Resan: Newcastle hemma
Ingen The Clash i hörlurarna, ingen stor stark och gammeldansk på flygplatsen och det senaste numret av Offside skulle jag aldrig komma att öppna. Däremot långkalsonger, Hamleys och min dotters första gång på Stamford Bridge.
Denna resa skilde sig från mina tidigare soloresor som bara handlat om me, myself och mitt Chelsea. Faktumet slog mig bara några timmar innan avfärd. Min kära sambo hade övertalat mig om den briljanta idén att åka tidigt så att vi kunde "få ut som mycket som möjligt av fredagen" och i ett svagt ögonblick (hon har en förmåga att tajma in dessa) hade jag gett vika. Att vi skulle bli tvungna att ställa klockan på 3.00 var inget jag direkt reflekterade över just då. Chansen till någon som helst sömn dog i och med att jag hörde Stella gråta runt midnatt. ”Jag är orolig” förklarade hon när jag hämtade över henne till vår säng. ”Tänk om det är mycket folk.”
”Tänk om de skriker.”
”Tänk om jag blir rädd…”
När jag hade satt mig i bilen mot Köpenhamns flygplats var jag trött som en gnu och sömndrucken som en sengångare på valium. En natt med barnhänder och -fötter i såväl rygg som ansikte har det resultatet på mig. Orden ekade i huvudet.
”Tänk om det är mycket folk.”
”Tänk om de skriker.”
År av erfarenhet från familjemiddagar när pappa och farfar ibland studsar upp från soffan och jublar mål eller skäller på domaren hade satt sig som ett korn i huvudet och växt till sig allt mer. Kulmen kom denna natt. Nu skulle det bli på riktigt.
Mer folk.
Mer skrik.
Tänk om hon blev rädd?
Resan som jag sett fram emot ända sedan hennes födsel för drygt sex år sedan kändes plötsligt som allt annat än genomtänkt. Jag hade lugnat ner henne genom att säga att det inte var någon fara. Att det skulle bli kul. Och om hon mot förmodan skulle bli rädd, då kunde vi alltid lämna. Hon hade somnat tryggt. Själv hade jag inte fått en blund.
Det skulle jag ta igen på planet. Faktum var att såväl jag som min sambo Johanna och bonussyster Emilia sov igenom hela flygturen medan Stella spelade spel på Ipaden. Jag förstod plötsligt de som väljer att lägga några hundralappar mer för att flyga British Airways då det visar sig att inte alla som tillverkar säten till engelska flygbolag är masochister. Lillebror hade fått stanna hemma med mormor, men familjens äldre kvartett skulle ha en trevlig helg i London där strosande i huvudstaden med Hamleys som huvudattraktion stod på agendan under fredagen. Dagen efter skulle jag och Stella skulle kolla matchen samtidigt som de äldre tjejerna skulle gå på Top Shop, Flop Shop och alla andra Shoppar man kan tänka sig. På kvällen var det sedan CSS-träff med vår norska systerklubb där Chelsealegendarerna Kerry Dixon och Alan Hudson som skulle närvara.
Incheckade och utvilade (nåja) var det hög tid att 'hit the town' och det tog inte många minuter innan jag bittert fick ångra mitt val av långkalsonger under jeansen. Det kvittar nämligen hur kallt det är där ute om sex våningar Hamleys, eller ”leksaksaffärshelvete” som man också kan kalla det, ska avverkas. Barn och stressade föräldrar trängdes bland torn och åter torn av leksaker och personal utklädda till clowner och maskotar stod vid stånd och skrek ut sina budskap samtidigt som de visade upp de senaste leksakstrenderna. Stellas ögon glittrade som diamanter där hon var i himmelriket. Själv försökte jag få tiden att gå genom att ge obegripliga svar på den ständigt återkommande frågan ”Where are you from?”. Jag förstår att personalen i Hamelys gör sitt bästa för att blanda säljförmåga med lätt snicksnack, men med tre lager kläder på kroppen, vandrandes som en varm mumie i trånga täta gångar och med frågan bombandes från personal som finns just överallt, måste man få tiden att gå på något sätt.
”Swaziland!”
”What?”
”Sweden!”
”Oh…”
Efter att evigheten i Lucifers grotta nått sitt slut och med tillräckligt med rövsvett i baken för att kunna fylla upp en mindre pool mötte jag så friheten ute på Regent Street igen. Londons innerstad är vackert upplyst såhär i juletid och fantastiskt pyntat med ljusslingor och juldekorationer av alla dess slag. Julmusiken blandades med sorlet av folk och den kalla vinden, som likt en ängel kysste min varma kind, fick mig att så sakteliga återfå hopp om livet. Trots att det bara var några ynka plusgrader satt vi oss på en pubs uteservering och laddade batterierna. Johanna och Emilia planerade morgondagens shoppingtur och Stella började leka med sina leksaker. Guinnessen hade aldrig smakat så bra. Ett leende spred sig över mitt ansikte. Imorgon skulle bli en bra dag.
