Resa: Bortblåsta i Carlisle
I slutet av november reste CUFC Swedish Branch över med fyra medlemmar till bortamatchen mot Carlisle. Dessutom blev det Barnet - Macclesfield och Liverpool - Manchester City samt Swansea - Aston Villa. Kort men intensiv helg som vanligt
Datum
2011.11.25 - 2011.11.28
Colchester matcher
League One: Carlisle - Colchester 1-0
Övriga matcher
League Two: Barnet - Macclesfield 2-1
Premier League: Liverpool - Manchester City 1-1
Premier League: Swansea - Aston Villa 0-0
Deltagare
Colu, Layer Road, SwedishDad, Sir Kem
Inledning
Eftersom SwedishDad skulle fylla en massa jämna år så tyckte vi det skulle vara trevligt att göra det i England då det blivit lite av en tradition. Sir Kem och "LayerRoad" var suga på en resa och var inte sena på att haka på. Vi letade matcher och lördagen var ju redan inbokad för Carlisle - Colchester. På söndagen fanns det chans till en Premeier League match och med lite trixande och bökande slutade det med att halva sällskapet skulle till Liverpool och halva till Swansea. Helt plötsligt dök det även upp en fredagsmatch som bonus då Barnet mötte Macclesfield i norra London.
Fredagen den 25 november
SwedishDad och Colu möttes på Arlanda för lunchflyg till London med Brittish Airways. Layer Road tog ett senare plan från Arlanda och Sir Kem hade Landvetter som avreseplats.
Framme på Heathrow blev det snabbtåget in till Paddington och incheckning på Hotel Cardiff som bjöd på följande vackra utsikt från rummet.
Ett fönster utanför fönstret eller
The Railway Tavern i Barnet ligger oväntat vid stationen
Välkommen till Barnet
Efter diverse administration blev det resa med lokaltåg upp till Barnet från Kings Cross där en finare födelsedagsmiddag var tänkt att avätas i väntan på fredagskvällens drabbning på The Underhill mellan Barnet och Macclesfield. I god tid kom vi till Barnet och knallade in på Railway Tavern för ett par pints och internetkoll.
Ooops, helt plötsligt var vi som vanligt i tidsnöd och det var bara att rusa ut på gatan och ta första bästa buss mot Underhill. Adjö till den tänkta finare födelsedagsmiddagen.
Barnet var bussigt mot sina gäster vad gäller biljettpriser: £10 för vuxen och £5 för pensionären.
Så var det äntligen dags för födelsedagsmiddagen: varsin Bacon Butty (två skivor tjock bacon mellan två skivor vitt, smörat och lättstekt bröd för £2,50/st). Jubilaren bjöd och åt med glädje!
En Bacon Butty
Ståplats på ena långsidan
Bortasupportrarnas lilla kryp-in bakom ena målet
Andra långsidan var sittplats och huvudläktaren
Alla samlade, tillslut!
Täta SMS-kontakter med de två till London sent anlända resenärerna gjorde att vi på plats trodde att deras chans att hinna till matchen var förbi. Men har du sett: cirka 5 minuter efter matchstart dök de upp i kvällskylan, ty kallt hade det hunnit bli.
Matchen mellan Barnet och Macclesfield var väl inte av högsta kvalitet, men krisande Barnet vann med 2-1 efter mål på två tveksamt dömda straffar. Båda straffarna sattes av Barnets stora stjärna och målspruta 27-årige Izzy McLeod, som var utlånad från Charlton till Colchester 2008 (vilket dock slutade med en knäskada efter bara två matcher).
Frusna vandrade vi den korta sträckan till The Red Lion för upptining och eftersnack, som man säger, innan vi lite senare kom på att det nog var dags för sista tunnelbanetåget från Barnet till bebyggda trakter. Men det var ingen risk – ytterligare ett tåg avgick efter vårt, som var det näst sista …
I London skildes vi åt, halva gänget bodde i Kings X och andra halvan i Paddington.
