Reserapport: Watford - Plymouth 0-1
Ifjol spelade Sheffield United, Charlton och Watford i Premier League. Nu har Plymouth Argyle slagit alla tre - borta. En fantastisk bedrift för en traditionellt hemmastark klubb som ligger i ett avlägset hörn av landet.
Att komma till Watford...
Jag tog morgonflyget från Göteborg över till Stansted och kom till Watford i Londons nordvästra utkanter kring lunchtid. Staden fullständigt myllrade av fotbollfans, mest i Watford gulröda dräkt men jag var långt ifrån den enda grönklädda. Watford hade nämligen bestämt att det var familjelördag och sänkt inträdespriset till 10 pund.
Som tur är ligger Vicarage Road bara promenadavstånd från Watfords centrum, så jag följde med folkmassan och kom fram i bra tid, och tog min plats bland The Green Army i Vicarage Road End. Det var inte många tomma stolar synliga, inte bland bortafansen heller. 18000 blev publiksiffran tror jag. En riktigt härlig stämning i alla fall, i en stor skara bortafans som sjöng ivrigt hela matchen, som vanligt...
Laguttagningen bjöd på några överraskningar. Dan Gosling tog sin plats som högerback istället för den avstängde Paul Connolly, trots att han egentligen är centralmittfältare. Lee Hodges spelade centralmittfältare trots att han egentligen är vänsterback, istället för den avstängde Lilian Nalis. Och framåt petades skyttekungen Sylvan Ebanks-Blake, till förmån för Barry Hayles och Jermaine Easter.
Första halvlek
Matchen började trögt. Argyle såg organiserat ut men skapade inte så mycket. Watford skapade halvlekens bästa chans efter ungefär 13 minuter, ett mycket bra inlägg som nådde fram till John-Joe O'Toole i straffområdet framför oss. Han nickade över Romain Larrieu men tack och lov landade bollen på nättaket. En mycket bra chans i all ärlighet.
Argyles bästa målchans kom efter ungefär en halvtimme. Nadjim Abdou slet sig fram i straffområdet och det verkade som om han skulle skjuta men sedan tog Jermaine Easter över och lyfte den högt över.
Första halvlek var dock inte mycket att ha egentligen. Ingen av lagen såg ut som om de var på väg till Premier League direkt. Mycket nicktennis och en hel del felpass.
Halvlek och Watfords Al Bangura
Halvleken tillhörde Watfords unga mittfältare Al Bangura, som Storbritanniens motsvarighet till Migrationsverket har bestämt sig för att utvisa tillbaka till Sierra Leone. Det verkar som om det inte drabbar högavlönade fotbollsproffs så ofta och det kanske öppnade en del ögon för flyktingars situation i allmänhet. I alla fall hade många Watfordfans spelarens bild med sig och de sjöng ivrigt til stöd för att han skulle få stanna. Den lokala riksdagsledamoten var också med på plan och lovade göra allt hon kunde för att rädda honom kvar.
Sedan kom han över till oss. Jag var lite rädd för vad som skulle hända, hade läst att vissa hade uppmuntrat till att sjunga "Cheerio" eller något liknande. Men alla stod upp, applåderade och sjöng hans namn - någonting som tydligen gick hem eftersom han och klubben officiellt tackade Plymouthfansen efter matchen.
Får hoppas att han får stanna. Men skänk också en liten tanke till alla världens flyktingar som inte har en hel fotbollsstadion att sjunga sina namn...
Andra halvleken
Nu vaknade också matchen till liv. Watford kom ut taggade och ägde första kvarten. Först tog Tommy Smith ett skott från utanför straffområdet som tog i Larrieus högra stolpe, och sedan gjorde Larrieu en mycket bra räddning från den inbytte Damien Francis, som verkade blåsa nytt liv i Watfords spel.
Men efter omkring en timme verkade ideerna i Watford tar slut och Argyle började ta över allt mer. Halmosi på vänsterkanten var som vanligt mycket bra och varje gång vi fick frispark verkade det komma en chans framför Watfords mål. Abdou nickade en över från en bra position, en annan landade hos Norris som inte riktigt fick iväg sitt skott men bollade rullade längs mållinen och ut. Från den tredje skottade själv, som tog i ribbans överkant och gick över.
Nu stod hela Green Army upp och sjöng fram laget. Att det var nollgradigt hjälpte säkert också - man var tvungen att hoppa runt för att behålla värmen. Och Argyle kom närmare och närmare ett segermål...
Det skulle dock dröja till den 89:e minuten, när Barry Hayles gjorde en mycket bra löpning på högerkanten, fick in ett hårt lågt inlägg som nådde den inrusande David Norris vid bortre stolpen. Han rullade in 1-0 med vänstern och sprang fram till oss, och glädjerusen tog över... "Jingle Bells, Jingle Bells, jingle all the way, oh what fun it is to see Argyle win away..."
Analys
En mycket rolig dag på alla sätt. Argyle var i alla fall bra defensivt och såg ut som om de mest hade koll på King och Priskin längst fram i Watford. När vi fick igång vårt spel i andra halvleken så såg vi ut som ett mycket bra lag och ingen kunde säga att segern var oförtjänt med tanke på hur det såg ut under sista halvtimmen.
Har känslan av att Watford måste kunna spela avsevärt bättre än idag med tanke på var de ligger i tabellen.
