Reseberättelse: Regelbunden besökare på Loftus Road
Den första gången jag besökte Loftus Road för att se Queens Park Rangers var 1987. Jag var nitton år gammal och hade sällskap av en farbror Sven som inte bara visade sig vara ett stort QPR fan utan också visade sig helt sakna lokalsinne. QPR vann den matchen med 3-1 mot ett på den tiden i England helt dominerande Liverpool. Det skulle visa sig att mitt andra besök på Loftus Road 24 år senare hade många paralleller till det första besöket.
Egentligen är alltihop I-sons fel. Jag skulle inte ens åka till London på ett tag. Jag har liksom bestämt mig för att åka på lite fler bortamatcher och är det något jag tror mig kunna vid det här laget så är det pubarna och kvarteren runt om i Fulham, Hammersmith och Chelsea. Trodde jag. Om sanningen ska fram så är jag lite mätt på att sitta på The Fox & Pheasant och dricka gin & tonic men när I-son bad mig snällt och påminde om att ca 15 andra CSS:are skulle göra trippen dit så kändes det inte som ett så svårt val – en kvart senare var biljetten till London bokad och planer på nya pubrundor på planeringsbordet. Med nutidens högteknologiska landvinningar (läs facebook) kan jag nästan i detalj redogöra för varje pub eller bar som vi besökte i helgen. Så det här får väl ses som en kombinerad pubguide och fotbollsresekrönika.
Om man hoppar över (vilket vi inte gjorde) den första ölen på Säve flygplats så var första anhalten på plats ”Hamilton Hall” utanför Liverpool Street station. Det är en gigantisk pub och faktiskt i mina ögon en rätt ok plats att börja och sluta sin Londonvistelse på. Det mest intressanta där var att barmadamen hade den utsökta smaken att be om att få se I-sons legitimation. Det gav upphov till en hel del omedelbar glädje och referenser till vårens medlemsresa. Väl framme i Fulham och efter incheckning besöktes därpå Brogans mest av gammal vana. Kvartetten Milo, Berra, I-son och jag själv begav oss därefter ut på en pubrunda ned mot Parsons Green. Pubarna vi besökte var i tur och ordning The Duke on the Green, Aragon House och The White Horse. Klart trevligast var Aragon House som jag inte besökt tidigare. Den enorma beergarden på baksidan måste vara en fantastisk upplevelse en fin majkväll, men var mindre inbjudande en råkall oktoberkväll. Kvällen avslutades på Brogans och Belushis många timmar senare…
Leyton Orients vs Blades
Efter att ha rekat uppe i området kring W12 (Loftus Road)och besökt fallskärmsjägarregementet som ligger strax bredvid begav sig Jens, Peter, Milo, Bingo-Berra, I-son och undertecknad österut mot Leyton Orients. Vi hade kort sagt en lördagseftermiddag att slå ihjäl och varför inte göra det hos den klassiska Londonklubben Orients som dagen till ära besöktes av likaledes klassiska Sheffield United, The Blades. På vägen dit fick vi resesällskap av ett gäng Bladessupportrar som högljutt sjöng sig fram genom Londons tunnelbanesystem. Jag måste säga att jag gillade deras repertoar och framåtanda och adrenalinet rann till lite när jag till min förvåning upptäckte att hela vagnen var full av Blades supportrar som dock var lite mer diskreta än det sjungande gänget. Kanske antog de att även vi var Sheffield supportrar i likhet med de poliser och matchvärdar vi mötte när vi väl kommit fram till Leyton. En snitslad bana av matchvärdar och poliser guidade oss längs med huvudgatan i Leyton fram till den pub som bortasupportrarna frekventerade.
