På promenad
"Let me take you by the hand and walk you through the streets of London..."
Jag älskar London. Denna smältdegel av mångkultur, folk av alla de slag och ursprung, restauranger, pubar, shoppibg, fotboll, sevärdheter, fantastiska historia, London Fire, Jack the Ripper, kungar, drottningar, The campaign for real ale och så Arsenal. Gångerna är många. Jag har passerat 60 gånger genom åren.
Jag inledde med ett kort besök 1982, då jag var på språkresa till Weymouth. En magisk resa eftersom det var första gången jag var utomlands. Fullständigt livrädd när man klev ur bussen utanför hotellet i Kensington och gick på en promenad i området. Vi åkte runt i staden med en buss och såg det man skulle se, men så på kvällen skulle jag och min resekollega ta en tur kring kvarteret.
Törsten var svår pch vi vandrade kring dessa edwardianska hus med vit marmor och hittade ett snabbköp. Nu skulle det köpas Cola. Det var upplyst och ljust inne i butiken. Jag kände på dörren. Stängt. Jag drog en gång till. Stängt. Men, det var ju upplyst. Nåväl-jag knallade vidare , gick förbi en fönster där de anställda i butiken stod. Jag pekade på dörren. De pekade på dörren,Jag gick tillbaka och drog i dörren igen. Stängt. Jag gick fram till fönstret. Då öppnade en av de anställda fönstret och skrek "Fuck off, you idiot. It is fucking closed".
Femton år gammal.
Ensam i London.
Jag tror jag gjorde i brallan.
33 år senare.
Nyligen och uppfostrad med brittisk fotboll, en uppsjö av turnéer med kompisar och familj till London bakom mig, så tog jag fart igen. Jag skulle på jobb till Bristol och pallrade mig extra upp vid kvart of tre på natten för att äntra flygbussen till Skavsta. En trött Falk satte sig i bussen och knappt hade Bamses äventyr börjat i ljudboken så sov Totte. 06:35 gick flyget från Nyköping och efter en buss till Victoria Staion och incheckning på ett hotel strax söder om stationen, där skylten "Don't worry, the warm water will come" vid duschen , gav intrycket att detta inte hade speciellt många stjärnor i hotellguiden. Victoria Station ligger ju i området Pimlico och som väldigt många områden i den delen av London så är det mycket pampiga byggnader från den viktorianska eran, men samtidigt mycket tegel och nyskapande. Affärerna trycks ihop med restauranger och folk överallt.
Hursomhelst; när man väl anlänt till hotellet så inser man att det fanns en hel dag att tillgå i London. Naturligtvis stod Emirates Stadium på programmet, men..gå dit? Blir ju en 6-7 Miles att promenera- men wft - vamos..
Så det bidde en promenad från Victoria, upp över Buckingham Palace, där jag anledde precis när vaktavlösningen kom ridande på the Mall. Blåklädda ryttare på svarta springare, blanka svärd och en hjälm värd namnet.
Turisterna flockade sig för kort, japanernas kameror blixtrade och jag hörde säkert femtio olika språk när jag genade genom folkmassan. Tog the Mall mot Trafalgar Square, men vek av mot Piccadilly och Haymarket. Just detta område precis utanför Piccailly är rätt enastående med alla sina små statyer, monument, krigshjältar och antydningar till "The Great British Empire". Har man tid skall man naturligtvis ge sig av mot Southwark och gå in på Imperial War Museum, som är ett av världens bästa museum alla katagorier. Gillar man historia, vansinne, krig, kungar, lönnmord och blodspillan, så ges det en veritabel orgie där inne.
Min promenad fortsatte förbi Eros Statyn på Piccailly och så rakt upp i Soho- detta fantasifulla tillhåll. Carnaby Street i Soho är ett normalt tursitstråk, men att ta sig utanför denna gatan och knalla på Bleaker Street och andra är en grandios upplevelse. En gång i tiden var jag en hårsmån från att bli påkörd just där och i norra delen av Carnaby Street ligger Shakespeare's Head, där jag en gång blev nekad att beställa pilsner. Så pass. Annars ger ju Soho upphov till alla möjliga upptåg kvällstid och vissa delar skall man nog inte besöka utan skyddsväst, livvakt och ett extra tilltaget försäkringsskydd. Granatgevär medtages också, så att man kan möta de potentiella horder av gäng som dyker upp, som vill dig allt annat än att fråga om vägen och bjuda på Apelsinzingo. Någonstans i Soho finns också den institutionen för hemlösa, som Arsenal valde som sin Charity för några år sedan. Ser-man-på , en klubb som tänker på de utsatta. Snart hjälper vi säkert Spurs också. Eller inte.
När jag passerade det stora tunnelbygget och omkonstruktionen på Oxford Street och runt Tottenham Court Road, så smög det sig ånyo upp ett leende. Fortfarande byggs detta om. Helt makalöst. För några år sedan var jag och kollegan Jakob i London och såg på "We will rock you". Ett av de stående skämten i den showen är att de lägger en del skämt om framtiden och att "this subwaystation will still be under construction". Intressant dock att "We will rock you" har slutat gå, men jag gick på Garfunkel's bredvid och tog en kopp god morgonkaffe. Det är aldrig fel.
