Unbelievable
Han kom under en monsunperiod av floppvärvningar. Men i stormens öga har Tim Krul kommit att utvecklas till en kulturbärare för Newcastle United. Sju år efter en löjligt typisk Newcastlekväll på Sicilien är han bättre än någonsin. Otroligt nog.
Vi är en självömkande klick. Inte vi Newcastlesupportrar i synnerhet, utan supportrar överlag. Det finns en utbredd förkärlek till att ständigt framställa just "oss" som mest härdade, ärrade och konstiga. Vad som än händer är det "typiskt oss". Det har kommit till en punkt där jag knappt kan höra någon supporter till något annat lag klaga över någonting utan att direkt börja gräva efter egna anekdoter och kontra med "amen vi rå!".
Men omvärlden tycks vara enig om att Europa bjuder på få platser med så kontinuerlig fotbollscirkus som Newcastle United. Därför är Tim Kruls åttaåriga indoktrinering i allt vad Newcastle United står för så oerhört svår att förstå.
Sommaren 2005 förblir en av de märkligaste och mest karakteristiska i modern Newcastlehistoria. Efter en slätstruken debutsäsong skulle Graeme Souness få ordentlig backning av klubbledningen. Newcastle slog klubbrekord och värvade hem Michael Owen från Real Madrid. Man nöjde sig inte med det, utan gick efter Albert Luque från Deportivo La Coruña. Lägg därtill hemvändande Nolberto Solano, Scott Parker och Emre Belözoglu.
Michael Owen och Albert Luque. Två spelare som skulle komma att omdefiniera innebörden av ordet flopp.
Samma sommar, i en värvning som stred mot Newcastles dåvarande transferpolicy (profilen som eftersöktes hade kraven väldigt dyr, mätt på framgång och höga lönekrav), riktade klubben oväntat nog blickarna mot Holland och spelare som kostade mindre än 100 miljoner kronor. Vid första anblick frågade jag mig varför vi värvat Per Hammar - polaren i Tsatsiki, Morsan och Polisen.
Vid närmare efterforskningar verkade det allt mindre otroligt att barnskådespelaren Sam Kessel skulle sadlat om och som 17-åring blivit målvakt hos ADO Den Haag. Det var inte han, utan Timothy Krul som sin ringa ålder till trots skrev på ett treårskontrakt på Tyneside. Två år senare tvingades Newcastle kompensera övergången och betala drygt 2 miljoner kronor. En summa pengar som antagligen inte kunde spenderats bättre.
I juli 2005 spelade Tim U17-EM med Holland, en turnering där han stärkte sin aktie och fick många Newcastlesupportrar att höja på ögonbrynen. Med Shay Given som ohotad och odiskutabel etta sedan många år fanns inget akut behov av en ny målvakt, men avsaknaden av ungdomar som gjorde sig ett namn hade varit påtaglig under flera år. Nu fanns plötsligt Steven Taylor (19), Charles N'Zogbia (19) och Tim Krul (17) i de egna leden.
Året därpå fick Souness lämna efter att ha presenterat en fotboll med tillhörande resultatrad som fortfarande är olaglig att redovisa i vissa länder. Från den egna akademin tilldelades Glenn Roeder jobbet som manager. Under Roeders ledning gick Newcastle igång på en fullständigt hysterisk formkurva under våren 2006 och slutade 7:a. Titus Bramble cykelsparkade in 1-0 mot José Mourinhos titelvinnande Chelsea i sista omgången, och plötsligt kunde vi se fram emot en plats i Intertotocupen. En seger över Lilleström senare spelade Newcastle Uefacupen 2006/07.
Väl där lottades Roeders gäng mot Fenerbache, Eintracht Frankfurt, Celta Vigo och Palermo. En på förhand svår grupp för ett lag som hade stora svårigheter i ligaspelet. Men i Europa har Newcastle alltid trivts. I sin tredje match reste man med ett skadeskjutet manskap till Italien. Man gjorde det stärkta av en jättekonstig seger mot Fenerbache där en ny typvärvning (billig, oväntad, dålig) slagit till - Antoine Sibierski. Plötsligt fanns förhoppningar om att avancera vidare till slutspel.
Albert Luque - som vi den här tidpunkten kändes lika fräsch som en använd näsduk - startade på topp, medan en ung man vid namn Andrew Carroll återfanns bland avbytarna. Det kändes som en kväll att glömma redan på förhand. Den känslan förstärktes när Shay Given och Steve Harper båda två fick problem. Roeder hade vänt sig till hemvändande och numera usle Pavel Srnicek tidigare under säsongen, men på Sicilien fanns inte tjecken med. Istället började rykten florera om en debut mellan stolparna.
Efter drygt 40 minuter lyckades Nolberto Solano och James Milner öppnade upp på vänsterkanten och slunga in bollen till just Albert Luque. Från spanjorens panna letade sig bollen in i nätmaskorna. Newcastle gjorde mål på sitt enda anfall under 90 minuter. Luques fullträff skulle komma att räcka till seger, men sin sällsynta natur till trots inte bli det vi mindes av kvällen. Detsamma gäller Andy Carrolls debut - då den yngsta spelaren i klubbens historia som spelat i Europa.
