The king is dead, long live the lads
Alan Pardew har lämnat byggnaden under de mest oväntade och bisarra omständigheterna. För Newcastle United öppnar flytten för efterlängtad frisk luft.
"When you're the king, you can do anything".
Citatet kommer ur West Hams förre klubbfotograf Steve Bacons självbiografi. Det är hämtat från en sekvens när ledarstaben äter middag och huvudtränaren, Alan Pardew, plötsligt byter tallrik med kollegan Tony Strudwick för att dennes mat ser godare ut.
Nu har "kungen" återigen demonstrerat sin makt. Det blev inga åtta år. Det berömda kontraktet som skrevs under förrförra hösten är ett ex-kontrakt. Alan Pardew landade Newcastlejobbet efter att ha blivit sparkad från West Ham, Charlton och Southampton i League One, en bakgrund som gjorde att skeptikerna var många och högljudda från dag ett. Situationen förvärrades snabbt när han fick bära skuld i försäljningen av Andy Carroll till Liverpool kort efter sitt tillträde. Han tystade sina kritiker med säsongen 2011/12, tio månader som går till minne som hans bästa. Newcastle slutade femma, spelade bitvis bra fotboll och Pardew vann pris som "Årets tränare". Det nyvunna förtroendet skulle dock rinna av, först under nedflyttningsstriden 2012/13 och sedan successivt under hela året 2014, två perioder som förmodligen tvingat relationen mellan Pardew, supportrar och Mike Ashley in i den återvändsgränd där han lämnar oss.
Bland många utomstående betraktare verkar det finnas förvåning över den glädje som övergången till Crystal Palace uppbådar i flera Newcastleläger. Det finns de som menar att Pardew gjort ett godkänt arbete under knepiga omständigheter, medan andra anser att han förfogat över spelare som borde rättfärdigat dels en annan fotboll, dels bättre resultat. Det är inte bara på grund av sitt milt uttryckt mediokra facit (detta är de senaste 95 matcherna i Premier League), där alltifrån pinsamma derbyförluster, en Europeisk toppnotering i långbollar och de 102 matcherna på raken utan hörnmål inte syns, som Pardews sorti från St. James' Park skapar hopp och förväntan.
Det finns en annan dimension. Oavsett vad man tycker om Pardews gärning som fotbollstränare har ovärdiga incidenter vid sidan av planen, en spektakulär innovationsförmåga när det gäller att hitta på nya ursäkter och en vilja att stå upp för Mike Ashleys ägarskap splittrat och förargat stora delar av Newcastles supporterkrets. Argumentet att Pardew haft "händerna bakbundna" och arbetat under Ashleys tyranniska metoder tappar effekt i och med hans närhet till att försvara och hylla Ashleys principer. De stod i många fall på samma sida med Pardew som budbärare, försvarare av Wonga, av Sports Direct Arena, försäljningar och uteblivna värvningar. Det var på de premisserna han fick, tog och behöll jobbet.
Pardew som "fall guy" för Ashleyregimen har nu föranlett en situation där det till slut har blivit för mycket. Det senaste årets många förluster och kollapser gödde bilden av honom som en Ashleyman först, Newcastletränare därefter. Under perioder där medvind infunnit sig, nu senast i oktober och november, blev det lättare att bortse från Pardew som en typisk Ashleyrekrytering, det vill säga någon som är med på noterna och inte primärt anställd för sin kompetens. Kanske känner Alan att en nödutgång som leder till Crystal Palace, en klubb där han är omtyckt, erbjuder honom ett sätt att upprätthålla vad som fortfarande är ett hyggligt rykte i bredare kretsar. Kanske är han trött på Mike Ashley. Kanske blev fansens kampanjer för mycket.
Viktigare än den diskussionen, som kommer att fortsätta klyva opinion, är vad som händer med Newcastle United nu, en klubb som behöver ena sig runt någonting.
Mike Ashley fortsätter att vara omöjlig att läsa och förblir roten till problemen i Newcastle. Tittar vi tillbaka på hans senaste anställningar finns det en fallenhet för att rekrytera inifrån eller bland människor som står honom eller hans allierade nära. John Irving fick jobbet som Financial Director, Lee Charnley som Managing Director, medan Pardew var personlig vän till Derek Llambias och Joe Kinnear hade speciella band till Ashley själv. Kriterierna går att känna igen om man tittar på hur Sports Directs ledning är uppbyggd.
Det leder oss till ett antal kandidater. Peter Beardsley är aldrig sen att rätta sig i ledet, John Carver har jobbat under Ashley i flera år. Dessutom finns Fabricio Coloccini, en person som Ashley själv gjort ansträngningar för att behålla i klubben och som nordöstmedier flitigt spekulerat kring när det gäller framtida tränaruppdrag.
Utanför den sfären finns Steve McLaren i Derby som just nu gör ett bra jobb och enligt rapporter är omtyckt av Newcastleledningen. Steve Bruce i Hull sägs vara angelägen, något som knappast förvånar med tanke på att han endast har sex månader kvar i en klubb som stormar mot The Championship. Tony Pulis och Tim Sherwood är båda utan jobb, men den forne ville inte till Crystal Palace på grund av transfertvistemål, medan Sherwood inte påtalas någonstans.
I en drömvärld, där Graham Carr, chefsscouten som ofta krediteras för merparten av klubbens värvningar, får välja tränare också, går det att kika på andra namn. Eddie Howe i Bournemouth skördar stora framgångar och är ung, fransmännen Remi Garde, Christophe Galtier, Claude Puel och Rene Girard skulle alla vara logiska val. Dessutom är Thomas Tuchel, universellt hyllad för sitt strålande jobb i Mainz och kallad "den nye Jürgen Klopp", utan jobb. Och Frank De Boer kallade Newcastle för en "sovande jätte" för bara ett år sedan.
Men låt oss återgå till verkligheten.
Att Newcastle är ett mediokert fotbollslag som inte vinner titlar eller ens slåss i tabellens översta skikt har varit just verklighet väldigt länge. Att vi inte ens försöker är något annat. Alan Pardew anmälde sig till att popularisera det narrativet; cuper som något farligt, åttondeplatsen som förstaplats, stora stygga Swansea och 48 poäng som målsättning. Därför är supportern i mig lättad över att slippa honom. Vad den slutligen ohållbara situationen visar är att Ashleys idé om ett nollställt Newcastle United i riktningslöst vakuum inte kan fortgå utan motstånd och skavanker, inte för evigt.
Pardews sorti skapar obalans, tvingar fram beslut och möjliggör på nytt anledning att hoppas. Falska förhoppningar kan göra comeback, ovisshet kommer att omgärda våra hörnvarianter och nästa gång vi ligger under med 0-4 är det inte längre självklart att vi har tre vänsterbackar på planen samtidigt. Vem som än sitter på tränarbänken är det inte längre givet att "we woz tired" blir förklaringen när vi kraschar ut ur FA Cupen mot Leicester. För krascha kommer vi fortsätta att göra, men kanske lite mer sällan, kanske med lite mer stolthet, kanske med lite mer hopp om att inte göra det.
The king is dead, long live the lads.