Sedan öste jag på med gångsteg och vips stod jag utanför British Museum. Gå-in eller passera gå utan att betala inträde? Nu är det ju så att de stora muséerna i London har fri entré och med blick för historien och sugen på kultur, stenar, statyer, tavlor, spjut, mumier och en hel turister, så knallade jag in och gjorde muséet på någon timme. Egentligen rätt odugligt, då ett museum av detta kaliber behöver guidebok, en liten fet åldrig brittiska som berättar om alla områden och man vill helst slippa en japansk skolklass som tar "groupies" utanför alla sarkofager och när man väl står vid den fantastiska Rosettastenen vill man inte ha två äldre tyskar som trycker sig fram för att ta kort. Jag sade "Jens Lehmann" och gick därifrån.
Fortsätter man riktning Emirates så passerar man den fantastiska tågstationen Euston&King's Cross & St Pancras. Ett rätt makalöst byggnadsverk, som bara reser sig upp i denna del av London. British Library bredvid, som lär vara ett av de bibliotek i världen som har flest böcker. Jag undrar om de har Bamse? Runt omkring denna korsning, där York Road kommer norrifrån och man kan dra sig bort mot Madame Tussaud's västerut, så är det alltid en sjuhelvetes massa folk. Här finns också en O'Neill's Pub, där man kan - och det gjorde jag - glida in och trycka i sig en pilsner. Eller två. Alltid intressant att titta på folk i pubbarna. Finns det något britt som jobbar i Londons pubar eller på hotellen? Gör de det, så är det förmodligen det sista stället de sökt på.
Efter tågstationen vikar man av mot Caledonian Road. "The Cally" i folkmun och en gata i nord-sydlig sträckning, som en gång fått sitt namn efter en hyllning till fattiga skottar, som flyttade ned från Skottland till England i början av 1800-talet. Nu börjar man långsamt närma sig. Åker man tunnelbana och ser Caledonian Road, så börjar det alltid hoppa till i bröstkorgen. Nästa stopp är nämligen Holloway Road och då är man ju framme. Caledonian Road är dock ganska lång och full av små butiker, tegelhus, en och annan kebab-bar, pizzerior, italienska, men framför allt indiska restauranger och efter någon kvart når man fram till det okända Pentonville Prison. Ett högsäkerhetsfängelse med stora murar som är beläget i denna del av London. Här satt bland annat Pete Doherty, Boy George och George Michael när de åkte dit för knarkbrott. Tydligen ligger dock fängelset illa till när det gäller skötsel, så det har varit hotat av stängning enligt en nyare rapport; men när man passerar förbi det så inser man att det inte är ett ställe man gärna sitter på. Känns hyfsat avkönat och opersonligt.
Strax efter Pentonville Prison, som man snabbt glömmer, så står man vid Market Street och funderar på om man inte borde svänga av höger för att inte hamna för långt norr om Holloway Road. Så fick det bli. Genom några flerfamiljshus-områden, där jag nog inte fick gå. Tyckte några små feta brittiska barn tittade ilsket på mig och sade något konstigt på en nord-Londonsk rotvälska. Kanske trodde det att jag skulle sno deras Bobby-Car? För det gjorde jag. En kort stund och körde rakt in i en lekplats med högljudda röster omkring mig.
Jag skyndade snabbt ut till Holloway Road och gled in på puben Metro, där jag alltid fascineras över hur stor puben är och hur jäkla dålig engelska bartenderna har. Förvisso har de bytts ut under åren, men jag misstänker att det måste vara någon tjeckisk/polsk/bulgarisk dialekt, som knappt går att förstå. Som tur är så räcker det att peka på "Carling's" och säga "Pint", så går det mesta. Tur att pub-språket är internationellt.
Strax efter klockan ett trampar man sedan in på Hornsey Road och ser de första magiska bitarna av Emirates Stadium. "The Home of Football", "Open up Paradise" å annat som man kan döpa det till. Är det match? Nä, landslagsuppehåll. Flaggorna är ju knappt uppsatta och The Armoury är ju knappt öppet; men det är ju inte därför jag är där. Inte alls. Långt ifrån det. Mycket långt från det. Bara känslan. Bara känslan att knalla in på Hornsey Road och se detta tempel av lycka, att vara i dess omgivning, att känna vindarna av klockren Islington-vind, att se kanonen, att se stadion, att se "Arsenal" gnistra och glimma på arenan, på trappan, utanför The Armoury, att se statyerna, att titta på alla hyllningar, alla andra idioter till fans som inte heller bryr sig om att det faktiskt inte är match utan bara är där fär att samla ihop små grässtrån som möjligtvis lossnat från Jack Wilsheres skor eller kanske hitta ett skosnöre som Cazorla knutit och bara vara där. Bara-vara-där. Det är känslan jag vill åt. Det är känslan som infinner sig och det är känslan jag bevarar för veckor, månader och år. Går inte att sätta på pränt eller förfina. Den går inte att omvandla till något flytande eller fast form. Den bara finns där.
