På torsdag kommer det smaka...
Denna onsdag spelar Tottenham en för klubben otroligt viktig match. Säsongen behöver inte avgöras, nästa säsong behöver inte avgöras, klubbens framtid behöver inte avgöras, men samtidigt kan kan det mycket väl vara i just denna match som Spurs far i väg i en riktning som man vid ett annat resultat inte hade begett sig mot. Alexander Konstantis funderar i detta skede kring livet som fotbollssupporter.
1882 Alexandria, Egypten. Britterna deltar i kriget mellan egyptiska och sudanesiska soldater, Storbritannien går segrande ur striderna och följden blir en nästan 50 år lång ockupation av egyptiskt territorium.
Samtidigt, 3332 kilometer därifrån står ett gäng skolpojkar från St John’s Middle Class och Tottenham Grammar. En varm sommarnatt står de i ett hörn på Park Lane, några av pojkarnas pappor deltar i det smutsiga kriget i Egypten medan gatorna i området där White Hart Lane står 130 år senare präglas av stillsamhet med inslag av enstaka tjut från puben två kvarter bort. De har en fotboll som passas mellan deras trasiga fötter samtidigt som de teatraliskt citerar Shakespeares texter.
En av pojkarna berättar hur han hört talas om en pjäs, den porträtterar en man – Henry Percy. En man som gör uppror tillsammans med sin farbror Thomas mot självaste Kung Henrik IV, han fortsätter och berättar att Henry var den bästa krigaren och att varken skottar eller fransmän kunde ro på honom. De andra pojkarna lyssnar ivrigt på historian medan bollen virvlar upp damm i den kvava natten. Henry Percy fick ett smeknamn på grund av sin djärva och hetlevrade natur, han blev av allmänheten känd som Harry Hotspur och pojkarna blev med ens övertygade om att berättelsen om denna orädde hjälte skulle vara grunden för deras nybildade fotbollslag – som fick namnet Hotspur Football Club.
Ett beroende
Tre år senare, 1885, spelar klubben under det nya namnet Tottenham Hotspur Football and Athletic Club sin första tävlingsmatch mot St Albans och vinner med 5 – 2 och detta blir alltså startskottet för vad som idag tungt ska belasta mitt sköra hjärta. Ibland undrar jag varför vi väljer att ägna en så stor del av våra liv åt fotboll, det var visserligen min släkt som indirekt placerade mitt hjärta i Tottenham när de invandrade från Ghana och Grekland till norra London under mitten på 1900-talet men en proaktivt tänkande person hade varit smart nog att avsäga sig allt som har med supporterskap att göra.
Jag avundas de personer som tycker att fotboll är en lek, ett spel på lika villkor som börjar och upphör efter 90 spelade minuter, personer som kan avstå från att sätta sitt hjärta på spel utan endast se spelet med neutrala ögon. Fotboll för oss är ett beroende, det är hela vår vardag och påverkar alla omkring oss. Nackdelen med att vara förälskad i fotboll är att hela ens liv anpassas efter matchtider. Dagar kan liknas vid det känslomässiga tillståndet hos en riktigt absad herointorsk, enda målet är nästa sil – nästa match!
Relationer byggs på tillit
Jag tror de allra flesta av oss någon eller flera gånger har haft seriösa funderingar på att bränna upp bandet som knyter ihop oss själva med vår motpart. Det har uppstått en konflikt som är så avgrundsdjup och svart att vi förbannar oss för att någonsin ha gett oss in i det hela, ett sargat förtroende eller krossade förhoppningar.
Men mitt i all bedrövelse bubblar något annat upp, jag kommer att tänka på en annan sida av det hela, att en förälskelse också är något härligt och underbart. Vi träffar någon i vårt liv som berättar en historia vi aldrig hört förut, något som väcker ett intresse och gör oss nyfikna. För ett gäng pojkar blir det startskottet av en fotbollsklubb, för en ung kvinna början på en livslång relation med en student på ett tåg mot Lyon.
Vi behöver motgångarna och konflikterna för att lära känna varandra bättre, det skapar en djupare relation och är vi starka nog att ta oss igenom dem blir det nästan alltid ljusare på andra sidan, lär vi oss att lita på varandra kan vi också njuta på ett mer ärligt sätt.
Tottenham Hotspur är klubben som finns ingjuten i mitt hjärta och vi som har det kommer förmodligen att gråta mer än vi kommer känna lycka, det är en del av relationen och något vi numera valt att finna oss i. Vi kommer att vakna på torsdag morgon, klappa våra liljevita hjärtan och sträcka på våra ryggar. Vi vet ännu inte vilken smak vi kommer känna den morgonen, vi känner bara blodvittringen idag.
Men vi kommer oavsett utgång att stå där nästa gång med förhoppningen om att få se något fint och vackert eftersom att vi är lojala och envisa, men framförallt – förälskade.
