Reserapport från förlusterna mot West Brom, Watford och Newcastle
Här följer en summering av en veckas fotbollsresa till England. Jag hann se min älskade Argyle tre gånger men tyvärr slutade alla tre matcher med förlust. Nu har laget förlorat sex matcher i rad och ligger absolut sist i The Championship.
Grrreeeen Arrrrmy!
Under sådär en månad har det nu visats en bilförsäkringsreklam på engelsk TV som bygger på de många milen alla supportrar till Plymouth Argyle måste åka för att se sitt lag. Komikern Paul Whitehouse spelar en Argylefan och har lyckats fånga upp den lokala dialekten nästan perfekt. Den som vill höra riktigt roligt Westcountry-engelska kan kolla resultatet här. Den avslutar i alla fall med att han utropar "Grrreeeen Arrrrrmy!" men alla hans kompisar i bilen har somnat under den hemskt långa resan upp till Newcastle.
Den reklamen har påverkat min vecka rätt mycket. Att ta på sig Plymouth Argyles gröna tröja är nu en öppen inbjudan till alla förbipassande att utropa "Grrrreeen Arrrrmy!!!" vare sig man är i närheten av fotboll eller inte. Jag tyckte det var rätt roligt i början på veckan (West Broms supportrar kom igång med den tillsammans...) men efter sådär femtiosjunde gången blev det en aning tröttsamt.
För det andra var jag ju med till Newcastle i lördags, en bland 2500 som gjorde Englands längsta bortaresa. ("That's a long old poke innit" som Whitehouse säger i reklamen). Jag körde dock inte bilen hela vägen. Supporterbussen lämnade Home Park klockan 4 på morgonen och återvände klockan 3 morgonen efter....
West Brom - Argyle 3-1
Det blev ännu ett besök på The Hawthorns där jag varit många gånger tidigare. Familjen har en del kopplingar till motståndarlaget, bland annat spelade min farfarsfars bror Harold Bache för Albion och blev nyligen utnämnd till en av alla tjugo Albionlegender från alla tider i en bok på ämnet. Tyvärr slutade hans karriär alldeles för tidigt på grund av en tysk kula i skyttegraverna i Belgien 1916. Familjen Bache var även länge styrande i mätinstrumentföretaget Salters of West Bromwich som var med och grundade Albion under 1800-talet. Om bara någon i min familj hade brytt sig om fotboll när jag var barn kanske jag hade blivit Albionsupporter istället.
Jag vet inte vad det är med The Hawthorns. På något sätt har de lyckats ordna det så att man alltid frysa på bortaläktaren. Det var en strålande varm dag men ändå blåste det elakt just där och man behövde ett par tjocka lager på sig.
Man hade inte alltför höga förväntningar eftersom Albion fortfarande var obesegrade. Men trots det tog Argyle ledningen tidigt efter ett ryck från Jamie Mackie och man dominerade första halvtimmen. Réda Johnson gjorde debut och imponerade stort i backlinjen, vann allting i luften. Tyvärr skadade han sig då och därefter blev det kaos bakåt och 1-0 blev till 1-2 på fem minuter.
Matchen slutade 3-1 till Albion och finns redan beskriven i detalj av min kollega i redaktionen. Det räcker här att säga att Argyle kämpade fram till slutet och var mycket nära 2-2 under andra halvleken, efter bland annat ribbskott av Duguid och en fantastisk räddning av Albions målvakt. Albions tredje mål var en snabb kontring i slutminuterna.
Argyle - Watford 0-1
Under tisdagen åkte jag ner till Plymouth för att se en match där vi äntligen borde kunna ta några poäng. Eftersom Argyle har smeknamnet "The Pilgrims" brukar sådana resor heta Pilgrimsvandringar och den här gången kändes det extra mycket så. Fotboll, särskilt engelsk fotboll, har länge jämförts med en religion och det blir extra mycket så när man bor långt ifrån sitt favoritlag som ändå påverkar så mycket av vardagslivet. Man åker ju iväg, tar på sig särskilda kläder, utför särskilda riter, och sedan tappar bort sig helt i stundens allvar under matchen. Den här gången var det även så att solen bröt sig igenom precis när jag närmade mig Plymouth och himlens solstrålar lyste upp Den Heliga Staden för mig... jag vet inte om det kan jämföras med att åka till Mekka som muslim men jag kände mig lite så just då.
Matchen blev sedan en besvikelse. Under en bedrövlig första halvlek blev allting fel. Watford tog ledningen efter bara fyra minuter efter ännu en markeringsmiss från en hörna (första motståndarmålet under alla tre matcher kan räknas som sådan). Sedan såg man klart och tydligt hur låg självförtroendet var. Spelare halkade, passningar slogs över sidlinjen och Watford hade bud på mer än ett mål.
Under andra halvleken kom dock Argyle ut och körde fullständigt över Watford och hur de inte lyckades göra mål är fortfarande en gåta för mig. Scott Loach i Watfords mål gjorde sitt livs match och gjorde två-tre räddningar som såg omöjliga ut från där jag satt. Det var inte bara hans förtjänst dock, Argyle fick också nicka ostörd flera gånger från innanför straffområdet och Duguid lyckades nicka i stolpen från sådär två meter. Det var någon som föreslog att han skulle ge bort veckolönen till välgörenhet efter den missen och jag är benägen att hålla med.
