Välkommen till pipan
Harlem Globetrotters har börjat förlora. Plötsligt blev de odödliga dödliga. Är förlora något man kan se fram emot? Behöver Old Trafford tvättas? Är problemet "The United Way" eller i själva verket täcken på ICA i Spånga? Vem vet. Kanske bottnar allt i ett bibliskt talesätt.
Det går åt pipan. När jag efter tolv år av nervsammanbrott, svettningar och grönt te i hjärtinfarktsförebyggande syfte äntligen lämnade min TV och diverse resultattjänster för att bege mig till Newcastle, gick det åt pipan. Liverpool vann med 5-1 och Shay Given var ändå bäst på plan. När David Edgar gjorde Newcastles tröstmål var jag på toaletten. Med mig från Tyneside fick jag en Obafemi Martins-tröja som skulle visa sig aktuell i fyra-fem månader innan han tog sitt pick och pack och flyttade till Wolfsburg. Då var Newcastle nedflyttade till The Championship.
Våren 2010 var jag tillbaka på de engelska arenorna för att ställa mina erfarenheter till rätta. Jag började på Pride Park där Newcastle föll med 0-3 mot ett Rob Hulse-inspirerat Derby County. Det skulle visa sig vara lagets enda förlust på säsongens avslutande 33 matcher. Spola fram ett drygt år och Andy Carroll har vuxit ut till Tynesides befriare. Han är världsbäst och han är vår. "I will say this one last time - he's not for sale", sa Alan Pardew i slutet av januari och jag gick vidare till utcheckning på klubbens webshop.
Några dagar in på februari dök det upp en man från DHL med en plastpåse. I den låg en matchtröja - den första jag vågat köpa sedan Martins-debaclet. På ryggen stod det Carroll. Men istället för att korsfästa tröjan, skicka tillbaka den och anmäla klubben i ren förtvivlan, behöll jag den. Liverpools rekordvärvning på ryggen blev en pusselbit i kollektionen. Oba Martins, 1-5, 0-3 och Andy Carroll. Allt går åt pipan.
Men tänk om allt inte går åt pipan. Tänk om man är uppvuxen i en fotbollsvärld där det största misslyckandet handlar om att komma 3:a i Premier League. Där Eric Djemba-Djemba och Kleberson är stående skämt men ändå ligavinnare. Tänk om man sluppit oroa sig varje gång en spelare blivit "för" bra. Tänk om man höll på Manchester United.
På lördag möter vi varandra. Igen. För första gången i mitt liv gör vi det i en situation där jag inte ser varje poäng som en bonuspoäng. Borta är bilden av en oövervinnerlig best som man hade tur om man störde var femte säsong. Men hur känns det när man kommer från andra hållet? Gustaf Granqvist har kunnat ägna sin tid som Manchester United-redaktör åt att beklaga sig över finalförluster i Champions League och diskutera vem av Wayne Rooney, Carlos Tevez och Cristiano Ronaldo som ska vilas i nästa helgs programenliga 5-0-seger. Men i egenskap av Hammarbysupporter har han även upplevt supporterskapets andra sidor. Nu har han ingenstans att fly när "The Chosen One" fortsätter att rada upp konstigheter på det som en gång var drömmarnas teater. Förra veckan tvingade jag mig in i hans lägenhet och jagade ett svar. Hur känns det att vara som oss andra - en supporter utan tillflyktsort? Resultatet blev ett samtal mellan två supportrar som vuxit upp i samma engelska fotboll men skolats i helt olika lördagar. Nu möts våra världar i en ny sammansättning av förväntningar, ångest och hopp.
Hammarby borde väl ändå gjort den här perioden lite mer igenkännlig?
– Manchester United har alltid varit in ventil för framgång. Det är klart att jag kan hantera förluster på ett annat sätt med tanke på Bajen. Kolla på tonåringar, eller folk som är 20 bast nu, de är verkligen födda in i bara framgång. De första de minns är vinster i Champions League. Det svåra för mig är att det här alltid har varit en positiv ventil.
Vad är du mest rädd för?
– Att vi bara sett början hittills. Att det här är något som dels Glazers har beräknat. De vet ungefär i vilket läge de behöver sälja. De har kört så långt det går. Vi har sett hysteri i nya sponsoravtal. Vi har sponsrat vad som helst. Typ...slutet på strumporna. Den största rädslan är att vi säljs till ett högt pris men har en trupp som är helt åt helvete fel. Priset som klubben säljs för är bara hälften av vad klubben borde vara värd. Glazers vet kanske att man snart blir av med klubben och struntar i det sportsliga.
Erik Niva skrev nyligen om Glazers roll i förfallet och menar att man ska titta mot toppen.
