Tack för allt, Claudio
Mot alla odds så segrade han, Claudio Ranieri. Och med segern så fick han oss alla att drömma och minnas tillbaks till en tidigare förlorad tid då allt var möjligt.
Det har gått en dag sedan fotbollsvärlden vaknade upp med chockbeskedet att Claudio Ranieri hade fått sparken. Och redan några minuter efter beskedet så bildades det två läger. Det ena lägret bestörta över nyheten medan det andra tyckte att nyheten kom i logikens alla tecken. Den tidigare Newcastle redaktören här på svenskafans Noa Bachner skrev en läsvärd artikel på Expressen där han svor trohet till det andra lägret. Men detta är inte någon vanlig tränare som fått sparken. Detta är en tränare som rev ned alla logikens murar som omger och begränsar vårt tankesätt. Han fick oss att ifrågasätta verkligheten som vi lever i vilket i stort sätt aldrig någonsin händer.
Jag har mest hela säsongen suttit och hållit tummarna för Leicester precis som jag gjorde den magiska säsongen innan. Men insett nu att det inte var klubben Leicester som jag höll tummarna i luften för utan snarare vad de representerade. Någonting annat, någonting som inte borde vara möjligt bortom sagornas och den vita dukens land. De fick mig att faktiskt leka med tanken att det kanske trots allt finns någonting mer än det vi ser och har accepterat? Faktum är ju att det som hände ifjol med Leicester är mer orealistiskt än allt det som någonsin hänt i fiktiva sportfilmer i Hollywood.
Och symboliken i att det just var Claudio Ranieri, den stora förloraren som fick leda ett lag bestående av spelare ingen annan ville ha till den omöjliga och sanslösa ligatiteln.
Just Ranieri, denna underbara man som alltid fått mer skit än han förtjänar men aldrig låtit det påverkat honom och hur han tacklar världen. Innan Leicester så kändes han som sagt som lite av en osjungen hjälte. Han ledde Juventus tillbaks till toppen men fick sparken och glåpord kastade i ansiktet som tack för hjälpen. Han tog över ett ålderstiget och mediokert Roma och lotsade dem högre upp i tabellen än vad någon kunnat anat. Och enda till de sista omgångarna så stred de om ligatiteln mot Mourinhos historiskt formidabla Inter. Men det kändes som att folk hade valt att förtränga den imponerande bravaden. Det är just detta om tidigare kännetecknat Ranieri. Ett oförtjänt dåligt rykte, hans bra tränarinsatser tycktes ha fallit i glömska och aldrig riktigt fått det erkännandet som de förtjänade. Och det vimlar av sådana tränare och sådana människor runt om i världen. Och Ranieri kändes som deras hjälte, de som inte blir uppskattade till den grad som de borde. De osjungna människornas hjälte. Att en dag kan det komma att bli deras dag.
För att nämna några andra exempel i fotbollsvärlden så gick Luis Suarez(Den äldre givetvis) ut nyligen och sade att om inte Luis Enrique får förlängt med Barcelona så är Eusebio Sacristan den bästa kandidaten att ta över. Vem? Frågar sig 7/10 fotbollssupportrar runtom i världen. Det har bland annat snackats överallt och under hela säsongen om Jorge Sampaolis fantastiska Sevilla. Även om Glenn Strömberg och Lagerbäck mystiskt nog tycktes ha missat det i och med att de inte kunde namnge den mest framstående sportchefen de senaste decenniet som har en hyllningskör som ta mig fan sträcker sig över hela fotbollsuniversumet. I alla fall det har pratats mycket om Sevilla och om Villarreal som gjort en riktigt fin säsong trots kaoset i den sportsliga ledningen inför säsongen.
Det har dock inte pratats någonting knappt om Real Sociedad som just i detta nu ligger på en imponerande 5:e plats i tabellen på 41 inspelade poäng. Sociedad har gjort en jättefin säsong och mannen som bär ansvaret är just Eusebio Sacristan.
Sacristan som var assisterande tränare i Barcelona under Frank Rijkaard i 8 år. Och det var under den epoken om ni minns som Barcelona var allas andralag i princip. Bara tanken på Ronaldinho i Barcelona dräkt framkallar ju ett leende på ens läppar.
Och sedan så kom Pep Guardiola och så började Barcelona spela fotboll på det sättet som man ska spela fotboll på enligt massmedia. Underhållande och ljuvlig fotboll som världen bara skulle få njuta av, Pep var fotbollens frälsare. Det kanske låter lite grann som att jag hyser agg mot Peps Barcelona men så är ej fallet. Jag känner faktiskt en stor tacksamhet gentemot Pep och hans Barcelona. Jag led nämligen av insomnia på den tiden och ingenting rådde bot mot sömnsvårigheter så effektivt som Peps Barcelona. Hade man ett viktigt prov dagen efter och stressen gjorde det svårt att somna så var det bara att ploppa in en inspelad Barcelona match och nio timmars oavbruten sömn var mer eller mindre en garanti. Men som sagt Sacristan är en bra tränare och Sociedad är en fin klubb. Han och Sociedad förtjänar någon som säger och bekräftar det.
