"Pappa blir arg"
Solen sken över Luleå, hela familjen var ute och njöt i solen. Grillen var igång. Niomånaderspojken satt och lekte med treåringen. Det fanns ingenting som kunde störa denna idyll. Ja, förutom då ett liljevitt lag från norra London som återigen visar att de är sämst när de gäller.
Att hålla på Tottenham och samtidigt ha en familj kontrasterar och krockar med varandra så fruktansvärt hårt ibland. Alla som har barn vet att barn gör som man gör och ofta säger som man säger. Just därför bör en sådan som jag isoleras när Tottenham spelar dessa emotionella högriskmatcher.
* * *
Gårdagsförlusten är så jävla mycket Tottenham. Vi klappar ihop totalt när vi har chans på poängrekord, en andraplacering och möjligheten att komma före Arsenal. Vi inleder säsongen med tre poäng av tolv möjliga, avslutar med två av tolv. Två av sex poäng mot West Bromwich, noll av sex mot Newcastle. Igår, när vi är en man mer mot ett lag som redan åkt ut, blir vi fullständigt utspelade.
En dag som igår, när vi har chansen att bli tvåa, får vi inte agera som vi gör. Fuck it att det är Arsenal det handlar om. Jag hade nog blivit lika förbannad om vilket annat lag som helst gick om oss. Fuck it att det inte gör någon praktisk skillnad att vi hamnar trea istället för tvåa.
Ja, vi är inte West Ham som slarvade bort Europa League igår och ja, vi är inte United som missar Champions League och massa miljoner med en ynka poäng. Men förlusten igår och sättet vi förlorar på manifesterar bara den här förlorarstämpeln alla fans redan känner på sig. Tottenham är en klubb som viker ner sig när de har chansen att nå en framgång. Ett slumpmål av Jonathan Woodgate för 18 år sedan är bara ett undantag från regeln.
* * *
När Sissokho filmar till sig straffen går det en säkring i mig. När vi sedan fortsätter att rasa ihop så… så… så. Tillslut bryts idyllen helt. När Newcastle gör 4-1 är det full tourettes inför mina små pojkar och min fru. Jag ställer mig vid grillen och briserar in i planket. “Helvetes förbannade jävla idioter jag hatar er ni är så jävla dåliga fyfan jag ska aldrig mer se en match med det här jävla laget”. Ungefär.
Egentligen är det ju patetiskt. Det är egentligen bara fotboll. Det som betyder något sitter ju bakom mig här på altanen. Varför ska jag bli så jävla förbannad? Jag försöker. Jag andas. Jag frustar. Ändå tar jag korvdjävulen och sätter mig på änden av altanen och läser på Twitter och borrar mig än djupare in i eländet. Det uttrycks fraser av skam, ilska och jag känner mig än mer indragen i en ilsketornado som bara växer och växer.
Frun hade gott och väl kunnat skälla på mig. Man gör inte så när man har barn. Men hon har varit med mig i 14 år och vet hur jag funkar. Hon vet att jag sätter familjen före allt. Men samtidigt behöver man också dessa ventilationshål, där man inte bara är pappan och maken. Där man tillåts släppa lös sina känslor.
Tillslut sätter jag mig bredvid treåringen som tyst äter sin korv. Jag kramar honom och försöker förklara mig själv. “Pappa blir så arg ibland när Tottenham spelar. Förstår du?”. Han säger ingenting, men jag vet att han förstår. Treåringar snappar upp så otroligt mycket. Fraseringar, känslouttryingar. Egentligen är det ett under att han inte till daglidags använder svordomar som förstärkningsord.
Inför vår resa till Stockholm för några månader sedan berättade jag att “snart ska vi till Stockholm, kul va!?”
- Ska vi åka flygplan dit? Frågar han entusiastiskt
- Ja, säger jag.
- De är så jävla stora flygplanen.
Aaaaaaaah. Vad har jag gjort? Helv…
Lyckligtvis verkar han ta till sig när vi säger att man inte ska svära (trots att hans föräldrar ibland gör det). För sedan dess har jag inte hört en till groda flyga ur hans mun. Han är väl klokare än vad vi är, redan nu.
Nästa säsong tänkte jag ta med honom till White Hart Lane. Men en dag som denna känns allt bara becksvart. Jag frågar mig varför vi ska lägga tid, kraft och pengar på det. Det skulle vara av uppfostrande skäl i sådana fall. Som ett sätt att visa att allt i livet inte är så rosenskimrande. Det finns högt och lågt i livet och supporterskapet till Tottenham visar verkligen på det. Men mentalt har jag sjukt svårt att sälja in ett supporterskap som alltid slutar i besvikelse.
Inför säsongen hade alla jublat över en tredjeplats. Idag hålls det som det främsta argumentet för att säsongen ändå är en succé. Men jag har väldigt svårt att se det så. För när allt kommer till kritan var det här säsongen vi verkligen kunde ha vunnit ligan. Vi har genom enbarmliga insatser mot bottenlag kastat bort säsongen.
Vi kommer aldrig att få ett bättre läge att vinna Premier League och bara 70 poäng imponerar inte. Denna bistra måndagsmorgon ser jag framför mig hur jag sitter med sonen om 20 år och diskuterar säsongen Tottenham borde ha vunnit, säsongen när han bara var några år gammal.
Har han ärvt mitt språkbruk så misstänker jag att han svarar:
“Sluta tjata om ditt jävla Tottenham”