– Jag håller med i sak. Sen tycker jag fortfarande att det är så här; den enda som folk trodde att vi skulle ta som manager, och den som Sir Alex ville ha som manager - han är manager. Vi har ändå hållit oss till det som vi supportrar rent ideologiskt tyckte var rätt val.
Men det är ju inte Glazers som använder Juan Mata på kanten och slår 100 inlägg mot två meter Dan Burn i Fulham?
– De som försvarar Moyes hänger upp sig vid att det är Glazers fel. Ingen visste att Rio Ferdinand skulle göra sin sämsta säsong i klubben. Ingen visste att Michael Carrick skulle vara lika dålig som han var innan 2008. Det är så många spelare som underpresterar och används fel, som du säger. Det blir för enkelt att bara titta ditåt. Det känns som att de som beskyller oss som har tröttnat på Moyes - för det är ändå där man står - tycker att vi tittar för kort. Då kan jag känna att de som tittar på Glazers tittar för långt.
Finns det en stolt underton bland de som backar Moyes?
– Så här har det varit de senaste tio åren: du kritiserar inte vad Sir Alex säger. Spelar John O'Shea innermittfältare ska han spela innermittfältare, även om han inte kan slå en passning längre än fem meter. Kollar du på olika forum hävdar rävarna att Moyes är rätt val för att Sir Alex valde honom. Han fick inte sex år om det inte vore för att han skulle ha sex år. Det är det värsta jag vet. Hela idén om att det finns "rätt" supportrar.
Ska man tolka det som att Moyes i egenskap av Fergusons val har blivit lite oantastlig enligt Sir Alex-andan?
– Hela historien är ju så puttinuttig. David Moyes har berättat hur Sir Alex kom hem till honom och trodde att han skulle ta hans spelare i Everton. Det i sig är sjukt. Klappa honom på axeln och ta typ Fellaini - bra att han tog HONOM...
– Jag tror att man romantiserar hela historien. En del försvarar Moyes med att "det var tungt för Sir Alex i början också". Men då bestod United av ett gäng fyllon. Det är lite skillnad nu.
Nicky Butt och John O'Shea är spelare som blottades när inte Sir Alex hade armen runt dem längre. Nicky Butt fick vi erfara i Newcastle, John O'Shea är en central pjäs i ett fallfärdigt Sunderland. Detsamma kan sägas för stora delar av nuvarande uppsättning av Manchester United. Du nämner själv Michael Carrick. Ett gott betyg till Ferguson. Den stora styrkan var alltid bredden och vidden i Fergusons trupper, alla kunde göra sitt jobb. Man kanske inte kan förvänta sig detsamma av Moyes.
– Robin Van Persie, Rafael, Michael Carrick, Rio Ferdinand. Patrice Evra, han har ju blivit ännu sämre. Men nej, jag hade inte det här på känn. Man trodde nog att den delen var något Moyes hade med sig eftersom han hade gjort det bra med små resurser. Ganska mycket borde ha legat i det mentala jobbet. Kanske skulle han inte ha lika stor kunskap i ämnet, men att han var så här usel? Alla taktiska missar till trots. Ferguson spelade också Kagawa på kanten. Det är ett kollektivt förfall hos en trupp som nästan joggade hem ligan med elva poängs marginal. Han kommer undan så mycket kritik här. De som försvarar Moyes säger att "Ferguson hade den egenskapen". Jaha - men varför har inte Moyes den också?
Sir Alex främsta egenskap var i mitt tycke hans förmåga att förändras med tiderna. Moyes hamnar ofta i ett Jurassic Park-fack, skolad i den gamla engelska fotbollen. Ändå gav han intryck av mer dynamiskt kunnande i Everton. Är han förmögen att anpassa sig till en annan typ av fotboll?
– Han anpassar sig till nästa motståndare, inte fotboll i stort. Det är skrämmande. Det var det som funkade i Everton. Det är det vi ser när vi både möter sämre och bättre lag. Vi kan inte föra spelet längre. Så fort vi kommer till sista tredjedelen ställer sig alla och frågar "var fan är vi någonstans?". Moyes har ett grundsätt som han tweakar beroende på motståndet. Just det här tweakandet går åt helvete.
Sex år är en lång tid. Det är det längsta tränarkontraktet förutom ett som utfärdades till en viss gråhårig herre i nordöst. Vad menas med stabilitet?
– När du tycker att något funkar, då ska du visa att du tycker det. Det har vi gjort fel nu. Vi gick all in på kortet "visa att vi tror på honom, det kommer bli bra". Man gick ut med signalen att "vi tror på det här". Folk köper det på ett sätt som inte är hälsosamt. Vi hade ingen aning om hur han skulle tas emot. Vad tyckte Rio Ferdinand om David Moyes? Han sitter och spelar in mobilfilmer i sin bil och skriker rakt ut och lägger ut dem på Facebook. Han mår fan inte bra.