Matchen i sig var en medioker historia. Bortalaget tog ledningen med 0-1 med ca 10 minuter kvar att spela och hemmalaget kvitterade på stopptid. Det var mest ett hafsigt sparka och springspel i ett hetsigt tempo som egentligen var för högt uppdrivet för att matcha lagens kvalitéer. Det som däremot imponerade var de närmare 6 000 personerna på läktarna och det engagemang och hängivenhet man visade. Arenan i sig var snygg och relativt upprustad och på det stora hela var Leyton Orients en positiv överraskning. Bara en sån sak att man serverade riktig ale på arenan uppskattas i jämförelse med det mesta jag upplevt i Premier League.
Kvällen avslutades med ännu en pubrunda på The Prince of Wales, Harwood Arms, The Goose och Brogans. Jag hade nog en liten sejour inne på Belushis dansgolv också men det är nästan pinsamt att erkänna.
Matchday madness
Fox & Pheasant har blivit ett naturligt samlingsställe för skandinaviska Chelseafans på matchdagar. Den i vanlig ordning lite trumpne barägaren Ben kan numer de flesta svenska svordomar och har vant sig vid våra tidiga dryckesvanor. Missförstå mig rätt, det är en urmysig liten pub och den ligger utmärkt till men man kan den liksom.
Som alltid när det är matchdag ligger nerverna lite utanpå och även om ambitionen var att hålla samman vår lilla flock så splittrades den av olika skäl upp betänkligt redan när vi lämnat Foxen. Jag tog sällskap med en norrman som gjorde sitt första besök på Loftus Road tillsammans med oss svenskar och vi hamnade p g a tryckande behov på ”The Distillers Pub” ett par stenkast från Hammersmith. När vi promenerade vidare passerade vi mer eller mindre av en slump ”Duke of Cornwall” där vi kände igen ett antal kända Chelseaansikten. Så vi gick in där och såg Man United slaktas på tv på sin egen hemmaplan av sin egen lokalrival City. 1-6… Minnet lär aldrig lämna någon av supportrarna till de där lagen. Efter lite sms:ande samlades inte bara ett 70-tal Chelseasupportrar utan också merparten av de tillresta svenska Chelseasupportrarna på ”The Duke”.
Med knappa halvtimmen kvar till kick-off tömdes puben snabbt och en klunga på 70-80 personer gav sig av mot Loftus Road. Vi passerade det vältrafikerade Hammersmith där trafiken tvingades att stanna av och släpptes beredvilligt in på tunnelbaneperrongen på linjen upp till White City. Väl ombord på tåget började sångerna och när vi klev av på målstationen var vi en tight liten firma som gick sjungande fram längs med South African Road. Inledningsvis förvånades jag över den bristande polisbevakningen och jag visste att vi hade att passera en välfrekventerad QPR pub och hela Loftus Roads huvudentré innan vi skulle nå fram till bortasektionen. Vi var definitivt på ”enemy ground”.
Loftus Road
Mitt tydligaste minne från mitt förra besök på Loftus Road var, förutom matchen som då spelades på konstgräs, en polishäst. Poliskonstapeln på hästen pekade upphetsat på mig med en ridpiska och skrek åt mig och min farbror att vi definitivt var på fel plats vid fel tidpunkt. Han hade en poäng där. Jag hade nämligen låtit min farbror, mannen utan lokalsinne, leda mig på villovägar och vi hade på något konstigt sätt hamnat på fel sida om ett kravallstaket. Det i sig var väl inget stort problem, problemet var att vi hamnat på fel sida om hela Loftus Road och passerade bortasektionen just som Liverpool supportrarna strömmade ut. Det här var året efter katastrofen på Heyssel Stadion i Bryssel där Pool supportrar drabbat samman med Juventus dito och ett 30-tal människor hade fått sätta livet till. Min farbror, dagen till ära vackert uppklädd i allt vad QPR-attrialjer fanns att köpa i QPR shopen, förstod inte riktigt problemet utan fortsatte gå allt medan just slagna och förkrossade Liverpoolfans började omringa oss och kasta glåpord. QPR hade besegrat mästarlaget med 3-1 och humöret var inte riktigt på topp. Hur som helst så strömmade strax fler poliser till och snart slets både min farbror och jag över det där kravallstaketet och knuffades omilt i rätt riktning. Parallellerna till matchen QPR-Chelsea 24 år senare är ganska slående.
