O'Neill ut, Di Canio in. God morgon.
Sedär. Här åker man på internetfri resa över en helg och kommer hem till ett Sunderland som inte riktigt är vad det var när man åkte. Martin O’Neill är sparkad. Paolo Di Canio är tillsatt. God morgon.
Ända sedan de första ryktena om att O’Neill skulle ta över efter Steve Bruce nådde ut har jag tillhört hans hyllningskör. Ur många perspektiv är han och Sunderland fortfarande en match made in heaven.
Han har sin historik att falla tillbaka på. Han har sin Premier League-erfaranhet och han vet hur man förvandlar råmaterial till slutprodukt. Han har en fotbollsfilosofi som stämmer väl överens med klubbens.
Framför allt har han har sin kärlek till klubben.
Det saknas egentligen bara en sak. Resultat.
Hur man än vrider och vänder på det så är en av managerns primära uppgifter att få laget att prestera. Nu blev det inte så och då är det svårt att argumentera emot att O’Neill fick gå. Det som kan diskuteras är timingen men den diskussionen lämnar vi därhän, gjort är gjort och sparkat är sparkat.
Det är med stor sorgsenhet jag konstaterar att O’Neill inte höll måttet. Det är också med stor sorgsenhet jag konstaterar att vi blivit en klubb som sparkar managers. Långsiktighet är en dygd för alla fotbollsklubbar och sedan resan tillbaka till Premier League inleddes med Niall Quinn vid rodret har det känts att Sunderland som klubb haft en tydlig plan.
Nu är inte den känslan lika påtaglig längre.
När Ellis Short tillsätter Paolo Di Canio känns det inte lugnt och harmoniskt längre.
Säga vad man vill om Di Canio men att hävda att han är en trygg pjäs som sakta men säkert kommer att föra oss upp genom serien är att ljuga för sig själv. Det kommer att skava, det kommer att knaka, det kommer att krisa. Så är det bara.
En sak kan vara säker på när det kommer till Di Canio. Det kommer att bli drag under galoscherna. Fotbollsmässigt kan det vara precis vad våra spelare behöver. Lyckas han pumpa in stolthet, självförtroende i de spelare vi har i truppen så kommer kontraktet att säkras. Får han dessutom in några karaktärsspelare till i sommar så kan det säkert bli fina sportsliga resultat även framöver.
Men det stannar ju inte där med Di Canio. Med honom får man mer än bara det som händer på plan. På gott och ont. Läs gärna den här artikeln av Erik Niva så förstår ni vad jag vill säga. Klubben är givetvis mycket större än Di Canio men genom att ta in honom så kommer hela han att färga av sig på klubben. Det känns verkligen inte kul någonstans.
Di Canio är en virvelvind, det finns delar av honom är förkastliga andra som är svåra att inte älska.
Två saker är ofrånkomliga när man pratar om virvelvindar. Krafterna är enorma och riskerna för förödelse är påtagliga.
Jag helgarderar.
Det kan bli succé, det kan bli fiasko. Oavsett vilket kommer jag att iakta det med en lite fadd smak i munnen.