Lång t-baneresa hem efter matchen
Lördagen 26 november
Uppe innan tuppen hunnit gala och frukostrestaurangen öppnat på hotellet för bussresan till Euston Station, varifrån 07:30-tåget mot Carlisle avgick. Nu var vi tillsammans alla fyra för en nära fyra timmar tågresa mot väster och nästan vid gränsen till Skottland. Passerade några mindre vackra kolkraftverk samt betydligt vackrare nejder i Lake District innan Carlisle anlöptes. (Några glada ColU-supportrar försökte få oss att ta ett nytt tåg till Gretna för att göra Skottland ett par timmar, men vi avböjde).
Wetherspoonspublunch i Carlsila blev det i stället och sedan en sväng ut i den gamla anrika staden innan en lång och stärkande promenad mot Brunton Park påbörjades. Halvvägs dit brakade det loss; stormbyar och slagregn och blöta som dränkta katter blev vi. Vi hade fått tips om att Carlisle Rugby Club hade en pub som gärna tog emot bortasupportrar och dit gick vi. Så många Colchestersupportrar såg vi inte, det kom några lite senare, men drickan var god liksom stämningen.
Lunch på en pub i Carlise
På stadspromenad, innan regnet kom
Fejk-slott?
Småfrusna och blöta före matchen
Sedan var det bara ett par minuters promenad mot arenan, där vi såg en man i Colchesters träningsoverall som stod med en boll i famnen. När han såg att vi bar ColU:s färger kom han fram till oss och sa: - Kul och se er, vilka är ni? Vi svarade att var The Swedish Branch och han blev imponerad över att vi tagit oss från Sverige till Carlisle för att se Colchester spela: - Jag heter Joe Dunne och är assisterande manager (men det visste vi ju såklart redan). Som ni ser är det min roll att stå utanför arenan och kicka tillbaka bollar som spelarna skjuter över.
Vi önskade lycka till. Inne på arenan kämpade Layer Road och Colu i storm och regn för att få Swedish Branchflaggan på plats.
Flaggan blåste nästa omedelbart bort och Sir Kem trotsade ovädret och kunde under samma vakts beskydd tejpa fast symbolen. Den satt kvar ...
Flaggan SKA upp i hällregnet
Colchester, för dagen i gult, skapade inte mycket
Något hundratal tillresta U's supportrar hade bra platser på huvudläktaren
Varför Layer Road ser så glad ut vet jag inte
Hans närmaste resa för säsongen, våran och alla andras längsta
En ganska blöt flagga på plats
Kvällsvy över Brunton Park
Om matchen är inte mycket att orda. Ovädret ställde till det för spelarna och sämst att klara av eländet var Colchester. Bollarna tog sina egna vägar och typiskt var att Carlisle hade fyra hörnor på rad som Colchester kontrade direkt med sex stycken. Resultatlösa! Samtliga tio! Carlisle vann helt rättvist med 1-0 inför 4.435 mer eller mindre vattensjuka åskådare, varav drygt 100 höll på Colchester.
Efter matchen presentades SwedishDad av sina medresenärer med Colchesterbortatröja signerad av dagens trupp. Den gesten värmde i blötan och blåsten.
Nå, efter matchen fortsatte stormen och regnet och Layer Road kom på den lysande idén att återvända till rugbyklubbens bar för uppvärmning och taxi tillbaka till stationen. Kläderna hade blivit lite mindre sura efter rugbyklubben men vi surade en aning över Colchesterspelarnas dåliga attityd, mycket tydde på att de inte gillade läget. Vi hade förväntat oss mer av laget.
Vi spelade Yatzy på tåget fram till Crewe, där Layer Road och Sir Kem bytte till Birmingham, vilket var bästa alternativet om de skulle hinna till lördagens lunchmatch mellan Swansea och Aston Villa. Allt var slutsålt och de hade inga biljetter.
