel vi serverades under försäsongen när Pardew deklarerade sin ambition att börja hålla i bollen. Den totala avsaknaden av att försöka spela fotboll längs marken driver stora delar av supportrarna till vansinne. Jag och många med mig hade trots det haft lättare att smälta den ocharmiga, konservativa och negativa spelstilen om vår manager inte fortsatt leva i förnekelse och hävda något annat.
 
"We're in a false position"
Efter att Newcastle klättrat från 17:e till 13:e plats med 41 poäng på 37 matcher. Några dagar innan såg det ut så här. 
 
"All my teams are organised and on the front foot looking to win the game."
Efter 0-6 mot Liverpool
 
“Because he is so quick the crowd think he can just beat the full-back by racing him on the outside all the time but he can’t do that, he’d be too one-dimensional."
Om fansens missuppfattning av Gabriel Obertan
 
“His importance to us is immense. He’s a very fabulous player and person; with great qualities and we are very pleased to have him”
Om Shola Ameobi, anfallaren som bidragit med ett ligamål under 2012/13
 
"We're one of the smallest teams in the Premier League. But defensively, we have been pretty strong".
Efter att Newcastle släppt in 67 mål, klubbens sämsta facit sedan Premier League bildades
 
"I think we have played and overplayed in games and haven’t gone long enough. Other times we have gone long from free-kicks and deliveries from deep when we should play smaller.”
Efter att ha presenterats med statistik som säger att Newcastle slår mest långt i Europa
 
"The injuries we’ve suffered this year have been horrendous, this type of year usually ends up in relegation."
Efter att ha ställt halva Frankrikes landslag på planen i ett halvår
 
Skadorna
 
Jag räknar det med hjälp av physioroom.com till lite över 80 skador i olika omfattning under 2012/13. Otur är en sak, men träningen och träningsrutinerna gör intryck av att vara på samma nivå som under Graeme Souness.
 
Vi kan också ifrågasätta dispositionen av Hatem Ben Arfa från december och framåt. Varför slängdes han in med ett nyläkt (?) lår mot Fulham i decembers början, för att tre månader senare utsättas för exakt samma öde mot Anzhi?
 
Vit flagg
 
Hur kommer det sig att laget under flera gånger den här säsongen kapitulerat totalt? Förlusten på Emirates, där Newcastle föll med 7-3, var vanvettig och skadade klubbens värdighet. Detsamma kan minst sagt sägas om drabbningen med Liverpool där Newcastle inkasserade sin värsta hemmaförlust på 87 år.
 
I synnerhet får tyvärr Yohan Cabaye symbolisera den vita flaggen. Inte för sin del i just de förlusterna, men han är en av de spelare som tydligast visat sitt svala intresse för att slåss för klubben. Mot West Ham såg jag Cabaye göra något jag sett väldigt få Newcastlespelare göra. Ge upp. Det var ingen stor, viktig eller avgörande situation, men Cabaye slutade helt enkelt spela och stannade. Det är inledningsvis inte den Cabaye vi lärde känna ifjol, och inte heller den spelare jag vill ha som min kapten - vilket han var i Coloccinis frånvaro.
 
Square pegs, round holes
 
Ytterbackar som ytterbackar. Anfallare som anfallare. Innermittfältare som innermittfältare. Inget annat. Papiss Cissé som ytterforward, Jonas Gutierrez som vänsterback, Shola Ameobi som högermittfältare, Moussa Sissoko som allt möjligt. Det har varit fullständigt outhärdligt att titta på många gånger. Det ska inte krävas ett geni för att förstå att Shola Ameobi inte kan spela högermittfältare. Detsamma gäller Papiss Cissé, som inte på något sätt har utvecklats av sin sejour på kanten, vilket Pardew förutspådde.
 
När det gäller Jonas Gutierrez och vänsterbacken finns det andra förklaringar som bidrar till problemen med att ha honom på planen överhuvudtaget. Men att Pardew själv medgav sitt misstag mot Liverpool för att sedan göra om samma sak mot West Bromwich - det provocerar bara.
 
Det taktiska haveriet
 
Efter halva säsongen rabblade jag upp en mindre omfattande, liknande lista på vad som höll på att gå galet. Den stora frågan då handlade om formationerna. 4-4-2 mot 4-3-3. Pardew har gått över till 4-3-3 efter påtryckningar från fans (och spelare?). Men: vad har poängen varit? Och är det verkligen 4-3-3?
 
