Rapport från medlemsresan West Ham-Reading
Prince H som var med på medlemsresan som West Ham Fans Sverige gjorde under helgen som var har varit vänlig och skrivit ner hans upplevelser från resan. Håll till godo.
Det var med viss bävan jag tryckte på Macens returtangent. Skulle jag verkligen tacka ja till resan? Sista matchen för säsongen, mot bogey-laget Reading och allt. Som jag redan sett oss förlora mot live. Vi var långt ifrån ”klara”, hade spelat under vår förmåga flera veckor nu och vad jag verkligen inte ville var att från ett säte på Upton Park se West Ham åka ut. Vem vill sörja på plats liksom?
Bita på naglarna gör man bäst hemma i (eller bakom) tv-soffan. Nå, bära eller brista. Sista matchen för säsongen är alltid kul. Det är vår. Det är London som öppnar sina armar. Det är, oavsett, redan sikte mot en ny säsong. Och möjligheter som öppnas. Diskussioner som måste föras. Och det är alltid gott jobbat av styrelsen. "Och nu var det så skönt att kontraktet var fixat och klart sedan ett bra tag. Det var möjlighet att bara njuta. Och försöka behålla en imponerande tiondeplats."
A ska förstås med. Vår andra match i år. Det blir 12-åringens fjärde match live. Annars var det inte många som hade tänkt som vi. Häromåret var vi närmare 30 på medlemsresan, inte nu;
Det var från början Gunnar, som sent om sider och tyvärr tvingades tacka nej, det var Ulf och hans son J, det var förstås Gary och förstås Arne, vår idoge ordförande. Och så Isak som jag aldrig såg röken av. (Var var alla ni andra??)
Arne, Gary och Ulf hade också en mission. De skulle lämna fram årets Svenska West Ham- fans – award. Till Winston Reid. Låt mig säga att det lyckades. Den välhövdade kommittén fick överlämna priset nere på plan efter lång och idog väntan. Ulfs breda skånska föll dansktalande Winston på läppen.
A och jag går upp lördag morgon klockan halvsex för att en knapp timme senare sitta på Arlanda. Det är bara tjugo minuter dit för oss. Halvtio är vi i London och efter skönt men långt traskande inne i stan och i de kläd- och dvd-affärer vi tänkt oss, så anländer vi via Liverpool street och DHL-tåget till Forest Gate och Newham hotel vid fem.
De i receptionen känner igen oss, fast det var ett tag sedan. Gott. En lång dag, så vi sträcker ut på rummet en timme. Hotellet är, för er som inte varit där enkelt, men fullt funktionellt. Egen dusch och tv- i alla fall. Och rent. Wifi i entrén. Och så bara tjugo minuters promenad till The Boleyn. Några av de andra hinner med en öl innan vi tar bussen till en pub nära arenan. Där träffar vi Scandinavian Hammers, som bjudit in oss (tack Gjermund!) att medverka på kvällens stora begivenhet, en kväll med Tony Carr! Legenden som är mer West Ham för mig – och de flesta väl? – än någon annan!
Thai-Thai heter stället. Norrmännen har över sextio personer på plats. Många kvinnor. Bra! Vi så få svenskar får först sitta i rummet bredvid, och undrar om vi ska bli åsidosatta. Men när vi väl ätit av det enormt digra utbudet av käk kom Tony, med fru Brenda. Applåd. Och vi kunde snart flytta in i huvudrummet och närmast sitta i knät på hedersgästerna. Tony Carr är en mycket vänlig, lätt blygsam man. Han berättar ändå gladeligen om sina 40 år i trogen tjänst. Han berättar om hur han fick Rio att bli mittback, hur han i deras unga år hade svårt att tro att Lampard och Johnson skulle bli de stora spelare de blev och han pratade på både friskt och länge. Om Billy Bonds inte minst. Den han allra främst tror på av dagens unga är för övrigt Leo Chambers. Bara den unge försvararen kommer igen efter sin svåra skada...
Efteråt fick vi möjlighet att småprata lite. Hur trevligt som helst. Framåt natten var det inte svårt att sova...