SwedishDad och Colu fortsatte genom mörkret ner till London
Den av laget signerade tröjan som SweDad fick
Två av fyra sover
Men sen blev det Englands-mästerskap i Yatzy
Colu och SwedishDad fortstätter mot London
Sir Kem och Layer Road avviker
(Layer Road fortsätter ... ) På hemresan från Carlisle avvek alltså Layer Road och Sir Kem från de övriga då dessa två skulle till Wales andra stad, Swansea. Vi hoppade av London-tåget i Crewe och där hade vi en ungefär en timme på oss innan vårat tåg till Birmingham skulle komma. Vi gick då den korta promenaden till puben Corner Bar där jag varit vid några tillfällen förut. En pint senare återvände vi till tågstationen och upptäckte då att tåget var en halvtimme försenat. En ny promenad men denna gång till Alexandra Stadium som ligger precis bredvid stationen och Corner Bar. Lagom spännande att titta på en helt nedsläckt arena i mörkret men vi fick i alla fall tiden att gå.
En pint på Corner Bar i Crewe i väntan på tåget till Birmingham
Alexandra Stadium
Vi hann även med ett stopp i kebab-shopen innan vi återvände till vårat tåg som tillslut blev 45 minuter försenat. Tåget tog oss till Englands andra stad, Birmingham och där tillbringade vi natten innan resan söderut fortsatte nästa morgon.
Första tåget till Swansea lämnade Birmingham 09:30 och någon timme senare bytte vi tåg i Newport där nästa tåg väntade oss. Eftersom Swansea mötte Aston Villa var det ju en hel del fans med på tåget vilket tågbolaget inte räknat med när dom skickade fram två vagnar rälsbuss. Vassa armbågar gjorde dock att vi fick en sittplats till Swansea. Tåget var blev ungefär tio minuter försenat vilket gjorde att vi hade nu bara en timme på oss till avspark. Vi tog då en taxi till Liberty Stadium och frågade lite hoppfullt i biljettluckan om det fanns någon biljett över. Föga överraskande fanns det ju såklart inte någon biljett. Vi hade innan avresan provat med alla kontakter vi hade i England samt även satt några svenska fans till Swansea i arbete men alla ville helt klart ha sin biljett för sig själv. Vi provade även med Colchesters inlånade spelare från Swansea Casey Thomas men där var vi lite för sent ute då han redan lovat bort sina biljetter. Eftersom vi redan köpt tågbiljetterna var det lika bra att åka till Swansea trots allt. Dom pengarna skulle vi ändå inte få tillbaka så vi tyckte att vi kan ju lika gärna vara i Wales som i England.
Från tåget ser man Liberty Stadium
Nåja, vi gick ett varv runt arenan i hopp om att hitta några som ville sälja sina biljetter men inte då. De enda vi hittade var några som undrade om vi inte kommit fel då dom såg våra Colchester-mössor. Några ropade även Casey Thomas till oss. Ett varv senare var vi tillbaka vid biljettkontoret och vi ställde oss där och undrade vad vi skulle göra. Började prata om att bege oss tillbaka till stan och hitta någon pub som visade matchen och precis då var det en kille som sålde en biljett till någon precis framför näsan på oss. Nästa kille kom fram och undrade om vi behövde en biljett, vi sa ju självklart att vi behövde TVÅ biljetter. Då ropade han på en kompis som höll på att deala med två andra som också behövde två biljetter. Det visade sig att den ena hade en juniorbiljett som man kunde uppgradera till vuxenbiljett om dom skulle gnälla i luckan. Den andra hade en säsongbiljett för handikappade och där ingår det visst två personer i biljetten.
Biljetterna var på olika läktare men Sir Kem och jag var mest nöjda över att få varsin biljett och slog till snabbt innan de andra två tog ”våra” biljetter. Jag gick med handikappbiljetten och betalade 20 pund till min biljettinnehavare. Han gjorde så inför varje match och det gör ju att han nästan får se matchen gratis. Sir Kem lyckades komma in på sin juniorbiljett och där var försäljaren snäll och följde med för att se om allt gick bra. Även han fick betala 20 pund (juniorbiljetten kostar £17:50) och med tanke på att en vuxenbiljett kostar £ 35:00 så gjorde vi verkligen ett klipp. Helt klart inga svarta börs hajar vi råkade ut för utan två snälla personer som hade varsin biljett över och ville inte göra någon jättevinst på det.
Vi kom in på arenan ungefär tre minuter innan avspark så vi var ju verkligen ute i sista stund och där märkte jag att spelarna förberedde sig för en tyst minut och fick då det tragiska beskedet om Gary Speeds bortgång. Den tysta minuten blev till en hedrande applåd samt sånger om Gary Speed. Från min position verkade det som att det var Aston Villas fans som började med applåder samt sången men har i efterhand läst att det var Swanseas fans som började.