Nej, det var något annat vi tog med oss från ansjovispizzans hemvist.
Gång på gång kom Palermo i våg efter våg med avslut efter avslut. Gång på gång stoppades dem av samma 18-åring.
"What an atmosphere. It was unbelievable, and I got a clean sheet as well. It was an unbelievable debut to keep a clean sheet.
Krul lånades ut till Falkirk i Skottland. Samtidigt skulle Newcastle fortsätta fungera som något regisserat av gänget i Geordie Shore. Roeder fick gå, Sam Allardyce fick jobb, Freddy Shepherd sålde, Mike Ashley köpte, Sam Allardyce fick gå, Kevin Keegan fick jobb, Kevin Keegan fick gå, Joe Kinnear fick jobb, Joe Kinnear fick Guldbollen och vann VM, Joe Kinnear fick en hjärtattack, Alan Shearer fick jobb, Newcastle åkte ur Premier League, Alan Shearer fick gå, Chris Hughton fick jobb och Steve Harper fick en spark i huvudet.
Tre år senare var det dags för Tim Krul igen.
Efter en smärtsamt oviss sommar premiärspelade ett gulrandigt Newcastle borta mot West Bromwich. I samma ögonblick som Shelton Martis pressade bollen över mållinjen till 1-0 fick Steve Harper - då tilltänkt förstaval efter att Shay Given flytt fältet - Shola Ameobis okoordinerade knä i huvudet. Med ett mål i baken och nerver utanpå kroppen befarade vi det värsta.
Återigen skulle kallufsen från Holland visa vägen.
"It was unbelievable. I saw Steve get the kick to his head and I knew straight away I could be coming on.
"You kind of hope that the substitute keeper is not that good but he had a hell of an afternoon."
Roberto Di Matteo, då manager för West Bromwich
Säsongen i The Championship skulle erbjuda ett lätträknat antal chanser (bara QPR borta i sista omgången där Tim höll nollan igen). Men när Newcastle tog klivet upp i Premier League började många röster höjas för att göra den holländske U21-landslagsmannen till nummer ett. När Steve Harper fick nästa knä i huvudet (Jermaine Beckford) på Goodison Park i september, reste sig en bekant frisyr upp på bänken. Vi fylldes för första gången med värme, glädje och hopp när den gänglige gestalten med tröjnummer 26 joggade ned mot målet till vänster i skärm.
Krul spikade igen. Igen.
Efter en makalös insats mot Arsenal på Emirates Stadium (seger 1-0), 5-1-segern mot Sunderland i derbyt och en rad andra starka insatser rådde ingen tvekan. Nutiden och framtiden bar nummer 26, men inte länge till.
Även om Chris Hughton och sedermera även Alan Pardew valde att behålla Steve Harper som förstaval under resten av säsongen, var Kruls insatser tillräckliga för att klubben skulle ta ett annat stort beslut. Fraser Forster - jämngammal med Krul och Newcastlefödd - fick tillåtelse att lämna. I Celtic har han blomstrat ut till en av Europas mest eftertraktade målvakter och uppmärksammats för sina framträdanden i Champions League. Ändå finns det inte ett uns av ånger från varken klubben eller oss supportrar.
Under den framgångsrika säsongen 2011/12 plockade Tim hem rekordet för antal nollor under en Premier League-säsong och delade säsongsbästa-noteringen med Joe Hart. Att han inte togs ut i Årets Lag håller jag fortfarande som en rent makaber händelse. Med ett havererande försvarsspel/spel/lag/klubb/stad framför och runt sig blev 2012/13 inte lika lyckosam. Under våren kunde han däremot lägga skadeproblem åt sidan och istället återgå till att göra idioträddningar.
Man drar gärna slutsatsen att Tim Krul älskar Newcastle United. Under hans åtta år på Tyneside har vi inte bara tillgodogjort oss en målvakt av yppersta klass. Vi har ett levande symbolvärde för Newcastle United. Det i sig i är beundransvärt. Det förhållande till klubben som fått honom att bli den han är, kan bara bygga på kärlek i den minst kärleksfulla av miljöer. Kalla beslut, arga supportrar, spelare som slåss på planen och Sports Direct-loggor på alla platser utom möjligtvis spelarnas kroppar.
Tim måste ha fattat det här med Newcastle på samma sätt som oss. Annars hade det aldrig blivit så här. Man kan ändå förvånas över att inte större, starkare och rikare pjäser har ryckt mer i honom. Kanske ser han till att avfärda alla avancemang innan någon hinner till Kinnears förhandlingsbord.
"It is my second home, I have been here eight years now, it’s a second home and second family. Playing in front of 52,000 Geordies is a fantastic feeling and I don’t think many clubs can beat that."
I söndags fick vi och Tottenham en påminnelse om vilken speciell spelare och person vi ställer mellan stolparna. En annan som skattade sig lycklig över sin målvakts fenomenala kavalkad av räddningar var Alan Pardew.
"He answered almost everything. It was an unbelievable performance."
Inte många spelare får möjlighet att sätta ord på sin egen förmåga vid 18 års ålder. Men inget borde förvåna oss när det gäller Tim Krul.