Ingen vet. Pardew verkar ha missat syftet helt. Han fick lov att trycka in Papiss Cissé i mitten, vilket både han och vi är glada för. Cissé kommer till sin rätt på ett helt annat sätt än tidigare. Dessvärre är det i princip det enda som verkar fungera med formationen. Försöken med Ameobi till höger, Cheick Tiotés suicidala tvåvägsroll, Sissoko som någon form av target-man-10:a, Jonas Gutierrez som vänstermittfältare/forward, Yohan Cabaye i en mer defensiv utgångsposition än mittbackarna och en allt som oftast totalt isolerad Cissé - det har varit kaos.
 
Oftast har det sett ut som 4-5-1 eller 4-4-2, beroende på hur Sissoko legat. Oftast har Cissé/Sissoko anfallit på egen hand.
 
Utöver formationsförvirringen har andra taktiska aspekter lämnat väldigt mycket i övrigt att önska. Vår inställning till nästan varje match bär en oerhört negativ prägel och förändras nästan alltid till det sämre under matchens gång.
 
Det finns så många exempel på när vi inlett matcher lovande för att sedan retirera ned i knät på egen målvakt/backlinje lagom till andra halvlek, ibland redan mot slutet av första. Helgens seger mot QPR var ett praktexempel. I grunden handlar det om oro och feghet. Istället för att likt Europas taktiska pionjärer - Dortmund - storma vidare och göra fler mål, slår vi vakt om oavgjorda resultat och blir rädda. Hela laget i eget straffområde, in med Shola Ameobi och långa bollar till mittplan. Om och om igen. Vi behöver inte titta längre än till Chris Hughtons Norwich för att lära oss vilken approach som vinner väg. I helgen körde man över West Brom med 4-0 när man var piskat att vinna.
 
Mot slutet har långbollsspelet tråkigt nog börjat göra comeback. Under januari månad såg vi en befriande minskning, men kanske blev julförlusterna mot Manchester United (4-3) och Arsenal för mycket för Pardews oväntade skifte till kortpassningsspel och offensivlusta. Den har tyvärr suddats ut. Newcastle slår i särklass flest långbollar i Premier League.
 
Det går även att ställa en annan fråga om vår fotboll och hur den skolas in i klubben. Hur kommer det sig att vi inte, efter att ha haft samma tränare i två och ett halvt år, lyckats pränta in ett spel som yngre spelare och ersättare känner sig bekväma med? Hur kommer det sig att vi måste ha "vår bästa elva på planen" för att inte frånvaro av en eller två spelare ska användas som ursäkt?
 
Då har vi inte ens påtalat de fasta situationerna. Under hösten började det suras ännu mer över det faktum att Newcastles senaste hörnmål kom för över 300 hörnor sedan (Demba Ba, Wolverhampton, oktober 2011). Istället har vi sett samma variant misslyckas ungefär 300 gånger i rad: en flack krossboll mot bortre stolpen där allt som oftast Steven Taylor eller, ännu värre, Mike Williamson ska attackera den. Mot QPR räknade jag till fem försök, varav fyra slutade men inspark för motståndarna. Det var inget undantag.
 
FÖRSVARSTALEN
 
Förra säsongen
 
Newcastle tog 65 poäng under 2011/12 - en enastående insats. Det skulle alltid bli svårt att leva upp till något liknande den här säsongen, och vi var många som kunde offra en ny Europa-push för ett äventyr i årets upplaga av Europa League.
 
Men Newcastles fjolår innehöll inte någon spelmässig dans på rosor. Vi litade tungt på Coloccini och Krul i defensiven, två pjäser som har saknats i år. Det är också där vår avsaknad av klar spelidé har blottats under den här säsongen. Utan att stänga matcher kan vi inte ta poäng. Vår ansats kräver förmågan att slå ifrån oss med trygghet och auktoritet längst bak. Det i sig kan inte sägas vara fruktbart i längden. Det i sig säger oss om hur viktiga de två var för fjolårets framgångar. Inte på något sätt är det ett försök att frånta Alan Pardew eller någon annan fjolårets framgångar. Det är bara ett sätt att belysa det utrymme för spelmässig utveckling som krävdes och bevisligen fortfarande krävs.
 
Stabilitet
 
Det finns en föreställning om att stabilitet per automatik är något eftersträvansvärt. Men det verkar i mitt tycke råda någon typ av missuppfattning om vad stabilitet egentligen ska innebära, och när det har inneburit något bra.
 
