Det vidriga sveket
En hemsk känsla strålar genom kroppen. Det som verkade vara en otänkbar löjlig ryktesspiral har visat sig vara sanning. Ian Holloway lämnar Plymouth Argyle för Leicester City. Sällan har en så älskad person blivit så hatad.
Nyheten har precis blivit officiell på Plymouth Argyles hemsida. Men innan dess hade många listat ut vad som var på gång. Flera källor i media har de senaste dygnen uppgett att Ian Holloway har avgått från sin post som manager. Holloway var även frånvarande för andra dagen i rad under onsdagens träning med truppen och har, ovanligt nog, varit helt onåbar för media.
Pusslet har satts ihop, och det som mest verkade vara ett obehagligt rykte är nu sanning. Ian Holloway lämnar Plymouth Argyle mitt under brinnande säsong för en seriekonkurrent.
Känslan bland supportrarna är minst sagt rasande. En av klubbens mest populära managers någonsin har instiftat en tro om att högsta serien är en möjlighet och utvecklingen under Holloways 18 månader vid rodret har varit utmärkt.
En falsk kärlek
Men även om det är bittert att återigen tappa en duktig tränare, något som hänt alltför ofta de senaste åren, så är det inte framgångarna som gjort Holloway älskad bland fansen. Hans verbala passion och engagemang är snarare det som gjort att många tagit honom till sitt hjärta.
Sällan har dock någon gått från att vara så älskad till att bli så hatad. För att förlora en manager som är duktig är en bitter sanning, men att förlora en som säger att han älskar klubben är ett personligt slag i ansiktet.
Ian Holloway har gång på gång uttryckt sin kärlek för Plymouth, för staden, för fansen och för sina spelare. Han har slagit ut i vrede på spelare som uttryckt en önskan om att få spela någon annanstans. Han har varit en man av många ord. Det som står nedan är ett axplock av vad mannen sagt senaste två veckorna.
Angående styrelsen:
"Every time I've wanted a player, these people have bought me one. We've made Peter Halmosi our record signing, and we've spent £1.1 million in the last year"
Angående klubben:
"Ask anybody who has ever met me, ask anybody who knows me, how I feel about Plymouth Argyle. They'll tell you the truth. If you need me to say it again, I'm in love with the place.
"I think this is an absolutely magnificent football club. You should ask my players, who I'm trying to talk into staying here, how Ian Holloway feels about Plymouth Argyle, and I think they'll tell you the truth."
“This club is going places, I’m confident of it and we are going there together”
Hyckleriets kung
Nu visar det sig att Ian Holloway är ingenting annat än en ordbajsmaskin. En hycklare. En lögnare. Alla vackra ord, allt engagemang och alla känslor. Ren lögn. Den dagen en klubb kom med en större plånbok så räckte det.
Holloway lämnar Plymouth Argyle i en prekär situation, trots sjundeplats i tabellen. För garanterat är att han tar med sig sin tränarstab, precis som han har gjort tidigare. Han lämnar ett lag som står inför fem matcher på 15 dagar under en av de mest kritiska delarna av säsongen.
Men framförallt så lämnar han en stor skara supportrar, desillusionerade över att de spenderat så mycket passion för en man som visade sig vara något helt annat än ”A man of words” som han själv beskrivit sig som. En man som alltid håller sitt ord. En man med karaktär. Bitterheten tar överhand när dessa rader skrivs men sällan har jag blivit så besviken över lögner.
Spekulationerna går vilt angående vem som kommer att ta över efter Holloway. En stor kandidat är Paul Sturrock, mannen som lyfte Plymouth Argyle från källardivisionen till The Championship innan han lämnade för Southampton 2004.
Burn baby, burn
Men om det orkar inte Plymouthredaktionen spekulera kring nu. För den närmaste tiden kommer att gå åt att komma över ett svek som till stor del saknar motstycke i Argyles historia.
En sak är klart. Ian Holloways biografi kommer att brinna intensivt i Plymouth under den närmaste veckan. Undertecknads är redan indränkt i tändvätska (han tillbringar för övrigt ett par kapitel om hur fantastisk hela klubben är).
Så går det när man går från att vara älskad ikon till hatad Judas.