Krönika: Uppmuntrande ord – under världshistoriens tråkigaste Silly-season.
En krönika om Forrest bättre begagnat köp, nyrika QPR:s övertro på trippande italienska primadonnor från reservlagserien och Derbys massuppköp av spelare från League One och neråt. Och så Plymouth Argyle förstås!
Efter säsongens slut såg jag och många med mig fram emot den stundande silly-season med stor tillförsikt. Vilka skulle komma på fritransfer? Vilka skulle vi spendera några hundra tusen pund på och vem skulle bli stjärnspelaren vi lade några av de miljoner pund vi sålt spelare för!?
Med facit i hand kan vi väl säga att alla dessa frågor hittills har fallit ganska platt. Mitt kära Plymouth Argyle har precis som så många gånger förr inte direkt rosat transfer marknaden. Sex meriterade seniorspelare har försvunnit tillsammans med 4 utfyllnadsspelare och en rattfull målvakt, medan bara två nya spelare från lägre divisioner tillkommit.
Det konstiga är dock att knappast någon annan klubb i The Championship heller har rosat marknaden. Visst nyligen nedflyttade Derby County har köpt upp alla hyfsade spelare från League One och neråt medan nyuppflyttade Forrest nästan bränt alla sina övergångspengar och lönekapital på två gamla forwards som antagligen båda har passerat bäst före datum. Detta är ingenting som hetsar upp mig eller skrämmer mig nämnvärt. Inte heller nyrika QPR som värvat ett gäng lovande italienare från storlagens reservlag. Hur brukar unga Italienare fungera i England?
Istället konstaterar jag att årets upplaga av Silly-Season är den tråkigaste och trögaste på många år. Ingenting händer ju!
Men är då detta bara negativt? Nej, definitivt inte ur Plymouth Argyle synpunkt sett. Varje år sedan 1996 är vi många som inför säsongens första match spanat igenom trupper och startelvor och suckat: ” Jisses vilken trupp de har. Och gud vilken namnkunnig startelva de har. Det blir tufft för Plymouth i år”.
Men sedan Paul Sturrock anlände första gången, har jag börjat komma till insikt att matchens utgång och resultat inte har med att göra hur stor trupp man har eller hur ”kända” spelarna i startelvan är. Sturrocks filosofi är att få in hårt arbetande spelare som spelar för klubben mer än för sig själva. Spelare som inte är ”flashiga” och tekniska – utan spelare som är nyttiga och tuffa.
För Sturrock handlar allting om hur väl du sliter för laget och medspelarna på planen, inte om hur många tunnlar du slår eller hur många meningslösa överstegsfinter alla Chippen (som ändå aldrig tar sig förbi någon) du gör. Vi minns alla hur fin fotboll Plymouth kunde spela med Akos Buzsaky och SEB i laget. Men den var inte så effektiv alla gånger.
Sturrock måste därför i år fortsätta göra det han är bäst på. Att få MacLean, Clarke & Puncheon och övriga relativt nya spelare att spela för laget. Då kommer vi att fortsätta att överraska många. Överskattade och överbetalda spelare kommer återigen att hata att komma till Home Park, där deras fina passningar och dribblingar inte fungerar och där det blir obekvämt och gör ont.
Och det är ju trots detta det handlar om. För jag ser ju hellre mitt lag vinna i en tuff, tät och tråkig match med 1-0, än att få se vackert spel och sedan torska med 1-3.