Resan: Med ett diplom i handen och dubbeln i sikte (del 1/2)
Jag tycker om att resa ensam. Jag, mig själv och Chelsea. Mina tankar, en trevlig bok och några öl. Koppla av och koppla bort. Jag både behöver det och njuter av det.
Innan avfärd kollar jag så jag har allt med mig. Pass, matchbiljett, plånbok och måttanpassade hygienartiklar i en plastpåse. Endast handbagage såklart och inget onödigt. Ett ombyte, max två. Dessutom har jag denna gång med en extra grej som nästan tagit all min plats i handbagaget. Ett diplom vi från supporterföreningen med bästa vilja och mycket kärlek knåpat ihop och skrivit ut. Undertecknat och vackert ramat in. Det är mest för vår egen skull, det är vi väl medvetna om, men förhoppning är ändå att någon på Stamford Bridge ska kunna ta emot det och lämna det till John Terry som tack för en enastående karriär och för lång och trogen tjänst. Ett uppdrag som inte känns allt för osannolikt att ro i hamn.
Och en bok, som sagt. Av någon anledning läser jag knappt böcker hemma, men på resande fot passar det bra. Gärna en deckare. Inget för tungt med många karaktärer som jag inte lyckas hålla isär. Och så ska den helst fånga mitt intresse direkt. Boken jag fått tag på denna gång tycks passa kravbilden. Den handlar om en kvinnlig kommissarie som vaknar på sjukhus ur en koma efter en olycka, men snabbt förstår man att det förmodligen inte rör sig om en olycka alls och en halvtimme in på min tågresa mot Kastrup har jag redan hunnit komma in i storyn.
Utsikten från Öresundsbron är vacker. Det är en strålande dag denna fredag, med få moln på himlen. Solen speglas sig i det vackra havet mellan Danmark och Sverige och jag tänker på säsongen som gått. Hade någon när det drog igång sagt till mig att Chelsea skulle stå som suveräna segrare hade jag skrattat så att jag hade kissat ner mig. Otroligt och otänkbart. Och ändå står vi här.
Samtidigt är det även säsongen jag kommer blicka tillbaka på som den mest feltajmade i mitt resande. Någonsin. Tre av fyra resor jag åkt på har slutat i förlust. I en säsong där vi satt vinstrekord. Tre. Av fyra. Alltså. Sannolikheten är obefintlig. Ändå så påtaglig. 3-0 mot Arsenal (b), 1-2 mot Crystal Palace (h) och 2-0 mot Man United (b). Enda vinsten jag såg kom i ett kylslaget december när jag och min vän Alexander stod på The Shed och såg Diego Costa grisa in 1-0 i slutskedet mot WBA. Men jag är på väg att få upprättelse. Arsenal är ett sämre lag och utan Koscielny där bak så finns det inte mycket som talar för dem. Dessutom räddar en FA-cup, som kronan på verket denna säsong, till och med upp mitt fatala resande. Allt är förlåtet. Hoppfullheten sprider sig varm i min kropp som en årgångswhisky när jag ser att tåget tuffar på mot Kastrup.
Incheckad är jag sedan tidigare och bagagekontrollen går smidigt, sånär som på ett medelålders par som försöker argumentera för att deras för stora behållare av schampo, kräm och parfym borde kunna tas med i handbagaget ändå, för de är ju till hälften använda. En tydlig påminnelse om att den siste idioten ännu inte är född.
Klockan är fyra och jag har nästan två timmar till avgång. Perfekt. Jag gillar att vara ute i god tid och det börjar planenligt att rycka i öltarmen. Två smörrebröd och en stor Carlsberg får mig i stämning. Jag tänker på det hur det hela började. Hur jag som 13-åring stod utanför Marina Plaza i Helsingborg och vackert väntade med penna och papper. Året var 1998, ett storlag hade kommit till stan och jag ville ha autografer. Efter en timme dök Dennis Wise upp. Sedan Zola. Och så rullade det på. Desailly, Flo, Le Saux, Di Matteo, Laudrup, De Goey och Leboeuf. Deras avtryck finns inramade i en flyttlåda någonstans i förrådet.
Hur jag och far började resa på tidigt 00-tal. En bild av mig och Marcos Ambrosio finns även den inramad någonstans, oklart var, som bevis från en resa för snart 15 år sedan. Reserv-reserv-målvakten som mer såg ut som en parkförvaltare än en fotbollsspelare fick under de orimligaste förhållanden slängas in i hetluften mot Arsenal i en Champions League-kvartsfinal. Flertalet skador hade gjort att han fått spela några matcher fram tills dess och där hade han varvat superräddningar med Rembrandts, men nu hade han skärpt sig. Han spikade igen på ett märkligt Krakel Spektakel-sätt och tog laget vidare till semifinal. Det är konstigt det där hur vissa spelare kan göra små men ack så betydande avtryck och hur man kan komma att tänka på dem ibland.
Ölen är uppdrucken, smörrebröden uppätna och jag sitter på flyget som snart lyfter, borta i mina tankar. Efter att jag konstaterar att jag känner mig mycket snurrigare än vad jag borde vara på bara en öl tänker jag också på att det snart är tio år sedan jag började som skribent på SvenskaFans. Oscar Karlström hade format en stark redaktion och hans engagemang präglade hela supporterföreningen. Några år senare åkte jag på min första bortaresa. Wolverhampton och Molineux. Oscar kallade oss, ett 20-tal noviser, för CSS Youth. Ett passande epitet då som jag inte hade burit upp idag. Åldern har sin gång. Men vi var fler än bara ungtupparna. Profiler som Martin Wells, SteffTee, Milo, Lovén, Joel, Martin-Billy Blues, David som efter den resan blev Sleeping Dave för all framtid och den bortgångne och saknade Matte Bonetti. Tror vi var totalt närmre 50 stycken från CSS. Ett fantastisk gäng och en fantastisk resa. Det var på tiden då biljetterna var säkrade redan innan man beställde dem, vilket underlättade planeringen och främjade resandet. Idag har det blivit tuffare och resor likt dessa är svårare att ro i hamn. Svårare, men inte omöjligt.