Jag har berört Ranieris tid i Roma tidigare. Mannen han tog över från då var Luciano Spalletti som också tränar Roma idag. Spalletti är också en tränare som faller väl in i kategorin på tränare som inte tycks få någon uppskattning på vad de faktiskt åstadkommit. Kanske beror det på att han inte är en tysktalande tränare som omges av kraftiga seriemördarvibbar. För det verkar ju vara det ultimata idealet idag. Jag såg Roma nyligen fullständigt pulvrisera Villarreal i Europa League i vad som kan ha varit den mest imponerande insatsen jag sett av ett lag den här säsongen. Roma framstår lite grann som favoriter i den turneringen nu och dubbelmötet som väntar mot Lyon kan vara det jag ser framemot mest i europasammanhang. Roma verkar förutom de fina resultaten i ligan och i Europa League också vara ett sådant lag som enar folk över gränserna. Hårdkokta anglofiler och tiki-tackande Spanien fanatiker tycks alla kunna enas vid påstående om att Roma spelar en rätt så trevlig fotboll. Klubben som enar fotbollsextremisterna. Men får Spalletti så mycket som en klapp på axeln?
Samtidigt så belönas rivalen Maurizio Sarri med lovord om vart annat. I fotbollsprogrammet Eurotalk som har sina rötter här på svenskafans så sitter Martin Åslund(Viasats nya Serie A expert) och vräker ur sig påståendet att Napoli och Torino har likvärdiga trupper. Det är lite grann som att säga att Tottenham och West Ham har likvärdiga trupper. Det är skrattretande och en ren och skär lögn. Detta i syfte då att framställa Sarri som bättre än vad han är. Förmodligen för att Åslund känner att de höga tankar som han har om Sarri inte går att rättfärdiga baserat på resultat(för det går inte). Förstår dock inte varför han måste skruva på sanningen. Sarri har gjort ett bra i jobb i Napoli men han har definitivt inte överskridit förväntningarna. Napoli har en av de bästa trupperna i Serie A där jag bara känner mig trygg i att konstatera att Juventus och Inter har bättre, kanske även Roma men tycker deras är ganska jämnstark med Napolis. Spelare som José Callejon, Marek Hamsik, Lorenzo Insigne och Raul Albiol är kvalitetsspelare med Serie A mått mätt och de var det innan Sarri kom med. Och dessa okända talanger som Napoli plockar in som Sarri ”lyckas få ut så mycket av” är inte särskilt okända heller. Piotr Zielinski t.ex. var en av Serie A:s hetaste mittfältare i Empoli och jagad av flertalet europeiska storklubbar i somras innan Napoli plockade honom. Så jag vet inte exakt varför Åslund skulle vilja vrida till sanningen på det här sättet. Kanske att han tycker att Sarri är en jätteduktig tränare vars fotboll förtjänar ett större genomslag eller något åt det hållet. Kanske kan det bara vara så att Sarris rökande och fåtal homofobiska utspel påminner om en kär gammal släktning vad vet jag.
För att lämna sidospår nummer tre för att återvända till sidospår nummer två så kan man ju undra hur mycket det faktiskt hade skrivits om West Bromwich om någon annan än Tony Pulis hade tränat dem? För det är nästintill anmärkningsvärt hur deras succésäsong har gott folket om intet. Just i detta nu så ligger de på en 8:e plats före klubbar som Stoke, Southampton, Watford och West Ham som alla har ett högre anseende och en större budget att röra sig med. Southampton dock tycker jag har gjort en riktigt bra säsong ändå med cupfinal och allt samt en hel del tunga spelartapp på det.
Eibar i Spanien är ett annat bra och tydligt exempel. En annan tränare än Jose Luis Mendilibar så kanske den mediala bevakningen och intresset varit högre? Värdet på en sportslig prestation är alltid kopplat till mer än bara själva prestationen. Högre blir värdet ju mer en tränare matchar det osynliga idealet som fladdrat omkring över hur en tränare ska vara. Plus att vi lever i ett stämpelsamhälle. Allting måste kategoriseras och stämplas och det är otroligt svårt att tvätta av sig stämpeln när man väl åkt på den.
Och detta just är vad som är så vackert med Claudio Ranieri. Han gjorde just det. Förloraren som vann den mäktigaste titeln i mannaminne. Känns också symboliskt och vackert med att mannen som just gav honom detta förlorarepitet en gång i tiden José Mourinho, är han som visar honom det största stödet idag.
Jag är som sagt ifall det inte framgått i linje med läger nummer ett. Jag bryr mig inte om sparkningen av Ranieri var det korrekta sportsliga beslutet eller inte. Allt jag vet och bryr mig om är att det fan inte kändes rätt. Och känslor som en annan sympatiskt italiensk herre vid namn Cesare Prandelli sade någonting om efter den korta tiden i Valencia är just vad fotboll handlar om.
Och nu känner jag ingenting för Leicester längre. De kan gärna för min del få åka ur nu faktiskt. Och med tanke på att deras assisterande tränare under hela denna tid har hetat Craig Shakespeare så är det väl ändå rätt så passande att sagan får sig ett slut i tragedins alla tecken?
Jag avslutar med att säga länge leve Sacristan och Real Sociedad! Länge leve Spalletti och Roma! Länge leve Pulis och West Bromwich! Länge leve Mendilibar och Eibar!
Ett länge leve för alla som gjort ett riktigt bra jobb i det tysta.
Och länge leve Claudio Ranieri.
