The Opposite
Newcastle träder in i ett nytt kapitel där en välbekant kock fått nya ingredienser. En typ av förändring som inte skapar någon större förväntan på just förändring. En hypokondrisk, självupptagen vettvilling i New York blir istället källan till hopp.
"If every instinct you have is wrong, then the opposite would have to be right."
Jerry Seinfeld
Det är en typisk dag. I samma soffa på samma lunchrestaurang med samma sallader och samma misslyckade försök att närma sig samma kvinnor. Men så händer något. Istället för att ljuga ihop historier om en karriär som marinbiolog eller berätta om sitt alterego Art Vandelay, slutar George Costanza att lyssna till sina instinkter. Lögnerna upphör, magkänslan förlorar. Plötsligt börjar kvinnorna att lyssna på hans historier och falla för honom. Han arbetsliv tar en osannolik vändning när han tilldelas en fantastisk roll hos New York Yankees efter en oretuscherad kritiksalva riktad mot klubbens högsta höns. Han säger ja när han tänker säga nej. Han går höger när han tänker gå vänster. Det blir rätt när han tänker göra fel.
Under 2013 och 2014 har Newcastle United kantstött sin status i den engelska fotbollen. Vi ser tillbaka på två säsonger som inte bara präglats av vad som ofta varit hjärtlösa förluster, utan en smärtsam och odiskutabel insikt om bristande ambitioner. I maj skrev Matthew Anderson en lysande artikel för engelska The Mag som belyste det faktum att Newcastle blivit ofantligt tråkigt mer än något annat. Anderson menar att Alan Pardew under sina år som tränare för Newcastle anpassat både förväntningar och spelstil för att behålla sin position som tränare. Han undviker att skapa en förväntan om spännande fotboll. Precis som i klubbens kommentarer vid det senaste supportermötet, där man menade att just förväntningar är något farligt, går teorin ut på att hela tiden undvika fallhöjd. Så länge förväntningarna förblir i paritet med prestationen, kommer ingen att visa missnöje.
Den inställningen tvingade in klubbens supportrar i vad Anderson beskriver som en "gråmålad dräkt". Analogin är hämtad ur ett avsnitt av The Simpsons där rektor Skinner inför en grå skoluniform och sätter upp regler som skalar av elevernas vardag och gör den tråkig. Men en dag börjar det regna. Den grå färgen rinner av och eleverna påminns om en annan verklighet. När St James' Park reagerade under säsongens sista hemmamatch mot Cardiff, var det ett regn som föll över Tyneside med samma effekt. En revolt mot idén om att Newcastle är Hull eller Swansea.
Protestaktionerna skakade klubben. När supportrar veckan efter åkte till Anfield med anti-Ashley -och Pardewbudskap beordrade Ashleys lakejer en visitering av samtliga tillresta och beslagtog många banderoller. Rädslan för att medialt synligt missnöje skulle provocera ännu fler frågor om Pardews "bulletproof-position" var tydig. Ashleys stora farhåga är att medias analys ska flytta sig än närmre hans egentliga avsikter. I horisonten av den analysen finns en hotbild mot hans hjärtebarn i den här berättelsen, Sports Direct. Något behövde göras.
Istället för att hålla sig till den linje som Lee Charnley kommunicerade tidigare under året (två nya spelare per kalenderår), gick Newcastle ut och värvade betydligt mer under sommaren. Rekryteringsoffensiven, som påminner om januari 2013, innebär att man återigen förklarar dåliga resultat med dåliga spelare. Det kan helt enkelt inte vara klubbens tränare som bär hundhuvudet.
Försäljningen av Mathieu Debuchy till Arsenal gjorde att Newcastle under 2014 sålt spelare för vad som rapporteras vara £30m. Sommarens spelarköp motsvarar strax under den summan. Med andra ord är det inte tal om några investeringar, utan en cirkulation av de pengar som försäljningarna inbringat. Samtidigt lyckas klubbar av likvärdig storlek, och i många fall mindre, göra betydande skoptag i sina skattkistor för att gå framåt. I ljuset av Evertons Romelu Lukaku-värvning kommer förklaringsmodellerna från St James' Park att bli obekväma. Den går inte ihop med den verklighet man vill förmedla.
Cirkulationen är nödvändig av en enkel anledning. Spelarmaterialet från i våras skulle gått in i en ny säsong med hotet om nedflyttning som ett sannolikt tema och trolig konsekvens. Men Alan Pardew är bra på nya starter. Under hela hans period i klubben finner vi bäst resultat med nya leksaker, nya influenser och spelare som inte hunnit skolas i den fotbollsidé som gör att inte ens de narkoleptiska uddamålssegrarna är särskilt njutbara. Obesegrade 2011 med Yohan Cabaye och Demba Ba, Papiss Cissés drömlika vår 2012, Moussa Sissokos show mot Chelsea och det livsviktiga uppsvinget i februari 2013, Loïc Rémy och den imponerande resultatraden från hösten samma år. En liknande period under hösten 2014 skulle därför inte komma som någon överraskning.
Även om det hade varit önskvärt är det därför inte realistiskt att förvänta sig en våg av protester när den nya säsongen nu drar igång. Sommaren kom lägligt och de nya spelarna kommer att ge många supportrar förnyat hopp, ett intryck av att klubben faktiskt reagerat på de senaste två åren. En fuskmålning av ambition.
Av ovan anledning finner jag det därför svårt att bli allt för upphetsad av sommarens nya ansikten, oavsett hur bra jag faktiskt tycker att Siem De Jong och Rémy Cabella tycks vara. Detsamma gäller förhoppningen om att Newcastle har mer att uträtta på transfermarknaden, där en anfallare tycks återstå på shoppinglistan. Nya verktyg hjälper inte en snickare som har tummen mitt i handen.
"It's all happening because I'm completely ignoring every urge towards common sense and good judgement I've ever had."
George Costanza
Istället sätter jag mitt hopp till att Pardew får en släng av George Costanzas galna sinne.
En förvandling av ja till nej och höger till vänster för att förvandla den här säsongen till något spännande. Att varje ingivelse som handlar om att ställa en mänsklig sköld framför Tim Krul efter ett slumpartat ledningsmål, förbyts i en vilja att göra fler. Att varje vänsterback som är på väg att bytas in, blir en halvtimme för Adam Armstrong. Att Jack Colback som vänsterytter förblir en hemsk tankekonstruktion i skuggan av en pånyttfödd Hatem Ben Arfa.
Att allt vi lärt oss om Alan Pardew blir avlägsna minnen eftersom hans blotta närvaro tycks oundviklig. Faktisk förändring skulle skicka signaler om ambition och väcka hopp om bättre fotboll och roligare tider. Faktisk förändring skulle skapa förväntan, det sista vi vill ha. Faktiskt förändring känns lönlöst att hoppas på.
Tvärtom har blivit den enda vägen framåt i en klubb där nya ingredienser blivit nyckeln till att slippa byta en kock som gång på gång är nära att drunkna i sin egen soppa.