Kan man förklara Sir Alex framgångar med hjälp av begreppet stabilitet?
– Man ska komma ihåg att det inte var så mycket som fungerade innan Eric Cantona kom. Han är ett övertidsmål av David May 1990/91 från att få sparken. Från att han fick rätt resurser och förutsättningar för att göra det han ville, då var stabiliteten viktig. Det ska vara en belöning för att du gör något bra.
I "The United Way" ingår inte att sparka tränare, säger vissa. Man ska inte göra som Chelsea, City, Arsenal eller Liverpool. Är det inte att göra frågan lite väl enkel för sig efter 26 år med en fantasifigur vid rodret?
– Problemet bygger på romantiseringen av vad Manchester United är för klubb. Det ska vara lugnt och städat och allt ska fungera hela tiden. Det är helt sinnessjukt om du kollar på tiden innan Sir Alex.
Eller på resten av världen.
– Men jag menar - du har läst texter om Matt Busby och du vill "ha det så". Hur bra var det när han slutade? Han kom tillbaka efter två år. Det går ju inte. Det har folk så svårt att ta in. The United Way - det är det tröttaste uttrycket jag har hört i hela mitt liv. Vad är det? Framgång - det är vad vi gör. Det handlar inte om si och så många lokalfostrade spelare. Vi hämtar ju folk från hela världen, även under Sir Alex. Adnan Januzaj har ju så jävla många nationaliteter att det inte finns. Det går ju inte. Det här är något jag är orolig för. Om supportrarna som hörs mest är de som skriker om "The United Way".
Liverpool spelar i mitt tycke den mest framåtsträvande och djärva fotbollen i Premier League och förtjänar titeln för att de har den absolut mest genomtänkta idén om vad man vill göra.
– Det kan jag ju aldrig skriva under på.
Nej, men det här är min åsikt. Länge var Liverpool en klubb, och delvis supportersfär, som var ganska fast i det förgångna, något som kulminerade under den misslyckade satsningen under Kenny Dalglish. Jag tycker mig nu se en mer sympatisk och frisk ton runt Liverpool, kanske för att man blickar framåt istället för att hela tiden behöva minnas tillbaka. Fans till andra lag - däribland du och jag - upplevde att Liverpoolsupportrar många gånger ansåg sig lite berättigade till framgång som en konsekvens av sin historia. Kan det hända Manchester United?
– Tanken slår mig för att det är så tydligt. Liverpool var fruktansvärt dominanta på 70 och 80-talet. På 90-talet pratade man bara om vad som hade hänt. Ingen var större än Liverpool oavsett hur mycket andra lag vann. Man blir orolig när David Moyes står efter senaste matchen mot City och säger att "vi siktar på att nå deras nivå". Vi har inte samma övergång som Liverpool hade, rent sportsligt. Dalglish avgick efter Hillsborough-katastrofen. Då började Liverpools förfall. Vi hade världens bästa överlämning. Liverpool blev av med en tränare som blev helt knäckt, gick in i väggen och tog på sig skulden. Vår tränare sitter på läktaren varje match och ser precis lika jävla nöjd ut som vanligt. Men det är klart - det värsta som skulle kunna hända är att vi blir Liverpool.
"The United Way" innebär att man bland annat blickar bakåt. Det ger en föraning om att det kan vara ett problem. Men samtidigt var Ferguson bra på att anpassa sig till tiderna och förändras, borde inte klubben vara insvept i den andan istället?
– Problemet som David Moyes skapade, något som var dumt, var att sparka hela staben. Skickade varenda en. Han hade ju ingen förankring i truppen utan fick börja om från början. Det som personifierar de supportrar som "kommer bli Liverpoolsupportrar" är att de inte har några argument för vad de tycker. De kan säga "så här har vi alltid gjort, så här ska vi göra". De kan inte förklara det varken emotionellt eller sportsligt. De som tycker att Moyes ändå ska lämna men ändå har kvar bilden av "The United Way" har ju inga förklaringar, varken emotionellt eller sportsligt. Vi riskerar nog att hamna i en Chelseakarusell.
Hur skulle du säga att Manchester United-familjen mår?
– Det är nog splittrat till viss del, men man börjar bli enad åt ett håll nu. Det som splittrar är nog att folket på läktaren ser ut att stötta Moyes. För oss töntiga supportrar - vi svenskar - är ju de på läktaren "på riktigt". Sen att 50 000 av 76 000 byts ut varje match för att alla är turister lägger man ingen vikt vid. När de i sin tur står och sjunger Moyes namn speglar det sig. Du kan läsa det i svenska tidningar, att Moyes fortfarande har stödet inne på arenan. Men frågar du en random snubbe på stan i Manchester får du nog ett annat svar.