Väl i området, så gör man det obligatoriska. The Armoury besöks. man fascineras över alla möjliga och omöjliga grejor man kan handla på stället. Ölöppnare, muggar, vimplar, musmattor, rakhyvlar, böcker, tröjor, kalsoner, strumpor, Hoodies och halsdukar. Bara för att nämna en del. Handlade jag något? Jo, en tröja till min rjej hemma. Nu har hela familjen tröjor. Utom sambon, som håller på Elfsborg. Fast hon har vid ett svagt tillfälle sagt något om att hon kanske borde ha en tröja. Känns som det kan bli något där. 15 års samvaro börjar visa sig. Droppen som urholkar stenen.
Jag tog en rundtur på arenan också. 20 pund senare och man var lyckligare än en gris som överlevt julafton. Bara för att inse att det är på juldagen man firar i England...
Att knalla runt och kolla på statyer, priser, FA-cup-bucklan, omklädningsrummet, kliva ut på arenan, sätta sig på Wengers plats, gå igenom spelartunneln, sätta sig på Walcotts och Cazorlas platser i omklädningsrummet och le så där otäckt härligt, när man ser hur väldekorerat hemmalagets omklädningsrum är gentemot motståndarlagets och känna den obetalbara lyckan när man inser att ens stpra stjärnor faktiskt klär om, anländer, firar, jublar och är besvikna i denna högborg- det är en känsla man inte kan ta på. Det går inte att ta på. Indierna pratar om Nirvana. De har ingen aning...
Efter några timmar på Emirates Stadium, så väntar den obligatoriska promenaden förbi Bergkamps staty, den stora bilden på alla Gunners spelare och sedan är det alldeles fantastiskt härligt att knalla förbi alla citat på väggarna på Emirates Stadium. Kommentaren om Ian Wright är sensationellt bra. Ett fan skrev "During a game, we shouted "Ian Wright-Wright-Wright" and I got extremely surprised to see Ian Wright close to us, singing his own chant". Magi.
Förbi Herbert Chapmans byst, över Ken Friar's bro, mot Gillespie Road, Tunenelbanestationen och sedan drömmer man sig bort igen. Till tidningen Buster och alla serier man sett om brittiska ungdomar som växer upp i områden som dessa. Små ihåliga lådor med drag ifrån alla fönster, droppande kranar och en varmvattensberedare from hell. Men fotboll fanns och ut på gården och lattja med trasan. Tänk er att växa upp i en omgivning som denna. Tvåhundra meter från Highbury eller Emirates Stadium. Jag skulle ha behövt daglig tillförsel av vätska, ty jag hade dreglat konstant och sett ut som ett russin. Varje dag. Jag pratade med en bartender på the Gunners Pub en gång och han hade vuxit upp 100 meter från Highbury och hade haft en gammal ungdomsstjärna i Gunners på 90-talet som granne och lekkamrat. Det hade varit något det.
Dagens Gunners Pub är ett naturligt tillhåll för fansen naturligtvis. Just denna dag var det rätt tomt. Ingen match utan endast undertecknad och några stackare till. Ina driver puben tillsammans med sin make numera och jag träffade dem för några år sedan när de precis köpt puben. Deras mål var då att rusta upp den, göra fotografierna på väggen mera tidsenliga och i kronologisk ordning. Det verkar funka nu.
Jag hade en dialog med bartendern, som var en student på British Museum och inte alls gillade fotboll. Han gillade Cricket. Jag hade precis nyligen bytt telefon- då min förra försvann - och behövde ladda den. Jag kollade med bartendern om han kunde hjälpa mig. Det kunde han. han undrade - "is it Ok if I put it in the office?". Jodå; det funkade.
Sedan kom Inas make ut och sade hej. Såg han degig ut? Jo. Något. Han satt ute på uteplatsen med några goda vänner och hinkade bärs.
En timmme senare dök han upp och gick upp på övervåningen. En halvtimme senare bad jag om min telefon igen och bartendern försvann. han kom ned igen och såg generad ut och försvann igen. Sedan kom Ina löpande och upp på övervåningen och ned igen. Ett till generat ansikte. Upp igen - gånger tre- och ned igen. jag frågade "My phone?". De försvann igen.
Sedan kom Ina ned igen och sade att hennes man gått upp och lagt sig för en eftermiddags vila - vi läser in "lätt onykter" - och placerat om alla telefoner och han gick inte att väcka. Men vad i helvete? Hur skall jag nu förklara detta för mitt jobb? "Äh, jo, jag lämnade bort telefonen för att få den laddad och en lätt kalas-packad äldre man gjorde en irrationell omplacering...så telefonen försvann".. äh..nä..
Men så efter 20 minuters febrilt letande på övervåningen dök den upp.
Jag svepte en Stella Artois, gick runt hörnet- nöjd och glad- drog i mig en kebabtallrik och äntrade en tunnelbana tillbaka till Piccadilly Circus.
Man kan ha mycket kul i denna stad. Lycka och välgångskänslor och fantasiska möjligheter, erfarenheter och äventyr. Sade jag att jag älskar London? Mycket att se om man tar en promenad...