Swansea i vitt anfaller anfaller
Swansea började matchen piggt och hade en del halvchanser innan Aston Villa jobbade sig in i matchen igen. Matchen i sig var väl inte den bästa och Aston Villa var överlag det bättre laget men det var Swansea som hade de två bästa målchanserna. Matchen slutade 0-0 inför ett nytt publikrekord för Swansea. Det är tredje gången jag får sätta ett publikrekord. Första gången var för Accrington Stanley när dom mötte Colchester. Sen var jag även på matchen när Colchester satte nytt publikrekord på den nya arenan mot Norwich och så nu även Swansea.
Layer Road står framför Swyddta Docynnau och undrar var våra biljetter är...
Sir Kem framför Liberty Stadium
Efter matchen gick vi tillbaka in till stan och letade reda på vårat förbokade hotell. Hotell Dragon några hundra meter från stationen var inte speciellt svårt att hitta trots att min mobiltelefonkarta ville ta oss till ett helt annat ställe. På rummet fanns det Skysports så vi kollade första halvlek på Liverpool-Manchester City där och andra halvlek på en pub inne i stan. Mer om matchen finns att läsa om på annan plats i den här reserapporten.
Ett julpyntat hotell
Utsikt från rummet
Liberty Stadium blev arena nummer 69 av 92 för Layer Road. Nummer 5 av 92 för Sir Kem
Layer Road och Sir Kem såg dessa tre matcher
Efter matchen blev det dags för middag samt några pints innan vi bestämde oss för en liten pubrunda. Jag har bara varit i Swansea en gång tidigare och det var ju för tio år sedan och Sir Kem hade aldrig varit där så vi hade ju ingen aning om var man hittade pubarna. Vi hittade några större kedjor som Yates, Walkabout och Wetherspoons men som pub betraktat räknas inte det. Funkar att äta på men inte så mycket mer. Efter en stund letande hittade vi i stället ett stort tivoli som vi besökte utan att åka någonting men det var i alla fall kul att se. Fanns även en isrink där och man förstår varför britter är så dåliga på ishockey, dom kan ju inte åka grillor …
Swansea Winter Wonderland
Vi hittade tillslut en pub där vi blev kvar i några pints innan kebaben och sängen lockade allt för mycket.
På måndagen var det dags för hemresa och tåget till London lämnade Swansea 08:28 och vi hade våra förbeställda platsbiljetter med varsin stol i vagn D. Var dock svårt att hitta vagn D då det gick från a, b, c, e … Dom hade lyckats dribbla bort våran vagn men vi fick ändå varsitt säte om än i helt fel vagn. Tåget var i tid hela vägen och vid London Paddington träffade vi Colu och Swedish Dad igen och sen direkt till Heathrow Airport.
//Layer Road//
Söndagen den 27 november
(SwedishDad förstätter ... ) Sovmorgon för de Londonbaserade eftersom tåget till Liverpool avgick först 10:15 från Euston. En av oss klämde i sig en hotellfrukost, den yngre vilade ut. Eftersom förstaklassbiljetterna var billigare än andraklassditon hade vi bokat sådana med platsbiljett. Att det skulle bli trångt på tåget det insåg vi när människomassan rusade mott plattformen när numret ropades ut.
Resan började lugnt, men efter en stund kom Sällskapsresan 74 in i vagnen uppgraderade från klass 2. Det var ett gäng norrmän från Stavanger som gladde oss andra med att ömsom bälga i sig Bristol Cream och Jamesons Whisky kapsylvis och Carlsbergöl burkvis. Allt eftersom berusningen tilltog blev vi som hängde med i norska språket informerade om byggsituationen i Stavanger och Viking Stavanger startelvor från 1954 och framåt. Bland annat. Engelsmännen i vagnen som inte förstod något alls kunde åtminstone förstå att gänget började bli dyngraka och värre blev de när Liverpool närmade sig då blev några av dem dyng-dyngraka, om man kan skriva så. Undrar just om alla i sällskapet lyckades ta sig till Anfield vid matchdags?