När vår lilla löst sammansatta ”firma” passerade den fullsatta Rangers puben var det ingen tvekan om att vi var observerade. Vi gjorde ingen hemlighet av vilka vi var och glåporden från upprörda pubgäster lät inte vänta på sig. Om det fanns någon sanning i ryktet att hela W12 skulle vara torrlagt vet jag inte, men torrt var det inte på den puben i alla fall. Plötsligt började ölglasen vina i luften och krossades mitt ibland oss. Det bekom oss inte mycket. Vi fortsatte bara att gå och sjunga medan vi unisont viftade med händerna i luften. Nu hade den stora massan QPR fans borta vid huvudentrén observerat oss och svordomarna och hatet gick inte att ta miste på. Chelseaklacken stämde upp i ”We don´t hate you – cos you´re shit!” och vid det här laget var jag ganska säker på att det skulle smälla ordentligt när vi kommit fram till arenan. Plötsligt dök en linje med kravallutrustad polis upp, dragna batonger i högsta hugg och mitt i alltihop en upphetsad polisman på en polishäst som ställde sig på tvären framför oss. Återigen på Loftus Road, återigen med en polishäst framför mig och återigen uppretade fans runt om mig. Deja-vu. ”Keep on the right side lads!” fräste polismannen när vi passerade honom. Jotack… Högersidan var det. Vänstersidan av gatan var packad av arga QPR supportrar. Vi fortsatte gå och plötsligt gjorde en grupp ur QPR leden ett utfall. Chelseaklacken vände sig mot hotet och strax flög en och annan näve i luften. Polisen kastade sig in emellan och högg in i supportrarna. Omilt knuffades de olika sidorna bakåt och en liten stund tänkte jag att nu blir vi arresterade hela bunten, men vi tilläts fortsatta mot bortasektionen. Plötsligt var vi bland kända ansikten. Leende ansikten. Folk som kom fram och klappade oss på axeln och återigen togs det upp en sång. ”Oh when the Blues, go steaming in…”. Vi var bland vänner. ”Saftey in numbers” bland Chelseas bortastöd. Jag gick in på arenan…
Matchen… Ja den såg domare Foy till att den var över på dryga 20 minuter. Med en straff och två utvisningar mot sig var Chelsea mer eller mindre chanslösa. Ändå gjorde laget en heroisk insats och så även bortastödet. Rindelöf som åker på de flesta bortamatcher hävdade att detta var säsongens klart bästa bortastöd. Och det kanske var sant för på den täta och till bredden av hat fyllda arenan var det bara att hålla ihop och sjunga för allt vad vi var värda. Vi var stolta när vi kom och stolta när vi gick, men det hade varit lite roligare att få se en match med elva man mot elva. Inte nio man mot tolv…
The Goose
Efterspelet till matchen var i stort sett odramatisk. Chelseafans lommade iväg uppblandade bland QPR fans och om hatet fanns där så märktes det inte av efter matchen. Visst häcklades vi något vid puben men det var mer med ett segervisst leende från hemmasupportrarna. Efter att ha tagit oss ned till SW6 så återsamlades merparten av de skandinaviska supportrarna på The Goose. Sorger dränktes och vänskap stärktes. Själv tog jag det lugnt. Jag skulle ta ett tidigt flyg från Stanstead och begav mig vis stängningsdags ut i natten för att ta mig ut till flygplatsen för att sova några timmar på golvet. Jag borde veta bättre. Jag är inte 19 längre, behöver inte som I-son visa leg på puben och borde som sagt var veta att kroppen tar stryk av att ligga på betonggolv. Det tog mig ytterligare 24 timmar att bli människa efter det och nu sitter jag här med en manlig förkylning.
Loftus Road? Jag kommer tillbaka! Vi är inte klara med varandra än…
