Vi måste ena oss mot spottismen
Efter incidenten mellan Jonny Evans och Papiss Cissé står vi inför en monumental kamp. Antingen enar vi oss mot spottloskorna, eller drunknar i ett hav av saliv.
Det är en lång och mörk historia. Överraskande nog tar den sin början i 1920-talets Norge. Det sägs att spottismen föddes ur en dispyt mellan Strömgodset och Tromsö 1922. Bland annat står att läsa i historieböckerna om hur domaren tvingades avbryta spelet efter 64 minuter när planens hala yta inte längre kunde garantera spelarnas säkerhet. I övriga Europa förfasades man över utvecklingen i den norska fotbollen, lyckligt ovetande om att problemet skulle växa ut till ett monster under det kommande decenniet för att så småningom snärja en hel sport.
Mellankrigstiden bjöd hopp. I norra Europa kunde spottismen inte få fäste och således heller inte sprida sig till kontinentens sydligare delar. På såväl senior som juniornivå förklarade många av sportens mest framstående att problemet var på väg att stanna i det förgångna. Istället för att göra sig av med saliv på planen valde de flesta att spotta innan eller efter matcherna, eller rent av svälja. En verklighet som idag känns oerhört avlägsen.
Hoppet skulle tyvärr bli kortvarigt. Strax efter att Europa åter fallit i krig skulle fenomenet göra comeback på arenorna runt om i vår världsdel. I Sverige vann spottismen bara sympatier bland klubbar i de lägre divisionerna, medan trenden där målvakter spottar i sina egna handskar hade svårt att etsa sig på grund av sin närhet till den mer utbredda ideologin. I England började spelare som var förkylda att spela matcher ändå för att samla mer snor till loskorna, medan den sydeuropeiska utvecklingen var aningen mer sofistikerad. I Spanien är det värt att notera hur försvarsspelare under 50-talets senare hälft började laborera med så kallade "hullningar", en ljudlös teknik när man sprutar saliv från salivkörtlarna med hjälp av tungan. Det blev allt svårare för domarna att upptäcka och gav spottismen utrymme att breda ut sig över stora delar av den europeiska fotbollen.
Norge förblev ett epicentrum där många la fiskbuljong i munnen innan matcherna, men även i östra Europa kunde allt starkare spottistiska krafter göra sig hörda. I Tjeckien fick Spotzech, ett politiskt parti vars huvudsakliga agenda handlade om att liberalisera spottloskor på fotbollsplanen, 3,22% i valet 1986.
Mot 1900-talets slut började det dock ljusna igen och vi bevittnade vad många hoppades skulle vara slutet för loskornas era inom fotbollen. Efter att man i England kommit till bukt med mycket mindre problem som rasism från läktarhåll, filmningar, doping och huliganism, samtidigt som FIFA och UEFA återskaffade sig förtroende med hjälp av en lång rad informerade och transparenta beslutsprocesser, började fotbollsfamiljen och dess rättskipare rikta blickarna mot det verkliga hotet. Trots sporadiska händelser - Patrick Vieiras vansinnesdåd mot West Ham, El-Hadji Dioufs övergrepp mot Celtic och Cristiano Ronaldos stråle av ren ondska mot Derby - kändes det som att mörkret var besegrat.
Tills igår.
Det som hände mellan Papiss Cissé och Jonny Evans överskuggar naturligtvis de bagateller till problem som den engelska och europeiska fotbollen presenterat oss med under de senaste åren. Till skillnad från till exempel Luis Suarez, John Terry och Nicolas Anelkas utspel måste gårdagens tragedi ses som ett uttryck för en bredare samhällsutveckling.
"I am completely disgusted. The game does not need to see this.", förkunnade stackars Jermaine Jenas som tvingades utstå uppgiften att kommentera de mycket starka bilderna i TV. Hans kollega Dietmar Hamann instämde. "This is not acceptable. It's disgusting".
Vi har en sak att lära oss av det som hände på St. James' Park. Spottismen är högst närvarande inom sporten vi älskar och vi måste göra en gemensam kraftansträngning för att undkomma och trycka tillbaka dess oerhörda konsekvenser. Att FA nu tycks döma Cissé - och eventuellt Evans - till sju matchers avstängning känns som en start. Vi behöver även ett slut.
