Oh captain, my captain!
Efter 324 matcher (10 mål) och dryga 9 år i klubben så tog kärleksaffären mellan Michael Dawson och Tottenham Hotspur FC ikväll slut. Från och med nu är det Hulls supportrar som får äran att representeras av den hårdföre mittbacken.
Michael Dawson anlände som en ibland vårdslös och långbollssparkande 21-åring i januari 2005 och lämnar klubben som en ibland vårdslös och långbollsparkande 30-åring. Under resans gång har bland annat en ligacupstitel, ett VM-deltagande och ett Champions League-äventyr hunnits med. Bredvid Ledley King bildade Dawson ett formidabelt mittbackspar där Ledleys fotbollshjärna kompletterades av den senares krigarhjärta, träffsäkra glidtacklingar och enorma offervilja. När Konungen abdikerade så var det Dawson som fick ärva kaptensbindeln. Ett löjligt självklart val. När den här skribenten - äntligen - införskaffade min första Tottenhamtröja så var det #20 Dawson som prydde ryggen. Tusentals med mig tog samma beslut. Ett löjligt självklart val.
I sina bästa stunder är Michael Dawson en duellstark härförare i backlinjen. I sina sämre stunder en ett för steg långsam, vårdslös mittback med en svag passningsfot. Michael Dawson är däremot alltid en ledare, humörhöjare och en brygga mellan supportrarna och klubben de älskar villkorslöst. Under de senaste säsongerna har fotbollsspelaren Michael Dawson tappat ett par snäpp, men supporterfavoriten Michael Dawson förblivit. Engelsmannen är måhända inte längre bra nog för startelvan på White Hart Lane men han erbjöd också så mycket mer än bra glidtacklingar. Han är en symbol för det Tottenham vi älskar så mycket.
För det är vid sidan av planen som Michael Dawson lämnat störst avtryck. Engelsmannen representerar nämligen en utdöende typ av fotbollsspelare. Den typen som lever, blöder och offrar allt för sin klubb. Den typen som genuint bryr sig om klubben lika mycket som supportrarna. Typen som efter ett av klubbens otaliga tränarbyten hamnade längst ned i hierarkin, meddelades att han fick lämna klubben om han ville och som svarade med att knyta näven och återerövra både bindel och platsen i startelvan.
Det Michael Dawson gav Tottenham Hotspur FC är djupare än mål, assists och straffräddningar. Daws var det här lagets hjärta under många år och det är svårt att sätta ord på hur annorlunda den här klubben är när vi vaknar upp i morgon. För oss som hittade till vår livskamrat under 2000-talet så var Michael Dawson den sista (?) stående kulturbäraren. Vi har sett Ledley King förlora kampen mot sin egen kropp, genomlidit Robbie Keanes självbesudlande i Liverpool och sett klubben växa ifrån Jermain Defoe. Samtidigt har kultspelare som Teemu Tainio, Paul Staltieri och Rafael van der Vaart av diverse skäl lämnat klubben utan egentliga arvtagare. Aaron Lennon är nu den spelaren som varit i Tottenham längst tid och kantspringaren får nu en enorm axel att mantla. För ett Michael Dawson-löst Tottenham är inte längre samma klubb.
There’s only one Michael Dawson.
