QPR- Wigan 2-1: Säsongen över för Wigan
Trots en tidig ledning för Wigan förmådde man inte stänga matchen och stå som segrare i dubbelmötet med QPR. En tung förlust, men motståndarna får över två matcher ses som det bättre laget.
Första halvlek
Startelvan som Uwe Rösler ställde på banan var densamma som den som spelade i fredags, med undantaget att James McClean tog Fortunés plats i anfallet bredvid Maloney och McManaman. Ett intressant val på många sätt eftersom ingen av dessa spelare är några renodlade anfallare. Det var ett val och en startelva som helhet som antydde att Wigan skulle satsa på att hålla tätt bakåt och försöka hota med kontringar.
Wigan tog en tidig ledning i den första halvleken när James Perch kunde peta in bollen i mål efter nio spelade minuter. Man rullade bollen sansat runt QPR:s straffområde innan Beausejour la ner bollen längs samma kant för James McClean. Irländaren hittade in med ett rappt inlägg som yttern Perch hann först på. Wigan spelade överlag en kontrollerad fotboll under halvlekens första hälft, men därefter tappade man rejält vad gäller eget spel. QPR tog över matchen och skapade en mängd hörnor där det också uppstod högkvalificerade målchanser emellanåt. Men Wigan, med Carson och backlinjen i spetsen, städade undan fint framför det egna målet och kunde gå till halvtidsvilan i ledning. Känslan var dock att 1-0 var smickrande för Wigan, då matchbilden alltmer lutade åt att enbart innehålla QPR-attacker. Halvleken innehöll också en fullkomligt patetisk filmning från James McClean som duktigt snappade upp en dålig tillbakapassning men fri med Green i mål valde irländaren att slänga sig istället för att eventuellt hinna upp ett avslut. McClean blev helt korrekt varnad. Det ska också nämnas att James McArthur byttes ut i den 36:e minuten, troligen med skadekänning och Roger Espinoza kom in.
Andra halvlek och förlängning
Den andra halvleken började på precis samma sätt som den första slutade, nämligen med QPR-tryck och en dubbelhörna. Hemmalaget gjorde tidigt också sitt första byte, med kapten Hill som gick ut för att ge plats åt den mer offensivt prioriterande Yun. De desperata rensningarna och uppoffrande skottblockeringarna var frekventa hos Wigan, men det började alltmer bli tydligt att en kvittering var annalkande. I den 71:a minuten gjorde man sitt andra byte, när McManaman gav plats för Waghorn. Kort därefter försöker Junior Hoilett hos hemmalaget bryta igenom med hög fart men kanadensaren stoppades bryskt av Gary Caldwell. Domare Clattenburg hade inget annat val än att peka mot straffpunkten. Att Caldwell klippte Hoilett rådde det inga tvivel om, diskussionen handlade snarare om huruvida tacklingen utfördes innanför straffområdet. Men även det får ses som ett korrekt beslut då Hoilett var ett par decimeter på rätt (fel) sida om straffområdeslinjen. Skyttekungen Austin klev fram och kunde säkert rulla in kvitteringen till 1-1. Caldwell skadade sig i samma sekvens och tvingades utgå till förmån för Leon Barnett.
Den avslutande kvarten bjöd på ett ganska böljande spel men fortfarande med fördel QPR. Wigan klev dock under denna period upp på ett helt annat sätt och visade att man faktiskt orkade anfalla. James McClean hade bland annat Wigans bästa möjlighet förutom målet när han kom fri med Green i QPR-målet. Bollen rann emellertid iväg lite vilket gjorde att avslutet blev något hafsigt. Returen rann sånär ut till hörna men irländaren hann upp bollen men la den tyvärr i utsidan av stolpen. Matchen slutade dock 1-1 fulltid.
2-1 kom relativt tidigt i förlängningen. Oorganiserat spel kring Wigans straffområde gav den inbytte Bobby Zamora möjlighet att lite på chans bara lyfta in bollen i boxen. Austin högg som en kobra och hann före både Barnett och Carson och kunde med enkelhet peta in ledningsmålet. Något med målet såg väldigt underligt ut försvarsmässigt då Barnett var helt utelämnad med giftige Austin och det var långt till närmsta medförsvarare. Ett för matchbilden inte ologiskt mål, men det kändes inte helt omotiverat att det kom just där och då på det sättet.
