Wings of sensation
Allan Saint-Maximin har redan blivit en stor supporterfavorit på St James' Park vilket kan tyckas märkligt för neutrala åskådare. Men här kommer en liten inblick i Newcastle Uniteds historia som kanske kan förklara varför Saint-Maximin gift sig såväl med Newcastles identitet och kultur.
När Steve Bruce klev in som tränare för Newcastle United så utlovade han offensivt spel. Han tyckte inte att det kollektiva försvarsspelet som Newcastle blivit associerade med under Rafael Benitez representerade klubbens historia särskilt väl. Steve Bruce hade helt rätt i detta. Newcastle har återkommande genom historien varit lite av ett "full fart framåt" lag som ofta offrat försvaret till förmån för fantastiska offensiva bravader. Tyvärr övergav Steve Bruce sitt tänk redan efter de första omgångarna och blev seriens främsta bussparkerare. Hans argumentation var att Newcastle helt enkelt inte hade spelartyperna som krävdes, man hade inget annat val än att försöka spela den mest reaktionära och defensiva fotbollen i hela serien. Alla vet ju att Saint-Maximin, Almirón och Shelvey är spelare med främst defensiva färdigheter snarare än offensiva. Ytterbackarna Yedlin och Willems har även dem endast defensiva färdigheter tillgängliga i sin verktygslåda. Steve Bruce hade inget annat val helt enkelt utan var tvingad att spela på ett sätt som får Sean Dyches Burnley att framstå som ett skönspelande gäng från den soliga europeiska södern.
Och jag nämnde Allan Saint-Maximin. Den franska virvelvinden som redan nu blivit storpoppis bland Newcastles lojala anhängare. Det kan tyckas märkligt på sätt och vis att han redan fått lite av en kultstatus om man är neutral och inte jätteinsatt i Newcastle.
Journalisterna Jonathan Johnson och Matt Spiro är två stycken man bör följa om man vill sätta sig in i fransk fotboll lite mera. Bägge dem två var skeptiska till Newcastles värvning av Saint-Maximin. De tyckte priset man betalade var lite väl högt. Fransosen var visserligen en väldigt sevärd spelare men enligt Spiro och Johnson fanns där tydliga brister. Saint-Maximin var i princip oförmögen att lyssna till Vieiras taktiska instruktioner vilket ledde till att han så småningom blev svartlistad av sin tränare. Dessutom så var inte Saint-Maximin tillräckligt effektiv för att rättfärdiga sin inställning gentemot sin tränare. Han var skadebenägen och lite för dålig poängspelare. Hans sköna och risktagande dribblingar ledde inte tillräckligt ofta till något av substans för Nice.
Kollar man på Saint-Maximins säsong hittills så står han på 1 mål och 2 assist och dessutom har det varit återkommande muskelskador. Så alla orosmoln kring honom på förhand har ju blivit till sanning men trots detta ser supportrarna på St James' Park honom som en hit. Varför?
Det beror delvis på Steve Bruce. Tvingas man varje helg sitta och titta på färg som torkar så kommer man välkomna minsta lilla distraktion. En fluga som flyger förbi kan agera botemedel mot tristessen. Saint-Maximin har varit den distraktionen och den flugan. Det enda som stoppat en från att somna har ju varit de gångerna fransosen fått bollen.
Men det beror inte endast på detta utan Newcastles tidigare nämna historia, klubbkultur och identitet är en viktig del i det hela med. Under de senaste 40 åren så har den tekniska och bollbegåvade yttern med en rebellisk natur blivit lite av en symbolspelare för Newcastle. Någonting man verkligen förknippar med klubben. Så Saint-Maximin har blivit nästa spelare att bära den fanan vidare. Hans känns enligt supportrarna väldigt i linje med vad man associerar och vill ska vara Newcastle United.
Så här kommer en lista på några av dessa yttrar som trollat runt på kanterna och fångat supportrarnas gunst genom åren.
Charles N'Zogbia
Lite av ett bitterljuvt exempel får inleda det hela. N'Zogbia var den sista värvningen Sir Bobby Robson hann göra under sin tid i klubben och han öste lovord över det lovande löftet från Le Havre. Jag är tämligen övertygad om att N'Zogbia hade haft en helt annan karriär att blicka tillbaks på om han hade fått spelat under Sir Bobby Robson. "Zog" var den typen utav spelare som kunde tunnla motståndaren för att sedan vänta in dem för att kunna tunnla dem på nytt. Den typen utav lekfullhet älskade Sir Bobby(Kan England få fram en ny Robson snart, snälla?) men hans efterträdare var inte lika förtjust i det. Graeme Souness tycks ju vara den typen som är allergisk mot talang och har man den så bör man göra allt för att se till att den inte träder fram. Glenn Roeder, före detta Newcastlemittback och förmodad halvbror till skådespelaren Emilio Estevez föredrog den mindre begåvade alibispelaren Damien Duff framför N'Zogbia. Han lyckades trots detta ändå sätta ett hyfsat avtryck i den svartvita tröjan, i synnerhet under sin andra säsong när han var en av klubbens främsta spelare och etablerade sig som en favorit hos supportrarna, mycket på grund av just sin spelstil som supportrarna i nordöst är så svaga för. När Joe Kinnear hamnade på tränarposten så blev måttet rågat för fransosen vilket inte direkt är märkligt, varje normal funtad människa hade önskat sig bort då. Episoden med Kinnear får ju en att just tänka på den komiska händelsen när Kinnear refererade till N'Zogbia som "Charles N'Somnia" vilket hade kunnat setts som en rolig förolämpning men så var ej fallet. Hade man ett någorlunda utländskt klingande efternamn så var det kört för Kinnear.