Sir Alex Ferguson var inte bra för att han var i Manchester United länge. Han var där länge för att han var bra.
 
Detsamma gäller Arsene Wenger. Det är enkelt att peka på David Moyes säsong 2003/04 i Everton (17:e plats), men jämför Nigel Martyn - Tony Hibbert, Alan Stubbs, Joseph Yobo, Gary Naysmith - Steve Watson, Tobias Linderoth, Thomas Gravesen, Kevin Kilbane - Wayne Rooney, Thomas Radzinski med det lag Alan Pardew kunnat ställa på benen i år, och prestationerna hamnar i ett annat ljus. Jämför även investeringar på £17m halvvägs genom säsongen, och vi har två helt olika insatser.
 
Europa
 
En mytbildning som också verkar ha gått hem talar om att vi har spelat extremt många matcher under säsongen.  Efter två cupmatcher mot Manchester United och Brighton (en annan höjdare), har Newcastles matchantal reducerats till lika många som många andra lag - med skillnaden att ligaprestationen försämrats dramatiskt.
 
Bortförklaringarna
 
Några av dem har redan avhandlats. "Tunn trupp", "skador" och "europaspel" har använts i nästan varje intervju. Men vi har fler höjdpunkter att hämta ur Pardews presskonferenser.
 
Den kanske sjukaste av alla levererade han under hösten. Plötsligt var fansen spioner. Annars finns en personlig favorit när Notting Hill Carneval inträffade på fel dag, publiken sänkte laget genom att sprida negativ energi under hemmaförlusten mot Reading eller när planen var för dålig fast vi vann - listan kan göras oändlig. Han har varit kreativ, men inte självkritisk, Pardew.
 
VARFÖR INTE ALAN PARDEW?
 
Mike Ashley vet inte mer om fotboll än oss fans, det går att dra den slutsatsen även efter den här säsongen. Vi har också ögon. Vår bedömning av den här situationen är inte att nedvärdera på något sätt. Han driver klubben med den ekonomiska agendan över den sportsliga, det är där för alla att se. Hans tränarval har skett därefter. För hans och vår skull måste synen på tränarens roll förändras.
 
Tiderna har förändrats, och det ger mig hopp. Då Hughton sparkades var det inte på grund av sportsliga misslyckanden. Ashley och Llambias behövde en tränare som kunde arbeta under deras premisser, det är väl dokumenterat att Pardew fick jobbet på de grunderna. Ekonomiskt levde klubben på existensminimum och gav därför vika för jättebudet på Andy Carroll, försäljningen som i sin tur möjliggjorde alla de investeringar som nu frustrerar oss till vansinne.
 
Men idag opererar vi annorlunda. Spelare av nästan enbart god kvalitet kommer in på löpande band. Klubben ser ut att ha återupprättat en dragningskraft som tilltalar talanger över hela Europa. Scoutingarbetet fortgår och vi står med en trupp som innehåller både bredd och kvalitet nog att utmana topp fyra under 2013/14, även utan större investeringar i sommar.
 
Därför är det dags att ta nästa steg i utvecklingen. Därför är det dags att anställa en tränare på sportsliga meriter, med ett sportsligt syfte. En tränare som kan arbeta inom nuvarande modell. Därför den modell som nu oljats och trimmats upp under Pardew, ser ut att vara redo för nästa skede. Den ser ut att kunna anpassas till en tränare som gör något betydelsefullt, inte bara säger ja och accepterar försäljningar. Den ser ut att kunna ge Ashley avkastning på "rätt" sätt.
 
Varför är inte Pardew den mannen? Ovan finner ni 2 500 tecken som i stort sett summerar varför. Jag tror inte att vi riskerar fler säsonger som denna med Pardew vid rodret. Jag tror däremot att vi kan komma att uppleva följande om han sitter kvar:
 

• En långsam acklimatisering till lägre förväntningar där PR-arbetet är viktigare än resultaten
• Negativ, tråkig och oinspirerad fotboll
• Ett skadat rykte som förening 
• Ett skifte i rekryteringspolicyn. Om Pardew ska lyckas måste han få in sin typ av spelare. In kommer storvuxna anfallare och skogshuggare på mittfältet. Ut går Yohan Cabaye och Hatem Ben Arfa 

11 kommentarer

Noa BachnerTwitter: @noabachner2013-05-14 00:37:00