So far so good?
Med segrar mot Chelsea och Tottenham står Newcastle på 17 poäng efter elva omgångar. Hur har spelet sett ut, och hur går vi vidare efter landslagsuppehållet? Sitter Pardew säkert?
Faktum är att den gemonsnittliga poängskörden, sen Mike Ashley tog över 2007, tangerar just 17 poäng efter elva omgångar. Tre gånger på sju år har vi haft 17 poäng vid samma tidpunkt i Premier League-kalendern. Senast var Chris Hughton tränare. 5-1 krossen mot Sunderland följt av bortaseger mot Arsenal med 1-0 betydde 17 pinnar efter elva spelade matcher. DÅ som NU stod vi med två triumfer i ryggen inför vintern. DÅ fick Hughton lämna fyra omgångar senare. Kommer NU samma sak hända Alan Pardew?
Säsongen inleddes med mörka siffror borta mot Man City och följdes upp av 0-0 hemma mot West Ham, i vad som kanske är Premier Leagues mest händelsefattiga match hitills i år. Just då kändes tre månaders sommaruppehåll som en vecka. Inget hade hänt. Är vi fortfarande i maj? Vad hade laget och tränarna jobbat på under sommaren? Det gick inte att se. Det var förlängningen av samma horribla spel som var signifikativt för hela 12/13. De knaggliga spelet i samverkan med den märkliga anställningen av Joe Kinnear gjorde att Pardew låg risigt till hos bettingbolagen. Till och med risigare än Paolo Di Canio.
Trots domedagsprofetior ryckte laget upp sig och presterade stundtals bra fotboll vilket resulterade i segrar mot Fulham och formstarka Aston Villa, mycket tack vara Hatem Ben Arfa. Yohan Cabaye var tillbaka efter Arsenalromansen. Lånet Loic Remy började visa varför vi redan i januari, i ett försök till värvning, flög honom till London (där han och flickvän tyvärr försov sig efter opera och hotell, missade tåget till Newcastle, spelade FIFA och skrev på för QPR). Hull skulle bara besegras i nästkommande match. Men inte. Newcastle föll hemma med 3-2 och det ojämna spelet där förmågan att styra- och skapa chanser, framförallt mot lag ”sämre på pappret”, avsaknades och har blivit något att vänja sig vid.
Om vi räknar bort premiären mot City så är det på senare egenligen bara lag ”bätte på pappret” som Pardew agerat konsekvent emot. Dvs: stänga kanterna, försvara och minimera/eliminera spelstiden för Ben Arfa. Mot Chelsea hade vi 39 procent bollinnehav, mot Tottenham 35. Men jag klagar inte. Tvärtom. Mycket kan tillskrivas Tim Krul men Alan Pardew ska också ha cred. Cred för att han vågar bänka Ben Arfa och Papiss Cissé, och olyckligtvis, i brist på annat, tvingas spela Kung Shola.
Vi har nu 17 poäng och befinner oss enligt Pardew i en ”fantastsik position”, enligt andra i en vägkorsning. Två hemmamatcher stundar mot Norwich respektive West Brom, följt av Swansea borta. Det har funnits tendenser till fint spel, men om säsongen ska minnas med glädjde när den summeras gäller det att vi växlar upp och tar för oss än mer i dessa matcher som vi ”kan” vinna. Vi har truppen, kreativiteten ocn en enorm publik i ryggen. Tyvärr finns rädslan där att Pardews strukturerade Newcastle forsätter på inslagen väg och är konsekventa i försvarsinriktad fotboll, oavsett motstånd. Det har ju gått bra. Personligen fasar jag för att den inställnignen inte bara leder till mindre sevärd fotboll utan också till scenarion liknande det mot Sunderland. Kom igen nu Pardew, ta fram- och visa vad vi går för!
Kommer då Pardew att få lämna om fyra omgångar? Just nu ligger han fyra enligt oddsen men anses som mest spelvärd av bettingsidornas kunder. Jag tror och hoppas på en förbättring, alltså nej. Men jag tror också att oavsett kommande resultat så sitter Pardew säkert. Även om relationen till Mike Ashley blivit mer oklar.