Under Sir Alex tid vid rodret formades Manchester United om som klubb och supportersfär. Jag får intrycket att man föll offer för ett Harlem Globetrotters-syndrom. Underhållning och en plats man kom till för att bevittna ett färdigt manus. Kan en period av motgångar "tvätta" arenan?
– Den perioden behöver nog vara ganska lång, tyvärr. Man har ju kommit så långt i kommersialiseringen av klubben och varumärket. Folk åker fortfarande och kollar på Chicago Red Bulls och tror att Michael Jordan kommer stå där. Asien och USA - där kommer Manchester United som namn att bestå. De har så dålig koll på ligasystemet att det inte spelar någon roll. Om vi kommer 6:a fem år i rad skiter dem i Pittsburgh kan komma sist och vinna Stanley Cup året efter. Jag hoppas, vilket är en morbid sak att säga, nog att det kan rena hela klubben.
– Jag hatar ju jämförelsen med Barcelona och Real Madrid. Man avskyr ju att se ett Barcelona-täcke på ICA i Spånga. Det är en vidrig syn som supporter att se sitt klubbmärke kastas in diverse sammanhang. Det är väl det enda positiva som kan komma ur en period av motgång.
Såg någon pervers del av dig fram emot lite motgångar?
– Egentligen såg jag fram emot att det här skulle bli väldigt bra. Det fanns en vacker tanke. Från att Manchester United tweetade ut att den nye managern är "cut from the same cloth" till att vi skulle nå framgång redan i år, det var en bra tavla att se. Jag som tycker att jag har varit med länge - vilket är ett skämt - tycker att det vore ganska skönt om en del av supporterskaran försvann. Man hatar kommentarer om "bara asiater på läktaren" eller "bara småkids som håller på United".
– Så ja, en jävligt pervers del av mig. Manchester United är en klassisk sån klubb som folk svarar att man gillar. "Jaha, såg du matchen igår?"..."Nej, jag var nere i tvättstugan". För såna som dig och mig blir det sjukt. De människorna ser man på ett annat sätt än en själv. Vilket är en självgod känsla, men så är det.
För ett tag sedan förde jag ett resonemang hur rädd jag är för att det ska vända och Newcastle ska börja vinna. Evigt misslyckande är vad vi, jag och Newcastle, handlar om. Den sidan av det gör också att mina förväntningar aldrig är att vi ska vinna. Jag upplever därför ordentliga "peakar" i mitt supporterskap. Annars känns det som att det mestadels är tillfredsställelse som gäller?
– Det har jag märkt under den här säsongen. Reaktionen när vi gör mål - eller gör en dragning eller har ett bra anfall - har förändrats markant från ifjol. Det är stor skillnad på hur man reagerar. Som Hammarbyare blir jag glad över ett välriktat inlägg. Jag gillar känslan av att inte gå in i en match och se den som ett beställningsjobb. "Nu ska det bara in och levereras". Att se på fotboll på det sättet är inte samma sak. Du kan bara misslyckas. Därför tycker jag att de supportrarna som inte är lika inbitna - fan vad man ryggdunkar sig själv nu men det är ju vad det är - de får ju uppleva vad det går ut på nu.
– Motgång, du prövas, liksom. Gammalt bibliskt ordspråk.
Från vem?
– Noak när lejonen skulle gå på arken. Nämen det är nyttigt för folk. Det är bra och jag hoppas att det kommer vara en del som inser att det inte är viktigt. Det svänger ju fort åt andra hållet. Min pappa missar plötsligt inte en minut av Liverpool. Han var tårögd för att somnade förbi en kvart av matchen mot Sunderland.
Har du hunnit bli nostalgisk om förväntningarna är annorlunda?
– Kring vissa spelare. Michael Carrick till exempel. Det beror till stor del på att uppfattningen om honom är tagen för givet. Senaste två säsongerna har han varit en av klubbens bästa spelare. Det är helt bortblåst i år men han undkommer mycket kritik. Tom Cleverley kan vara felfri men får ändå kritik för att han inte skapar framåt. Carrick har två-tre assist i samma roll på tre år. Men jag kan tänka mig att alla lag har samma problem. Newcastle och Fabricio Coloccini?
Han är untouchable. Han längtar kanske hem lite grann och är inte lika bra längre, vissa spelare är väl alltid immuna mot kritik. Yohan Cabaye kanske hade samma situation, för fin för att röra.
– Men Ben Arfa däremot?
Han har aldrig satt en fot fel. Åter till nostalgi. Hur många gånger har du sett Class of 92' den här säsongen?
– Oj. Tre. Fyra kanske. Men vafan, det är ju en flykt. Det är så uppåt.
– Allt är så bra, det är ju så det ska vara.
Inte nödvändigtvis.
Det kan till exempel gå åt pipan.