Rummet i hotellet vi bodde i hade utsikt mot Stamford Bridge och det var till den synen vi vaknade upp på matchdagen. Efter gårdagens Hamleys-debakel styrde vi stegen mot Hyde Park och Winter Wonderland vilket är ett imponerande arrangemang. Karuseller och berg- och dalbanor - godisland, levande musik och matstånd. Själv var jag mest glad över det faktum att de serverade något de kallade för ”Hot Whisky” vilket smakade precis vad namnet lovade - varm whisky. Långkalsonger var plötslig en vinnare och när det var dags att ta sig hemåt var Stella så lyckligt trött som bara ett barn kan bli. Jag bar henne sista biten i min famn då en taxi stannade och erbjöd oss skjuts. Då vi bara hade ett femtiotal meter kvar till hotellet tackade jag artigt nej varpå taxichaffören sa ”I wasn’t going to charge you”. Små händelser som dessa värmer mer än både långkalsonger och ”Hot Wiskey”, och är väl värda att nämna i sådana här texter för att påminnas om att världen i grunden är en god plats.
Nu var det matchdag och slut på turistandet. Eller nästan i alla fall. För jag har nog aldrig känt mig mer som en turist som när de vid stånden utanför Stamford Bridge höjde priset på en rosa halsduk till Stella från 10 pund till 15 pund bara under vårt samtal. Hur det gick till har jag ingen aning om men när jag sedan korsade vägen och Stella fick syn på en matchande mössa, och det hände igen(!) blev jag orolig.
”How much for this?
”10 quid”
”Alright then”
”Oh you mean that one. That one is 15”
Jag muttrade litegrann för mig själv och förbannade att min cockney-dialekt jag filat på sedan min första resa till SW6 på tidigt 00-tal uppenbarligen sög. Gårdagens argument om att världen är ”god plats” fick sig en törn men en snabb blick mot min prinsessa iklädd en allt för stor kombo av såväl mössa som halsduk med Chelseas emblem i rosa fick mig på bättre humör direkt. Idag var vår dag.
Stella hade studsat upp ur sängen och med ett barns entusiasm fångat dagen. Likt pappa är hon inget fan av shopping och det faktum att vi strosat omkring Stamford Bridge-området i ett dygn nu tycktes ha strypt hennes oro. När väl maskotarna Stamford the Lion och Bridget hälsat på henne inne på arenan fanns där bara glädje kvar. I pausen var hon så glad så att hon i korvkön dansade och mimade till Justin Timberlakes ”Dance”. Hela kön tittade. Jag dansade med.
Matchen slutade 3-1. Men det visste ni redan.
Jag har varit stolt över många saker i mitt liv men stoltheten över att på nära håll få visa upp Chelsea till min Stella var verkligen speciellt. Eller kanske var det att få visa upp Stella till mitt Chelsea som betydde mest?
Vi fick sitta på puben ihop.
Vi fick vandra omkring tillsammans i och omkring SW6.
Vi fick se inte bara ett, utan två och tre mål från kanonplatser på familjesektionen på East Lower.
Hennes små ögon följde matchen intresserat. Och när Hazard skulle lägga straffen höll jag henne i min famn så att hon skulle se bättre.
Vi gick nu hand i hand på väg ut från matchen i ett hav av Chelseasupportrar. Jag och min lilla prinsessa i en allt för stor kombo av mössa och halsduk som kostat mig 10 pund för mycket. Men vad fan gör väl det. Och jag som inte fått se en vinst live på hur länge som helst. ”Pappa, det här var jätteroligt” sa hon och tittade upp på mig. Ångesten hade släppt. Det blev bra till slut. Mina ögon tårades. Jag visste inte vem jag skulle tacka för all den här lyckan. ”Gråter du pappa?”
”Nej det är bara kylan älskling.”
”Men... du har ju långkalsonger...”
På kvällen mötte vi upp resterande CSS:are för vår inofficiella träff på The Atlas. Gamla vänner återförenades och nya bekantskaper knöts. Extra trevligt att på nära håll få anordna detta med vår norska systerklubb och förhoppningsvis blir det ett inslag som återkommer igen redan nästa år. Och mitt i vimlet fanns de där: Kerry Dixon och Alan Hudson, Chelsealegendarer från förr som var med och satt extra guldkant på denna träff.
Stort tack till alla inblandade för en oförglömlig resa. Denna gång blev det ingen brittpop i lurarna, ingen egentid med varken pocketbok eller Offside och det blev inte i närheten av så många öl som det brukar. Men det visade sig att det blev riktigt bra ändå. Eller som Stella sa: ”Nu ska jag följa med dig varje gång pappa”.
Ehmm…
*********
PS. Vill passa på att ta tillfället i akt att tacka för alla fina ord jag mottagit för engagemanget kring sidan, för mina texter men också för mina Live-sändningar genom Facebook. CSS:are jag känner, jag halvkänner och som jag inte känner alls har kommit fram, tagit i hand och gett mig den där dunken i ryggen jag behövde för att orka hela säsongen, så stort tack för det. Ni är guld.
PPS: Har du en reseskildring du vill dela med dig av? Eller ska du på en Chelsea-resa och tänkte plita ner något? Kontakta redaktionen så lägger vi gärna upp den här på sidan!
