Redaktionen betygsätter: Mittfältarna
Det har blivit dags för London N5-redaktionen att summera 14/15 i form av en genomgång utav lagdelarna och managern. Vi bygger vidare på gårdagens backlinje med vårt breda starka mittfält. Wengers kärlek till mittfältare och i synnerhet offensiva sådana har knappast undgått någon, här har vi en uppsjö av spelare som både blandat och gett under säsongen.
Vi utgår ifrån Arsenals egna klassificering vilket innebär att spelare som Alexis och Walcott inte är mittfältare utan forwards. Krystian Bielik, Gedion Zelalem och Abou Diaby betygsätts inte här. Bielik har inte spelat en minut, Zelalem fick ett inhopp i Champions League och Diaby fick lite mer än en halvlek i Liga cupen. Under namnen står antalet starter i de tre stora tävlingarna Premier League,Champions League och FA-cupen. Skalan för betygssättningen är 1-6 (6 = Världsklass, 5 = Mycket bra, 4 = Bra, 3 = Godkänd, 2 = Underkänd, 1 = Dålig, 0 = Spursklass)
Tomas Rosicky 3,5
24 matcher (16 inhopp) – 3 mål
Lille Mozart har precis som tidigare säsonger varit vår absolut bäste bänkspelare. Rosicky levererar alltid och han har en förmåga att skapa tempo i matcher genom sitt positiva och direkta spel, perfekt för att låsa upp matcher. Ingen fantastisk säsong för Rosicky med få minuter och tjecken höll inte riktigt samma nivå som förra säsongen men en bra ”impact player”. Säsongens match för Rosicky var utan tvekan i FA-cupen mot Brighton & Hove 25e januari då han som kapten ledde laget till seger med ett mål och en assist vilket gjorde honom till man of the match. Rosickys kontrakt sträcker sig även över nästa säsong och jag hoppas får se fler framträdanden av denne fotbolls virtuos.
Mikel Arteta 1
7 matcher (1 inhopp) - 1 mål
Nybliven kapten inför säsongen, men så många matcher blev det aldrig för spanjoren som ådrog sig skada tidigt in på säsongen och som sedan under hösten spelade några minuter, blev skadad, kom tillbaka och blev skadad igen. Tråkigt men samtidigt kanske bra för laget för Arteta spelade direkt dåligt de få matcher han var på plan. Arteta är enligt mig för långsam och tam i duellerna för att kunna spela i dagens Arsenal. Det räcker inte med att vara hyfsat placeringssäker och bra på att slå kortpassningar. Konkurrensen är för hård och jag tror inte vi får se Arteta gör många fler minuter i Arsenal tröjan. Är viktig med sin erfarenhet utanför planen så kan han tänka sig att sitta vid sidan av och bidra med visdomsord är jag nöjd. Hur som helst en dålig säsong av Arteta.
Jack Wilshere 3
22 matcher (7 inhopp) – 2 mål
Vår ständige megatalang Jack Wilshere har avverkat ännu en säsong med lite speltid och skador, han är därmed ett år äldre (23år i år) men har inte tagit de där klivet mot att bli den stjärna han förutspåtts att bli sedan han var nyfödd. Wilshere startade säsongen piggt under de första månaderna med sina bästa insatser i Champions League under september/oktober. Wilshere själv menade att han kände sig starkare och starkare vilket bådade gått inför framtiden och alla Arsenal fans suktade efter en riktigt formtopp. Så kom november och med det också första skadan för säsongen, en skada som var så pass allvarlig att operation krävdes. Rehabilitering på det gjorde att Wilshere efter det var borta större delen av säsongen och kom tillbaka först i maj inför avslutningen. Där skämde han inte ut sig utan hans driv var verkligen en bidragande orsak till de sista poängen innan säsongen tog slut. Vi minns såklart Wilsheres dundervolley mot West Bromwich som nog för ses som säsongens höjdpunkt också. Mer än godkänt blir det inte för Wilshere för trots ok spel inledningsvis på säsongen så bidrog han med väldigt få poäng och detta var samtidigt den period under året där Arsenal kastade bort allt vad titelchanser heter.