Chris Waddle
Och när vi snackar talang så var det någonting som Christopher Roland Waddle hade såpass mycket av att det nästan känns orättvist gentemot oss övriga. Herre min gud en sådan lirare. Waddle är definitionen av en bollmagiker som på en solig eftermiddag i princip gjorde vad han ville på planen. Omöjlig att stoppa, omöjlig att neutralisera, omöjlig att sätta handfängslen på. En sann son av nordöst. Också ett etablerat rykte om sig att omfamna livet som en fest där champagne och pubslagsmål var vanligt förekommande. Lägg därtill frisyren, en klassisk "mullet" som osar 80-talet och punkrockattityd. Som sagt, en sann son av nordöst. Chris Waddle hann göra 5 säsonger i Newcastle innan storklubbarna fick upp ögonen och plockade honom därifrån. Men under de säsongerna hann han forma vad som förmodligen är den främsta anfallslinjen som någonsin skådats i den engelska andradivisionen med Peter Beardsley och Kevin Keegan. Tillsammans stod trion en säsong för 65 mål, Waddle tryckte in 18 av dessa kassar. Efter tiden i Newcastle så hann Waddle på blott 3 säsonger i den franska jätten Marseille etablera sig som en ikon och räknas som en av den franska klubbens främsta och mest populära spelare genom tiderna. Detta är nog en av anledningarna enligt mig varför likheter mellan Marseille och Newcastle ofta dras.
Temur Ketsbaia
Georgiern var aldrig riktigt ordinarie under sin tid i nordöst. Men han spelade under perioden efter Kevin Keegan då Newcastle hade gått från ett framstående offensivt lag till att bli till ett dysfunktionellt bygge där inte mycket fungerade. Ketsbaia var den ultimata jokern att slänga in när de undermåliga idéerna oundvikligen inte fungerade. En vild själ med en förkärlek för det spektakulära så var han den enda spelaren då som var kapabel att få St James' Park att koka. När Ketsbaia mot sin vilja såldes till Wolverhampton så var det inte många neutrala åskådare som reagerade men för Newcastle anhängare så sågs det som en knivstöt i hjärtat och stora protester skedde som resultat. Definitionen på kultspelare förmodligen.
Hatem Ben Arfa
Allan Saint-Maximins föregångare. Ben Arfa kommer gå till historien som en spelare vars talang och begåvning var i paritet med de allra främsta men vars mentalitet och brist på ambitioner stoppade honom från att plocka hem de största titlarna och hamna på de största scenerna. Ben Arfa är en fotbollskonstnär och showman som spelar fotboll därför att han tycker att det är roligt snarare än för plånboken och titelskåpet. En spelare kapabel till vad som helst när humöret var på topp samtidigt som han knappast ansträngde sig i onödan när det inte var det. Tycker inte Hatem att det är kul kan det gott och väl kvitta. Kommer alltid var ihågkommen för de spektakulära aktionerna och målen han mäktade med under sin relativt korta tid i nordöst. För många var och är de aktionerna de individuellt främsta glädjeämnena under Mike Ashley-eran.
Nolberto Solano
Perus Diego Maradona klädde som bäst i svartvitt. En spelare med fräckheter och finess i perfekt packetering. Det hände relativt ofta att Sir Bobby spelade Solano centralt i planen vilket givetvis är en representation över Sir Bobbys vilja att försöka trycka in så många talangfulla offensiva pjäser på plan samtidigt, men det visar också på Solanos spelsinne och laganda. På sätt och vis passar inte riktigt Solano in på den här listan just på grund av hur han offrade och satte laget framför sig själv ofta. När jag tänker tillbaka på Solano så vill jag gärna dra likheter med just Jonas Gutierrez. Solano kunde lira centralt som sagt men också gå ned och lira högerback, han spelade där coachen sade åt honom att spela utan att gnälla. Arbetsmoralen var ofta på topp hos peruanen. Men han var också välsignad med teknik ur den högre skolan och en alldeles fantastisk högerfot som ledde till flera vackra distansmål och volleymål. En spelare som både faller in i kategorin ikon men också kultspelare. Otroligt populär i nordöst i synnerhet hos supportrar födda i min generation, för oss slår "Nobby" högre än de flesta.