Wigan såg länge förstenade ut efter målet men under matchens sista minuter lyckades man ändå åstadkomma en press innehållandes en hel drös med hörnor. Rob Kiernan hade bland annat ett distansskott som täcktes och sånär gick in i mål. Viss kalabalik uppstod i hemmaförsvaret vid något tillfälle, men QPR lyckades avstyra alla försök och stå som segrare när Mark Clattenburg blåste av matchen.
Summering
Jag är givetvis oerhört besviken över resultatet och även med vissa spelares val i olika situationer samt taktiken vid ledning 1-0. James McClean var inte dålig idag, men kommer antagligen att ses som en av matchens syndabockar då han i första halvlek bestämde sig för skådespeleri fri med Robert Green. I förlängningen hade han ett av Wigans bättre lägen när han förvisso skickligt tog sig förbi ett par motståndare men valde sedan skjuta när han hade lagkamrater i tydligt bättre positioner att avsluta. Jag är delvis kritisk till hur laget agerade vid ledning 1-0. Självklart ska man slå vakt om sin ledning, en ledning som hade räckt till avancemang, men man försökte inte ens anfalla. QPR var under denna period väldigt starka och spelade med stor frenesi men Wigan kunde åtminstone försökt kontra för att få QPR att tvingas stanna kvar med fler spelare.
Wigan ställde som nämnt upp med noll riktiga anfallare från start. McManaman och McClean är i huvudsak yttrar medan Maloney får ses som en offensiv mittfältare. Att man ställde upp på detta sätt offensivt var antagligen för att kunna straffa QPR genom kontringar och man får säga att taktiken länge fungerade ganska väl. Men, när man hade ledning och bara slog ifrån sig, hade man tjänat oerhört på att ha någon form av targetspelare längst fram. En spelare som kunnat jaga på dessa rensningar, hålla i bollen, vänta upp laget och ge lagkamrater lite tid att vila. Fortuné hade varit mycket bra att stoppa in för en sådan uppgift, men fransmannen var inte ens med i truppen idag av åtminstone för mig, okänd anledning.
Men, Wigan kämpade ändå matchen igenom. Emmerson Boyce var länge en jätte i försvaret och rensade bort inlägg efter inlägg och städade undan efter sina lagkamraters misstag. Carson i mål gjorde trots två insläppta mål en jättematch och höll kvar Wigan i matchen. Vid ställning 1-1 skapade man ett jätteläge genom James McClean som kunde inneburit en sen ledning för Wigan och då hade kanske denna matchrapport varit av en annan karaktär.
QPR var över två matcher det bättre laget, inte på något sätt överlägsna, men till sist bättre helt enkelt. På Loftus Road skapade man ett enormt tryck mot Wiganmålet och spelade en snabb fotboll, något Wigan inte mäktade med i den första matchen. Spelare för spelare är lagen väldigt jämna, men man skiljer sig åt i anfallet och rent organisatoriskt. Charlie Austin är en av Championships vassaste forwards och betydelsen av att ha en sådan spelare tydliggjordes i kvällens match. Austin var rätt kall under den första halvleken men när det krävdes levererade han målen. Harry Redknapp har jobbat med sitt QPR längre än vad Uwe Rösler gjort med Wigan och lagdelarna fungerar bättre över hela banan. Jag önskar QPR all lycka till i finalen mot Derby, en final som jag tror det sistnämnda laget kommer gå segrande ur.
Framtiden för Wigan då? En tung avslutning på en säsong som innehållit det mesta känslomässigt, men också ett kvitto på att Uwe Rösler är något på spåren. Efter en sommar med tysken där han får sätta ännu mer prägel på laget och gärna byta ut lite spelare, är jag övertygad om att nästa säsong kan bli trevlig.
Vi kan alltså med dysterhet konstatera att Wigans säsong är slut. Framtiden däremot, finns det anledning att se ljust mot.
Come on Latics!
Matchstatistik
QPR- Wigan 2-1 (1-1 fulltid)
Skott: 23-12
Skott på mål: 6-4
Bollinnehav: 53-47
Hörnor: 14-7