Mesut Özil 4
32 matcher (1 inhopp) – 5 mål
Ska vi behöva ta detta en gång till? Özil är och förblir en lyxlirare, han kommer aldrig bli en Alexis eller Coqelin eller Ramsey eller någon annan heller för den delen därför att han är helt unik. Özil löper kilometer efter kilometer för att hitta rätt ytor och täcka rätt ytor för att därifrån kunna slå en perfekt passning, svårare än så är det inte. Tittar man på statistik så har Özil inga svagheter förutom att han bidrar lite defensivt, kan vissa Gooners aldrig bli nöjda? Nåväl, säsongsinledningen var riktigt bra av Özil. Med Alexis vid sidan om sig blev Özils nr 10 roll mer tydlig och i augusti/september bidrog han med både mål och assist. Så kom oktober och det blev uppenbart att VM tagit styggt på Özil som tappade fart ordentligt innan han dessutom blev skadad. Väl tillbaka i januari var Özil trögstartad innan han kom igång men hade sedan sin kanske bästa period under säsongen i början av våren innan spelet mattades av tillsammans med laget när Champions League platsen började kännas given. Jämfört med förra säsongen så fick vi se en Özil som blivit enormt mycket starkare efter otaliga timmar på gymmet vilket gjort att han blivit bättre och stabilare i duellspelet samtidigt som löpstyrkan också ökat. Belackare påstår att han knappt rör sig på planen vilket motbevisades i mars när statistik presenterades som visade att Özil löper mer än någon annan i laget. Samspelet mellan Alexis, Özil, Cazorla och Giroud har stundtals varit fullständigt briljant vilket lovar gott inför nästa säsong. En bra säsong för Özil men inte mer eftersom det har blivit för få assist enligt mig. Jag vill avsluta med ett citat ifrån Robert Pires “Too many people have criticised him this season and since he arrived at Arsenal. I train with him regularly and I can tell you that he is one of the best players I have seen.”
Alex Oxlade-Chamberlain 4
37 matcher (14 inhopp) – 3 mål
Flest antal matcher hittills I Arsenal för Chamberlain denna säsong, nästan uteslutande fram till nyår då skador tog vid och förpassade honom till läkning och rehabilitering från januari och fram till slutet av maj då Chamberlain fick trösta sig med två inhopp. Med undantag för säsongsstarten så höll Chamberlain en bra jämn nivå under större delen av hösten även om laget vacklade. Spelet i Champions League upplever jag ha fungerat bäst även om viktigaste insatsen kanske kom i North-London derby i september då han agerade poängräddare mot Tottenham med sitt 1-1 mål. Chamberlain har stått still lite i sin utveckling sedan han kom till Arsenal men har under säsongen visat att han kan hålla en hög lägsta nivå under lång tid vilket tyder på att han kommit in i en mognadsfas. Hans problem är fortsatt lite slarvigt passningsspel vilket han verkligen behöver förbättra för att passa i Wengers offensiva rörliga och flexibla kvartett. Konkurrensen med Walcott blir en spännande fight nästa år även om Walcott ligger före där i min bok tack vare att Walcott gör mål och assist, där måste Chamberlain bli bättre och våga ta skott oftare.
41 matcher (8 inhopp) – 10 mål
Efter fjolårets fantastiska säsong då Ramsey stundtals var ligans bästa mittfältare så är hans insats under säsongen lite svårbedömd eftersom man fick se vilken extremt hög nivå Ramsey kan hålla. Vi kan i alla fall konstatera att Ramsey byggt vidare på fjolåret med att bredda sig spelmässigt. Topparna har inte varit lika många och extremt höga men desto fler bra insatser av Ramsey som hållt en jämn hög nivå rakt igenom med undantag för den risiga hösten. En given startspelare. På grund av lite småskador i början av säsongen så hamnade Ramsey i något av en måltorka då ingenting satt men tillslut 10 mål och nästan lika många assist vilket absolut är godkänt. Box-to-box spelet är Ramseys styrka och i de matcher där Ramsey inte löper in i hundra knyck i motståndarnas straffområde så saknas en dimension i Arsenals spel. Otroligt viktig även inför nästa säsong.