Väl i London tar det mig bara en halvtimme att ta mig från Gatwick till Earls Court. En fem minuters promenad senare är jag framme vid Sara Hotell. Det är Bank Holliday och FA Cup-final och hotellen är dyrare än någonsin, så budgetboende it is. Rummet är inte större än en fyllecell, men där finns säng, dusch och en hyfsat fräsch toalett vilket får räknas som bra nog. Jag kommer dock aldrig förstå varför det bara finns väggfasta duschar i England, men efter tio minuter av akrobatiska nummer för att bli ren är jag redo.
För att komma till Stamford Bridge ska man kunna snedda genom kyrkogården men genom alla mina år som resande till just denna del av London har jag fortfarande inte försökt mig på den mytomspunna genvägen. Tanken på att gå vilse bland massa döingar får mig illa till mods och dessutom vet jag att de vid något tillfälle på dygnet stänger grindarna. Vad händer då om man är fast någonstans i mitten? En chansning jag inte är beredd på att ta, inte en kväll som denna i alla fall.
Smågatorna som så småningom tar mig ut till Fulham Road kantas av tätt parkerade bilar och som van högertrafikant konstaterar jag att jag aldrig hade kört bil i denna stad. I detta land. Hur många gånger jag än är här blir jag alltid minst en gång överrumplad över att en bil plötsligt dyker upp från ingenstans när jag ska gå över gatan. Jag vänjer mig aldrig.
Det är fredag och folk är uppklädda. Trots att kvällen börjar smyga sig på är det ljust ute. Tre översminkade kvinnor står rökandes i en dörröppning och tycks väntar på taxi och jag hör hur det klinkas i glasen från puben Finborough Arms lite längre ner på gatan. Fåglarna kvittrar och jag sneglar in mot kyrkogården som jag passerar på min högra sida. Den ser till och med kuslig ut i dagsljus. Ovanligt ovårdad, med högt gräs kring gravarna och yvigt buskage som spretar åt alla håll. Vaktmästaren kanske har gett upp. Han håller säkert på Tottenham.
Med mig på min promenad har jag en påse och i den finns förutom min bok även diplomet till Terry, årets medlemstidning från CSS samt årets gåva som denna gång var en nyckelring. Tanken är att jag ska knacka på "Main Reception" som det så fint heter i arenan och där hitta en vänlig själ som kan tänkas ta emot gåvorna och vidarebefordra dem till vår kapten. Vår kontakt på klubben har indikerat att detta är det enda sättet, om det nu ska gå över huvud taget och jag har hoppet uppe när jag närmar mig glasdörrarna.
"Knack, knack, knack" rungar det kring Stamford Bridge och ljudet ekar längst originalväggen The Shed, eller i alla fall längst vad som är kvar av den. Och långt där inne i mörkret i "Main Reception" sitter han, "vakten"' och ser upptagen ut. Han har sett mig, men låtsas inte om mig. Han är fullt upptagen att lägga patiens på datorn och vill inte bli störd. Efter fem minuter förstår han att jag inte tänker lämna, vilket gör att han motvilligt masar sig upp ur stolen för att ta några stapplande steg mot dörren. Efter att demonstrativt ha fibblat med nycklar öppnar han och tittar likgiltigt på mig. "What?" säger han. "Vakten" ser ut som en lång, ful och kraftigt överviktig Ed Sheeran, fast utan gullighetsfaktorn, och det går plötsligt upp för mig varför det i vissa länder är lagligt med bordeller. Iklädd sin gula väst är han just nu chef på Stamford Bridge och när jag på mitt vänligaste sätt förklarar mitt uppsåt ruskar han på huvudet så att mjäll och hudavlagringar flyger åt alla håll. "Det kan vara en bomb" säger han, tämligen ogenerat samtidigt som han med ett halvt öga sneglar in mot innehållet i påsen jag håller fram. Jag legitimerar mig samtidigt som jag försöker påvisa det orimliga i att en tavla, en medlemstidning och en nyckelring kan vara en bomb vilket han faktiskt så småningom köper. Han står dock fast i sin ovilja att hjälpa mig och styr om skutan. Han får inte ta emot något av någon. Aldrig. För om det inte kom fram till rätt person kan avsändaren (jag) komma att anmäla honom. Han kan råka illa ut. Mycket illa. Jag försöker argumentera med honom ett tag men "vakten" är nu bestämd. Security procedures. Management. Blaha, blaha. "Du kan alltid posta ett diplom" säger han nedsättande och även om min förhoppning var en annan så visste jag mycket väl att detta scenario kunde komma att utspela sig. Det är hög tid att kasta in handduken innan det blir löjligt och artigt uppfostrad som jag är tackar jag för hans tid och tar i hand.
Något besviken, men på inget sätt nedslagen, sätter jag mig på Marco's Grill vid arenan och beställer in en entrecote. Det var lång tid sedan smörrebröden och en stek hade suttit fint. I min bok läser jag om att någon försöker döda huvudkaraktären. Någon har mixtrat med hennes medicinering på sjukhuset och hon svävar nu återigen mellan liv och död. Steken är ljuvlig. Det röda vinet jag fick rekommenderat till likaså. Imorgon försöker jag igen.
Del 2/2 i denna berättelse publiceras på fredag morgon.