Laurent Robert
Min första stora förälskelse och om jag var tvungen att nämna min personliga favorit genom tiderna i Newcastletröjan så blir svaret Robert. En fantastisk ytter som för många förmodligen lindrade den väldiga abstinensen efter David Ginolas avsked. Robert var spektakulär på många sätt men framförallt är han ju ihågkommen för en gudabenådad vänsterfot som kunde få en död boll att göra saker som kändes fysiskt omöjligt. Premier Leagues kanske främsta frisparksskytt genom tiderna och varje frisparkssituation kändes som ett potentiellt Hollywood-ögonblick med fransosen på planen. Men det var som sagt inte endast otroliga frisparksmål, det var sjuka distansskott där bollbanan var helt absurd, det var snygga volleymål och klackmål och det var delikata framspelningar. Det var rubb och stubb med Laurent Robert. En njutning att få se honom spela fotboll. Hamnade i gräl med Graeme Souness senare vilket ledde till ett bittert avsked. Laurent Robert har senare sagt att han ångrade att han lämnade Newcastle på det sättet och om han hade haft möjligheten skulle han gjort det annorlunda och försökt fredsmedlat med Souness bättre. Ganska tydligt vem den större människan bland dem två är. Man har ju aldrig hört Souness uttrycka sig ångersfullt kring sitt beteende och tränarstil i Newcastle som han borde känna sig ångersfull kring då det var parodiskt dåligt. Intressant kuriosa för övrigt är att Robert är född på samma plats som Dimitri Payet är, en ö kallad Réunion som ligger lokaliserad i indiska oceanen, en bit ifrån Madagaskar. Detta är lite kul tycker jag då jag alltid har sett Dimitri Payet just som den närmsta motsvarigheten idag till Laurent Robert och detta långt innan jag visste att de var födda och uppväxta på samma plats.
David Ginola
Har en spelare någonsin förfört en publik på det sättet fransosen från Saint-Tropez mäktade med? Jag känner spontant att ett skeptiskt nej ligger nära tungan där. Jag vet inte riktigt vad man ska skriva om Ginola för att fånga trollförbindelsen han stod för. Han hade ju hela paketet om man säger så. En fantastisk dribbler som bara på egen hand såg till att publiken fick valuta för pengarna oavsett vad slutresultatet skrevs till. Han var utöver sin väldiga talang också seriens klart snyggaste spelare och detta kan tyckas vara en ytlig och irrelevant detalj men jag tror det är en stor anledning till att han blev en sådan stor symbolspelare för "The Entertainers". Newcastle spelade ju den roligaste och vackraste fotbollen i England vid tidpunkten och att man då också hade den vackraste spelaren på planen kändes ju väldigt passande. Han hade som sagt en talang i paritet med fotbollens storheter samt ett ansikte som gjort för den vita duken. Hade man spelat in en film om Ginola hade han själv tagit hand om huvudrollen. Aldrig någonsin har en övergång i Newcastles historia lett till en sådan kraftig hjärtekross heller och tar man upp det så börjar även den mest macho-liknande och barbröstade Newcastlesupportern att prata med gråt i halsen än idag.
Terry Hibbitt
The original one, patient zero. Det var storebrorsan Hibbitt som satte igång hela den här trenden. Som ett virus där ett motvaccin aldrig har uppfunnits, fast positivt då så att säga. En konstant längtan och abstinens. Året var 1975, Newcastles tränare vid tidpunkten Joe Harvey klappar sig själv om ryggen och annonserar att han nyss värvat en av Englands mest begåvade yttrar för ett grovt underpris från Leeds. Anledningen till prislappen berodde på att Terry Hibbitt hade hamnat i gräl med Leeds-despoten Don Revie och Revie hävdade att Hibbitt skulle säljas till varje pris och det priset var Newcastle mer än väl villiga att betala. Debuten för Newcastle skedde mot Liverpool och samtidigt den matchen debuterade Malcolm "Super-Mac" Macdonald, också känd som centertankarnas centertank. Och efter matchen hade Newcastle vunnit med 3-2 och segern kunde tillskrivas Newcastles nya offensiva radarpar, firma Macdonald-Hibbitt. Under de nästkommande säsongerna förgyllde de publiken och folket strömmade till St James' Park för att få chansen att bevittna dem. Många mytomspunna historier existerar också kring Hibbitts säregna temperament. Joe Harvey hävdade att han var kapabel att starta krig i ett tomt rum. Det var inte ovanligt att Hibbitt och Macdonald gick ett antal omgångar mot varandra i omklädningsrummet och sedan tågade ut efter halvtidspausen med varsin blåtira. Men på planen var det inga besvär, där existerade de i perfekt symbios och symmetri. Det är fascinerande vilket otrolig impact bröderna Hibbitt har haft på den engelska fotbollskartan. Terry som sagt har varit en nyckel i att skapa Newcastles hela fotbollsidentitet medan lillebrorsan Kenny är Wolverhamptons största genom tiderna och beskrivs exempelvis som den ultimata tipsextra-hjälten. Terry avled tyvärr samma år som jag föddes utav cancer, blott 46 år gammal.
