Reality check
It’s a great day, vrålade en fullständigt extatisk Ian Wright om och om igen förra söndagen. Orden följde en dryg halvtimme som kom att forma och förädla hela min vecka. Jag har dansat runt i min efter-derbyt-dimma. Jag har maniskt konsumerat allt matchmaterial. ALLT. Varje situation ur varje vinkel. Läst alla rapporter och analyser. Lyssnat på podd efter podd. Jag har sett sekvensen där Harry Kane snubblar, sprintar hemåt i panik och tacklar fram en perfekt passning till Bukayo Saka orimligt många gånger (och jag är inte ens nästan klar än). Det var den typen av eftermiddag där drömmar föds. Den satte tonen för en vecka där dessa drömmar växte till monster. Plötsligt kändes ingenting längre omöjligt. Himlen var inom räckhåll. En vecka senare är vi stadigt tillbaka på jorden. Jag tror att vi alla mår ganska bra av det.
Vi är inte färdiga. Vi har inte anlänt. Resan har knappt ens påbörjats. Om ni, precis som jag, för ögonblick hade tillåtit er själva att vaggas in i villfarelsen om motsatsen så tror jag att gårdagen var välbehövlig. Graham Potters välorganiserade, taktiskt skickliga och stenhårt arbetande Brighton påminde oss obarmhärtigt om verkligheten. Det är helt okej. Fler lag än vi kommer att åka till sydkusten och bli avslöjade den här säsongen. Gårdagen visade oss var vi är men den senaste månaden har väckt hoppet om vart vi är påväg. Är vi framme snart? Ropar vi otåligt ifrån baksätet. Nej, vi är inte framme snart. Vägen kommer att vara såväl lång som krokig. Det här nya och unga laget kommer att kliva på många minor. Det är så det måste få vara. Nu väntar säsongens andra landslagsuppehåll. Under det första var vi många som var tacksamma för avbrottet. Att få ett avstånd till eländet. Det känns annorlunda den här gången. Jag längtar till nästa match. Ännu inte övertygad men nyfiken. Det räcker gott. För nu. Resten av resan tar vi senare.
