Resan: A Chelsea Christmas Pt 1
Del 1 av en serie resereportage från mitt smått galna December. 5 matcher, 4 arenor, 3 resor, 2 länder, 1 klubb Chelsea FC
1 December kl 02:00
In genom dörren brakar två överförfriskade unga män efter en lång kväll på Arbis. De två unga männen är jag och min kära vän Pontus. Vi har varit och sett Fricky live och är sådär härligt sympatiska som man endast kan vara kl 02:00 en Lördagmorgon. Pontus somnar i soffan medan jag står och bokstavligen häller i mig vatten i köket, Om 4 timmar kommer vår gemensamma vän Martin som lovat att köra mig till Skavsta. Tillslut hamnar jag i säng och det går inte lång tid innan klockan ringer, dags att kliva upp. Jag mår förvånansvärt bra men inser snabbt att det beror på att berusningen inte lämnat min kropp snarare än att jag fått en mild baksmälla. Hursomhelst så mår jag topp, jag är påväg till London för att möta upp några Kungsblå kamrater och gå på den första av 5 matcher under December månad. Väl på flyget gör sig gårdagen påmind men som tur är gör även sömnbristen det och det blir en hyfsat behaglig flygresa efter omständigheterna med mycket sömn.
Stansted Airport, den fula ankungen. Det må vara den sämst placerade, skitigaste och sämsta flygplatsen i hela London men jag kan inte låta bli att på något nostalgiskt sätt charmas av betongklumpen i Norra London. Ett Ryanairflyg till Stansted har ju närmast blivit ikoniserat som en pilgrimsfärd för Svenskar som vill följa sitt lag på de Brittiska öarna.
På tal om Svenskar som reser till England för att kolla på fotboll, Arsenal mötte Tottenham denna helg. Tror ni det märktes på Skavsta? Halva mitt flyg bestod av spridda grupper med män som stolt visade upp sina röda halsdukar och tröjor, det var ju inte så att jag stod och glodde på begåvningsreserven direkt. Ni vet när man ska åka buss och det traskar på en hel lågstadieklass fylld till bredden med snoriga, fula ungar som saknar grundläggande motorik? Typ så.
Anyhow, i digress.
Stansted express till Liverpool street och den efterföljande pinan att ta sig till SW6 följde, ett inte så kul men ack nödvändigt ont om man som jag är pank och flyger Ryanair. Väl framme checkar jag in på Boka hotel där jag bott en gång förr, dugligt litet hotell med rätt rymliga rum för priset om man tänker på hur ett rum kan se ut i London. Jag har bara bokat en natt trots att jag flyger hem på Måndag morgon, en budgetförhandling med mig själv ledde till att pengarna för en andra hotellnatt hamnade i festkassan istället.
Dumt? Ja, Omoget? Ja, Värt? Typ.
Jag rör mig lite senare på kvällen mot PJ:s på Fulham road där jag möter upp övriga CSS:are. Det blir en riktigt god köttmiddag och härligt tugg. Vi rör oss sen ut till diverse barer och det blir en skön kväll med många skratt och nya bekantskaper. Allt avslutas med pizza och rödvin kl 02 på morgonen i nåt litet pizzahak i Earls court, ending the night right osv.
Dagen efter vaknar jag tidigt, kl 08. Jag ska nämligen röra mig neråt mot Wimbledon för att träffa Ryan och Anthony som jag lärde känna på min resa till Thessaloniki. Det är ju en tidig kickoff och tiden på puben behöver maximeras. Väl nere i Wimbledon får jag vägbeskrivning till ett Wetherspoons 5 min från stationen och traskar genom tennismeckat med lätta steg trots mitt tunga huvud. Inne på puben ser jag en bekant figur, rödlätt, hukandes över en öl med hörlurar i öronen. Ryan. Som tur var hade han skippat klädkombon rosa piké med korallröda shorts denna gång men sen var vi också i Wimbledon i December, inte Thessaloniki i September.
Borde iförsig inte spela någon roll för en Skotte?
Ryan hade anlänt kl 06 med nattbussen från Edinburgh, hans vanliga resa då han har säsongskort på Stamford Bridge men bor i Skottland. Anthony hade försovit sig och anlände inte förrän strax efter 10, vi hann ändå med ett par pints alla 3 tillsammans innan det var dags att röra sig uppåt mot SW6 igen.
Jag intog min plats på Matthew Harding lower och fick se Pedro trycka in 1-0 tidigt mot Shed end. Chelsea hade kontroll över matchen men såg fruktansvärt tröga ut och matchen var inget som gick till historieböckerna. Med ca 5 minuter kvar att spela stod Hazard och Loftus Cheek för fotbollsgodis och Ruben kunde stänka in 2-0. Ruben firade genom att slå sig för bröstet och kyssa klubbmärket ute vid hörnflaggan där jag satt, fina Ruben.