Efter en kortare sovmorgon åkte A och jag in till Liverpool street för att ägna några timmar innan match. Det var marknadsdag som vi så gott vi kunde försökte undvika för att komma in till Spitalfields market där de har betydligt roligare grejer och inte bara krimskrams. Dessutom en fantastisk matmarknad med kök och käk från världens alla hörn. Du kan nog välja på 30-40 olika kulturers mat, direkt ur grytan. Det blev gott etiopiskt för min del. Så matchdags. Det känns som bubblande fest mer än nervtrådsdallrande match. Vi samlas vid statyn och gör en runda i shopen. Det är panikmycket folk så vi smiter ut och inser att måndagsmorgonen passar bättre. Det gjorde vi rätt i.
För sjuttonde gången i rad i år är det utsålt. Strålande väder dessutom. Vi sitter på Bobby Moore upper. Cole är sjuk, i det som vi snart blir varse, skulle ha blivit hans sista uppträdande i claret & blue. Jussi och Henderson värmer upp vid vår kortända. Maiga och Paulista (som inte fick några minuter nu heller...) showar i gruppen av avbytarna som värmer upp för sig. Vi ser trion svenskar med sitt pris långt där borta, där nere.
När spelet går igång blir vi snart varse att det är lite söndagsfotboll över tillställningen. Spelet böljar fram och tillbaka och det är inte så mycket till närkamper. Men det öppna lite långsamma spelet känns bra. Passar Noble och Nolan dessutom. West Ham gör inte bara en i stora delar riktigt bra match. De gör mål också. Kevin Nolan gör mål! Vaz Te gör mål (var det med fjärde paret skor han bytte till? Gud så han halkade runt annars) I halvtid står det 2-0 och det kunde ha varit mera. Men A är nöjd, det är hans spel. Själv har jag 3-1 på Ladbrokes och får tänka mig att kunna vinna... i ett par minuter. För efter 2-1 kommer 2-2 nästan i anfallet efteråt. West Ham sover och Reading vill visa att de kan. Början av andra är lite av en chock. Men West Ham vill annorlunda och vänder. Nolans hattrick gör att vi får oss hela sex mål i matchen. Stämningen är på topp. Efteråt tackas spelarna, och de tackar oss, genom att gå runt och applådera, sedvanligt efter säsongsslut. Alla deras barn springer på planen och gör mål. Kommentatorn ber oss att sjunga för att Andy Carroll ska stanna. Det gör vi.
Sist i tackrundan går sjuke Carlton lite ensam med sina två kids. Jag undrar vad han tänker, då jag anar oråd… fast inget är sagt officiellt. Tar en bild på sista pricken på plan; CC. Jag vet inte varför, men det kändes viktigt att ta den där bilden, där han gick lite efter de andra med sina två döttrar. Vinkade. Sjuk. Det kändes som om det var det sista jag skulle få se av Carlton Cole på Upton park. Ganska sorgligt, för det skulle visa sig bli precis vad jag trodde. West Hams skarpaste profil idag...efter sju säsonger och i klass med en legendar som Frank McAvennie... fick inte ens en riktig avtackning. Allt medan alla, inklusive vi, glatt sjöng ”Andy Carroll, we want you to stay...”.
Nå. Slutintrycket är i alla fall en mycket rolig och positiv stund på Upton Park. Just de här ögonblicken, när alla sjunger och applåderar tillsammans känns riktigt värdefulla. En av de stunder när vi verkligen får känna klubbkänsla. Vilket inte är så ofta i dagens fotboll, kan tilläggas.
Nöjda vandrar vi väg, några till West Hams social club, själva drar vi iväg till mat och pub. Där samlas vi sex efterhand och diskussionen om årets i stora delar mycket goda säsong är igång. Rumänen Rat är redan värvad. Hur blir det med Andy? West Ham startar sin silly season tidigt! Snart hamnar vi dock i existentiella frågor om varför man är så galen att man ägnar så mycket tid åt en fotbollsklubb.
Vi ramlar så småningom trötta med claretröda hjärtan in i hotellet igen. Sömn! morgon är det klubbshopen som gäller...
Prince H
West Ham Fans Sverige tackar Prince H så mycket för sin reseberättelse och hoppas på snart återseende till höstens resa. Då kanske även du som läser det här har lust att komma med.
Stort tack till Scandinavian Hammers också för en suverän kväll.
