No Poison, No Paradise
Frid och fröjd? Glöm det. Istället bjuds vi guld, silver eller brons. Tre paket och en konstig idé. Samtidigt firar vi tre år med en tilltufsad figur som åter vältrar sig i framgångar och triumferar därefter. Vem han är? Det verkar vi inte ha någon aning om.
Fem segrar på sex matcher, en handfull spelare i absolut toppform och för första gången på länge en utbredd optimism. Säsongen 2013/14 fick plötsligt mening efter en resultatrad som ingen hade förväntat sig. Alan Pardew reviderade sina idéer om hur fotboll bäst spelas med det manskap han har till sitt förfogande, och samtidigt började alla knäppheter vid sidan av planen, som så många gånger förr, verka mindre betydande.
Men Mike Ashley gillar att röra om i grytan. Den senaste ingrediensen på Tyneside handlar om ytterligare ett tvivelaktigt tillägg till världens mest besynnerliga affärsmodell. Eftersom hela St. James' Park tappat sina annonsutrymmen till andra syften än att göda Newcastle United, har klubbledningen börjat se sig om efter nya intäktsströmmar. Efter beslutet att censurera den lokala pressen (inte ge The Journal eller Evening Chronicle tillträde till presskonferenser eller pressläktare), kommer nu nästa våg av mediala käftsmällar.
Mike Ashley är trött på att medier intervjuar klubbens spelare innan och efter matcher utan att betala för sig. Han är även trött på att det genomförs exklusiva intervjuer med hans spelare och ledare, utan att medier betalar för sig. Newcastle United blir därför första klubb att erbjuda ett mediepaket till olika medier runt om i landet. Där tillåts tidningar, TV-kanaler och radiokanaler att köpa ett guld, silver eller bronspaket som ger olika tillträden till klubben. Hur erbjudandet är prissatt återstår att se, men en vild gissning säger mig att 30 minuter med Yohan Cabaye kostar mer än två veckor med Gabriel Obertan. Joe Kinnear har förmodligen missuppfattat allt och börjat ta betalt för att berätta för sin fru vad klockan är.
Vad är då vitsen med detta? Ashley får en möjlighet att se vilka medier som beter sig acceptabelt i linje med hans visioner för Newcastle och Sports Direct. Han har också möjlighet att neka tillgång till tidningar som inte uppmuntrar hans sätt att driva klubben, precis som i samband med maktdemonstrationen mot The Journal och Evening Chronicle. Han skiftar dessutom maktbalansen på ett sätt. Newcastle har nu makt över spelarnas yttranden, vilka tidningar de pratar med och eventuellt vad de säger.
Vid sidan av att manövern ställer frågor för hur demokratiskt försvarbart Ashleys ansats till kontroll av media är, finns en annan konstig aspekt av hans senaste drag. Varför måste mediapaketering bli en intäktsström helt plötsligt? Vore det inte mer lukrativt att upplåta annonsytorna på St. James' Park istället för att låta Sports Direct annonsera gratis? Självklart vore så fallet. Vi hamnar återigen i en frågande återvändsgränd; vad vill han åstadkomma här?
Alan Pardew - tre år och inga besked
Den 7:e december markerade tre år med Alan Pardew. En resa som började i gyttja och sedan planade ut i någon typ av likgiltighet, skulle snart övergå i ett mer komplext förhållande. Vi vet idag fortfarande inte riktigt vem han är i termer av fotbollstränare, även om de två senaste säsongerna etablerade vissa saker. Han gillar att bevaka ledningar, han är modig i medgång, han drillar sina spelare defensivt och han föredrar hårt arbetande yttermittfältare. Men sen?
Vi har bjudits vattentät defensiv och 15 nollor på en säsong, men vi har bjudits ett såll till försvarsspel som släppte in 68 mål på en säsong.
Vi har bjudits en hejdlöst fantasifull offensiv som sprang bort hela ligan och gjorde drömmål på löpande band, men vi har också bjudits ett lag oförmöget att röra sig bättre än en stelopererad höna.
Vi har bjudits flest långbollar i Europa - men nu slår vi minst antal i hela Premier League.
Segern borta mot Manchester United är tillsammans med 2-0-viktorian på Stamford Bridge i maj 2012 Alan Pardews finaste ögonblick. I mitt tycke är segern på Old Trafford en ännu bättre genomförd match, i och med att vi slapp någon anstormning mot ett lag som bara två veckor innan sprungit över Bayer Leverkusen med 5-0 på bortaplan.
Men vad vi behöver nu är en annan seger. En seger för en långsiktig plan. Ett svar på hur Newcastle ska spela. Vi kan inte åter falla in i långbollar, orörligt anfallsspel, mållösa hörnor, tre formationer per match och spelare på helt fel positioner. Det måste, mer eller mindre, se ut som det har gjort under den senaste perioden. Det måste finnas en röd tråd och ett syfte med den fotboll Newcastle United ska spela. Att den ska äga rum på marken och stöttas av ett kollektivt, välfungerande presspel i rätt ytor verkar vi för första gången vara eniga om, jag och Alan.
Dagens värdemätare mot Southampton borde ge oss en fingervisning. Har det i första hand handlat om en anpassning efter motstånd eller har vi hittat en egen formel? Swansea tydde på det förstnämnda, Manchester United och Chelsea på det senare.
Upp till bevis, helt enkelt.