Efter matchen bar det tillbaka mot Wimbledon för att se resten av matcherna för dagen samt inta några pints tillsammans med Anthony och Ryan. En kort diskussion som vanligt om hur jävla dåliga vi är men att det trots allt var schysst att vi vann, en klassiker bland fotbollssupportrar. När eftermiddagen sen blev kväll lämnade Ryan för att ta bussen tillbaka till Edinburgh och jag sade adjö till Anthony för att röra mig upp mot SW6 igen. Det var oerhört kul att träffas och vi skulle ju ses igen om bara 10 dagar i Budapest, det hade potential att bli stökigt. På tunnelbanan påväg tillbaka lyssnar jag på Toots & The Maytals “54-46 was my number” och drömmer om en tid i ett annat London, när jag öppnar mina ögon inser jag att London 2018 får duga och att det trots allt har sin charm även för en obotlig romantiker.
Jag tar en promenad runt Londons Sydvästra kvarter och hamnar slutligen på Goose där kvarvarande medlemmar av CSS-ligan samlats. Även några Danskar har anslutit och blir påpassligt hånade med “Vi er röde, vi er hvide, vi er Dansker, invalida”. Danskarna lämnar föga förvånande vårt sällskap och vi sitter kvar på Goose tills den alltid lika charmiga Finska bartendern (Som fan jobbat där i evigheter) kastar ut oss pga stängning. Det blir en favorit i repris och vi hamnar på pizzahaket och dricker rödvin. Jag blir tillslut sist kvar. Medan allt fler mannar faller hem mot sina hotellrum väntar jag ivrigt på att den första Stansted Express ska gå så jag kan återvända hem. Trots denna icke ultimata situation måste jag ändå säga att det finns värre saker att fördriva tiden med än halvkasst rödtjut på en sylta i Earls Court.
Det blev sen en taxi till Liverpool street och jag satt återigen på detta förbannade expresståg förbi Tottenhams nya toalettstol till arena, ni vet, den som aldrig blir klar. Flyget blev även denna gång en hit tack vare sömnbrist och alkoholintag, supertips! Vaknade sedan på Skavsta mindre än 48 timmar sedan jag lämnade, min status var ungefär densamma. Huvudvärk, smått illamående och trött. Utöver detta hade jag dock betydligt mindre pengar i min redan ansträngda ekonomi. Det gjorde inte så mycket däremot för jag hade några riktigt härliga timmar i London. Jag träffade nytt skönt folk men också gamla bekanta som var kul att återse.
Väl hemma i min lilla studentlägenhet i Norrköping fick jag tid att ta igen mig och ladda om. För inte nog med att ett terminsslut stod inför dörren, jag skulle till Budapest om 10 dagar och bara 5 dagar efter den resan skulle jag tillbaka till de Brittiska öarna. What a time to be alive!
Innan min resa till Budapest stod för dörren var det dags för möte med Manchester City och jag hade blivit inbjuden till en träff av El presidente eterno A.K.A Oscar Karlström på Pitchers i Linköping. En liten träff för oss Chelseasupportrar som residerar på den Östgötska slätten. Jag dök upp till bokade bord på en liten hylla och såg genast bekanta ansikten. Utöver att träffa Oscar igen var det som alltid härligt att träffa fina Harriet och Anders som alltid får en att känna sig välkommen. Även här var det många nya Kungsblå ansikten att bekanta sig med och jag gjorde mitt bästa att försöka hälsa på alla. Matchen blev ju som bekant en supersuccé och stämningen var sådär elektrisk som den bara blir i de riktigt stora matcherna, när Chelsea spelar bra. 1-0 smäller N’golo Kanté in och taket lyfter, övriga middagsgäster och liknande får lyssna på när CSS basunerar ut: “Fuck ‘em all, fuck ‘em all! United, West Ham, Liverpool! Cause we are the Chelsea and we are the best, we are the Chelsea so fuck all the rest!” . När Luiz sedan stångar in 2-0 sjungs det sånger om att han minsann får ligga med diverse fruar och att vi alla vill ha lockigt hår. Love it.
Ett underbart initiativ och något jag gärna ser mer av i framtiden. Så oerhört kul och givande att kunna odla den gemenskapen vi har inom CSS. Det är ju trots allt det supporterskap handlar om, oavsett om du är på plats eller inte. Gemenskapen med dina likasinnade, att lida men också fira ihop.
Här avslutas del 1 av min Chelsea Christmas, håll utkik på sidan för del 2 där resan till Budapest avhandlas. Up the Chels!