Dagen efteråt var dock perfekt, strålande sol och rätt så varmt. Jag körde bilen upp över Roborough Down och upp på Dartmoor, som är ett vidsträckt och otroligt vackert hedlandskap en kort resa från Plymouth. Det blev en lång vandring där under dagen för mig. Jag tröstade mig med tanken att vi kanske inte har världens bästa fotbollslag, men West Bromwich eller Watford vill man inte besöka för annat än fotboll...
Newcastle - Argyle 3-1
Jag kan bara rekommendera ett besök på St James Park i Newcastle. Arenan är ju byggd för Champions League och laget kan fortfarande locka sådär 43000 supportrar för en hemmamatch med Plymouth. Som bortasupporter får man klättra uppför fjorton trappor och sitta i princip direkt ovanför spelplanen med en häftig utsikt över hela Newcastle ifall matchen blir för tråkig. Nackdelen blev bara att från min plats på raden längst bak var det i princip omöjligt att se vem som var vem på plan, så man fick gissa sig fram lite grann. Det hjälpte inte att två inlånade spelare från dagen innan gjorde debut i backlinjen och det var knappt någon som visste vem de var.
The Green Army var otroligt bra representerat, många hade tydligen valt ut denna match för att se ett storlag. Vi har inte spelat på St James Park i ligan sedan 1991 och det kan lätt dröja 18 år innan det händer igen. Det var delvis därför jag valde just denna vecka att göra fotbollsresa. Jag klev på tåget i Sheffield och det var många grönklädda supportrar redan på det, plus en hel del poliser. Är vi så farliga..? Vi är ju knappast Millwall eller Leeds.
När vi närmade oss arenan var det en massa poliser till häst som dirigerade runt oss och talade om för oss vilken riktning vi skulle gå i. Jag antar att man måste har sådana för så stor publik men det kändes som väldigt länge sedan jag såg polishästar på en Argylematch.
Precis som mot Watford gav Argyle bort ett tidigt mål. Nyinlånade Shane Lowry från Aston Villa gjorde sämsta möjliga start genom att helt tappa bort Steven Taylor på Newcastles första hörna som sedan kunde nicka in 1-0 till hemmalaget.
Sedan verkade Newcastle slappna av och tro sig ha vunnit matchen. Argyle hade väldigt mycket boll men en tendens att skjuta från alltför långt ute (särskilt Karl Duguid). En strålande möjlighet kom när Alan Gow rånade en Newcastleback på bollen utanför straffområdet och hans inlägg slogs stenhårt i egen stolpe av målgöraren Taylor som nog inte visste så mycket om det. Det är helt osannolikt hur ofta vi träffar motståndarnas målram just nu.
I ärlighetens namn fick också Larrieu göra en fantastisk reflexräddning precis innan halvtid när 0-2 såg bombsäker ut, och i halvtid kändes 1-0 ungefär rättvis. Vi stod upp bra men innerst inne vet vi att Newcastle är klassen bättre.
Fem minuter in i andra halvleken kom veckans höjdpunkt. Strålande samarbete mellan Gow och Sheridan frigjorde den senare på högersidan av straffområdet och en alldeles perfekt inlägg hittade Duguid i en position där inte ens han kunde missa. 2500 Westcountrymen kom igång på riktigt och det blev feststämning på bortaläktaren. Bara tre minuter senare var det så nära att Argyle även tog ledningen, ett otroligt lobbförsök av Gary Sawyer (med fel fot till och med!) tippades i sista stund över av Newcastlemålvakten Steve Harper.
Tyvärr var det förvirring i försvaret som ledde fram till att Newcastle återtog ledningen tio minuter senare. Högerbacken David Gray hade klivit alltför långt inåt och var helt enkelt inte på sin plats när ett inlägg nådde fram till Guthrie. Han lyfte sedan enkelt in bollen för att Nolan kunde styra in den från nära håll.
Det var dock inte över än och en snabb frispark av Argyle ledde till en klar öppning för Duguid som tyvärr sköt utanför från en mycket bra position. Istället kunde Carroll punktera matchen för Newcastle med sex minuter kvar.
Analys
Paul Sturrock har pratat om behovet av en stabil backlinje. Ja tack! Vi kan inte fortsätta att ge bort ett mål per match. Framåt ser det bra ut och vi kommer skapa tillräckligt där för att kunna överleva. Det är ju inte Sturrocks fel att vi tappat en hel backlinje i skador för Johnson, Blake och Barker medan stjärnan Marcel Seip har lekt idioten igen och hamnat i kylan. Vi får hoppas att de nya lånen kan hitta rutinen rätt snabbt, annars blir det en snabb respass till League One. Nu har vi matcher mot Forest, Peterborough och Scunthorpe innan landslagsuppehållet och där måste vi kräva minst ett par vinster för att inte halka efter alltför mycket.