SwedishDad och ColU spelade inte i deras division. Vi gick stillsamt till Wetherspoons för en bit mat och sedan taxi till Anfield, som ligger en bra bit utanför centrum.
Det är mäktigt att komma till en klassisk arena en matchdag när det kryllar av folk, många engelsmän och många fotbollsturister som vi. En sväng runt arena, ett besök i den mer än överfyllda klubbshopen för inköp av thémugg (en sådan ville SwedishDad ge sig själv i födelsedagspresent), och naturligtvis foto framför den världsberömda portalen där SwedishDad poserar ...
En klassisk bild
Gatan utanför The Kop
The Kop från utsidan
The Kop från insidan
Fullsatt mot Man City ... så klart
Avspark!
En bra match som slutade 1-1
Det var stormatch på programmet; Liverpool vs Manchester City, serieledarna. Man fick ståpäls och tårar i ögonen när cirka 40000 åskådare tog upp You'll Never Walk Alone efter att ha värmt upp sig och oss med Beatles Hey Jude.
En nästan helt tyst minut hölls för den så tragiskt bortgånge walesiske landslagscoachen och förre storspelaren Gary Speed samt för en liten liverpulianpojke som dött i leukemi.
När matchen väl kom igång kom supporterinsatserna för båda lagen stötvis med ojämna mellanrum. För det mesta var stämningen bara så där.
Det blev en alldeles utmärkt fotbollsmatch vi fick oss till livs (i stället för den lunch på arenan som ingick i det inte helt billiga biljettpriset men som vi inte hann med då vi satt på tåget när matklockan ringde). 1-1 slutade matchen och det ska nog ManC vara mest nöjt med. De räddades av storspelande Englands number one, Joe Hart som gjorde flera högklassiska räddningar.
Jubel efter Liverpool-mål
Vi hade frågat taxichauffören som körde oss till Anfield om det fanns taxis efter matchen. - Det är fullt av dem just här. Sade han när han släppte av oss.
Tyvärr var det väl 30000 av de 45071 åskådarna som hann före oss, ty inte en enda taxibil fanns att skåda så långt ögat kunde. De var bara att hänga på folkströmmen och hoppas på bättre tur längre fram. Det tog oss över 1,5 Miles promenad innan vi lyckades hejda en taxi som ville stanna, flera lediga hade bara kört förbi. Då kunde vi se centrum lysa så vackert nere i dalen.
På Lime Street Station och dess omgivningar fanns bara en trekantsmörgås att uppbringa, allt var utsålt. Det ordnar sig med mat på tåget, tänkte vi.
Men det gjorde det inte. Tåget var mer än överfullt och det gick inte att ta sig de fem vagnar som vi måste gå för att komma till bistron. Ingen biljettvisering ägde rum och tågmästaren beklagade det fullsatta och fullstående tåget med att det varit en fotbollsmatch i Liverpool på eftermiddagen…
I vår ståndsmässiga förstaklassvagn var det inga problem med passagerarantalet.
Femton minuter före tidtabell nådde vi Euston.
Måndagen den 28 november
Planet till Arlanda avgick från Heathrow först vid 14-tiden, så SwedishDad och Colu tog det lugnt; en av oss åt hotellfrukost, den yngre sov ut. Igen. Sedan bestämde vi oss för att trotsa ödet och sätta våra fötter på Oxford Street, vilket gjordes de fem minuter det tog att gå från Oxford Circus till Carnaby Street, som hade en av de mest fula juldekorationer skrivaren av dessa rader sett.
Julpyntat i London ... vackert?
Vi återsamlas på Heathrow och blir då så här glada
Så bar det av till Paddington Station där vi slumpmässigt stötte samman med Layer Road och Sir Kem som kom från Wales. Vi tog oss ut till Heathrow och återsamlades i puben på flygplatsen innan det var dags att ställa flygplansnosarna mot Arlanda och Landvetter.
Avslutningsvis: Det blev en mycket lyckad novemberresa, trots den dåliga Colchesterinsatsen.
Vid tangenterna SwedishDad och Layer Road
Tillbaka till Våra Resor