Santi Cazorla 5
53 matcher (6 inhopp) – 8 mål
Santi Cazorla kändes som ett frågetecken inför säsongen. Med värvningen av Alexis som given vänster mittfältare och en ohotad Özil på mitten med Walcott eller Chamberlain till höger kändes Cazorlas startplats som väldigt osäker. Det blev också sparsamt med speltid från och till under augusti och September med några starter och några inhopp utan att på något sätt glänsa. Som ett led I att få bukt med Arsenals defensiva problem och I brist på ersättare till Arteta testade Wenger att flytta ner Cazorla ett hack som sittande mittfältare. Från början kändes det inte som en hit utan mer en skön känsla av att ha en sittande mittfältare som kan två-fota sig ur trånga situationer men I December så blommade Cazorla ut fullständigt. Från sin djupa position började Cazorla fördela boll på ett förstklassigt sätt samtidigt som backlinjen började se tryggare ut med en tekniskt skicklig spelfördelare framför sig. Det stora “genombrottet” som defensivt sittande mittfältare kom I matchen mot Manchester City den 18e januari när Cazorla tillsammans med Coquelin fullständigt dödade Citys mittfält, dem stängde igen fullständigt samtidigt som Cazorla var dödlig åt andra hållet med sylvassa passningar. Ett mål och en assist blev det i vinstmatchen som blev definierande för resten av Arsenals säsong. Efter det fortsatte Cazorla att vara tryggheten själv och växla mellan att trycka fram offensivt mot sämre motstånd och dra sig tillbaka och täppa igen ytor mot svårare motstånd. Fullständigt briljant säsong av Cazorla och så länge inte Wilshere eller Ramsey börjar slå perfekta crossbollar på läppen och två-fota sig förbi tre-fyra himmelsblå världsspelare så känns Cazorla helt given bredvid en mer defensivt lagd “brötare” ala Coquelin.
Mathieu Flamini - 0
33 matcher (12 inhopp) – 1 mål
Förra säsongens stora överraskningsvärvning hade ett mycket tuffare andra år (sjätte) i klubben. Förra säsongen saknade Arsenal en rivig karaktär som Flamini vilket gjorde att hans ankomst lyfte laget och stabiliserade defensiven. Denna säsongen så anser jag att Flamini var direct bidragande orsak till Arsenals dåliga spel under hösten och en stor anledning till att defensiven var så darrig. Flamini har varit väldigt begränsad i sitt spel vad gäller någon form av konstruktivitet och när dessutom inte tajmingen sitter i tacklingarna på grund av tröghet i steget så blir det inte mycket fotbollsspelare kvar. Nä, Coquelin kom som en skänk från ovan vid årsskiftet och skrev samtidigt Flaminis sista kapitel I Arsenal. Flamini är för dålig helt enkelt, Wilshere eller Ramsey skulle kunna göra jobbet bättre som det ser ut nu. Avslutar min sågning med att saäa Spursklass på den killen.
Francis Coquelin 5
30 matcher (4 inhopp) – 0 mål
Tänk att Francis Coquelin som man för länge sedan tappat allt hopp om skulle komma in och trycka till Yaya Toure, städa upp Arsenals defensiv och vara en stor avgörande faktor under en fantastisk Arsenal vår. Från att ha varit med i truppen i början av sensommarn skickades Coqelin iväg på lån till Charlton Athletic där han stannade till December. Skador på alla vettiga defensive alternativ på mittfältet ledde till att Wenger kände sig tvingad att kalla hem fransmannen som till en början fick börja på bänken och hoppa in I slutet av matcherna. Den förste januari fick Coqelin chanson från start för första gången och trots förlust mot Southampton fortsatte Wenger ge Coquelin som tackade på bästa sätt. Matchen mot Manchester City är numera berömd bade innanför och utanför Arsenal kretsar. Coqelin jagade livet ur stackars City mittfältare och höll samtidigt ihop hela mittfältet med prickfritt positionsspel. Inte en förlorad duell, inte en förlorad höjdduell (killen är 178cm)! Efter den matchen har Coquelin gått ifrån klarhet till klarhet. Spelar alltid enkelt, säkert, inga onödiga risker och vet sin roll I laget. Coqelin trivs med att städa banan och sedan ge bollen till skickligare bollspelare, inget konstigt med det. Mot slutet av säsongen så tycker jag också att hans crossbollar har hållt ok kvalité så ingen katastrof där heller. Den defensive mittfältspositionen har gått ifrån att vara ett desperate transfer behov till att vara en position där vi just nu sitter ganska lugnt. Går det att få något riktigt bra så tar vi det såklart men just nu finns det ingen anledning att peta Coquelin ifrån tronen.
Håll utkik så presenterar vi snart några riktiga kanonjärer nämligen anfallarna.
