Reseberättelse Sunderland – Stoke 2010
När Sunderland tog emot Stoke hemma på Stadium of Light i början av november fanns det ett gäng svenskar på plats. Här följer en reseberättelse ifrån en av dom.
”I didnt bring the magic. Its always been here… I just came back To find it”
Bob Stokoe
4th May 1973
Allt började år 1973 då min far, Mats Häggbring endast var 13 år gammal. Han satt framför tvn och kollade på FA cupfinalen mellan Sunderland och Leeds. Under denna tid så låg Sunderland i den nästa högsta divisionen och Leeds låg i högsta serien och kan sägas vara som dagens Chelsea. Så Leeds var minst sagt storfavoriter inför denna match, att lilla Sunderland skulle vinna över stora mäktiga Leeds fanns inte ens på kartan, men det var precis vad som hände. Sunderland legendaren Ian Porterfield nickade in matchens enda mål och Sunderland vann FA cupen. Passionen för Sunderland Association Football Club föddes hos Mats Häggbring.
Med en minst sagt fotbollstokig pappa så var det självklart att jag, Simon ”Hegato10” Häggbring skulle börja spela fotboll som liten knatte, vilket jag gjorde. Jag har minnen ifrån barndomen då man spelade fotboll med sina kompisar hemma på tomten. När mina kompisar alltid ”skulle vara” någon storstjärna som Ronaldo eller Beckham, så nöjde jag mig med att vara Kevin Philips eller Niall Quinn. För min del så fanns det aldrig något val om vilket lag man hejade på, det var bara Sunderland som var alternativet, och det har jag aldrig ifrågasatt.
År 2000 så fyllde min far 40 år. Då tog han med sig hela familjen på en fotbollsresa i England, detta var första gången som jag och min bror Samuel såg Sunderland på plats. Min far hade tidigare sett Sunderland flertalet gånger, men han tyckte att nu var det dags för att inviga sönerna. Vi såg först Sunderland – Watford, en match som vi vinner med 2 – 0, Kevin Philips gör båda målen, först ett sanslöst snyggt volleyskott upp i krysset ifrån 30 meter, det andra på straff. Sen såg vi även den mållösa hemmamatchen emot Arsenal. Efter denna resa så väcktes min och min brors riktiga passion för Sunderland. Vi hade innan denna resa bara varit på arenor som Fredriksskans och Värendsvallen. Stadium Of Light var något helt annat och nu blev det Sunderland för hela slanten. Efter resan år 2000 så har vi åkt och följt vårt kära Sunderland så ofta vi har haft möjlighet, och nu för några veckor sedan så var det äntligen dags igen.
Fredag den 5 november
06.00 startade resan ifrån dem mörka smålandsskogarna med en två timmars bilfärd ner till Kastrups flygplats. Med på resan var Mats Häggbring, Simon Häggbring, Samuel Häggbring, samt vänner till familjen som inte delar passionen för Sunderland, men som är väldigt fotbollsintresserade: Simon Gustafsson, Anders Johansson, och Sam Saetre.
Ifrån Kastrup tog vi flyget till Newcastle, och allt flöt på som det skulle. Först på schemat under fredagen stod en rundvandring på mäktiga Stadium Of Light. Väl inne på arenan så blev vi mötta av en väldigt vänlig gammal herre som skulle visa oss runt. Häggbring klanen har varit på tre stadium visningar var sen innan, men det är lika fascinerande varje gång. Under rundvandringen fick vi se det mesta av värde inne på arenan. Bl. a omklädningsrummen för lagen och domarna, testsitta på avbytarbänken, kika in Players Lounge, baren där spelarnas fruar, barn och vänner samlas innan matchen, samt se flertalet barer inne på arenan, se styrelserummet och även provsitta Niall Quinns plats på hedersläktaren och kolla in hur VIP logerna ser ut. För er som planerar att se en match på Stadium Of Light så rekommenderar jag verkligen er att gå på en rundvandring inne på arenan, det är verkligen en upplevelse.
Efter avslutad vandring så besökte vi supporter shoppen där vi gjorde oss ett antal pund fattigare, men väldigt, väldigt mycket lyckligare. Här fanns verkligen allt, bl. a byggarbetsplats hjälm med Sunderland motiv och julgranskulor med Sunderlands klubbmärke. Matchtröjor inhandlades med: Gyan, Henderson, Cattermole och Malbranque på ryggen. Mitt inköp av en Gyan tröja skulle visa sig vara extra lyckat med tanke på nästkommande dag och match. När vi länsat våra konton så åkte vi till hotellet där vi tog en tidig kväll, allt för att vara pigga till matchdagen.
Simon Gustafsson, Simon Häggbring, Samuel Häggbring, Sam Satre och Anders Johansson vid statyn på legendaren Bob Stokoe utanför Stadium Of Light
Lördag den 6 november
Vi var uppe med tuppen och intog en rejäl och nyttig engelsk frukost. Är det något som engelsmännen verkligen förstår sig på så är det frukost. Efter frukosten begav vi oss ut till Roker området i Sunderland, där Sunderlands gamla arena Roker park låg. Idag är det ett typsikt engelsk medelklass område. Det var för ovanlighetens skull kanonväder med strålande solsken och det kändes helt underbart att vandra runt i Sunderland i väntan på att klockan skulle slå 11.00 så att pubarna öppnade. Så fort uret äntligen slog elva så äntrade vi den första puben.
Man märkte att vi var ute tidigt för det var inte särskilt många Sunderland supportrar ute så här pass tidigt. Vi tog oss alla varsin öl och sen fortsatte vi till nästa pub, och nästa, och nästa. Vi besökte bl. a den väldigt trevliga puben The Porterfield. Desto mer klockan led emot 15.00 och avspark, desto mer folk var det på puben. Vi pratade med en hel del trevliga supportrar och man kan sammanfatta deras kommentarer med följande: Att vår förra match troligen var den sämsta insats vi någonsin gjort. Jag syftar såklart på förnedringen på St James Park. Därför så var stämningen helt förklarligt inte på topp inne på pubarna, det var lite dämpat och det kändes mest som att nu ska vi ut o ta 3 poäng emot Stoke, men det betyder inget för att vi ändå blev piskade av skatorna helgen innan. Vi besökte även supporter organisationen A Love Supremes supportershop. Där inhandlade jag en väldigt vacker tröja där det står FTM på, ni insatta vet vad dessa bokstäver står för.
När var avverkat en 4-5 pubar och lika många öl så begav vi oss till huvudentrén för att titta på spelarparkeringen. Jag besitter ett löjligt stort bilintresse så jag var bara tvungen att se vilka bilar som spelarna kör. På parkeringen stod det allt ifrån Porsche, Mercedes, Range Rover och Bentley. Utmärkte sig klart mest gjorde John Mensahs bil, en fullkomligt brutal version av en Porsche Cayenne. Även Lee Cattermoles nattsvarta Bentley var en fröjd för ögat. Precis när vi står mitt på spelarparkeringen så dyker det upp en stor Range Rover och ut hoppar Titus Bramble, bara några meter ifrån oss. Vi sex svenskar står som handlingsförlamade några sekunder innan Samuel som håller i kameran tar tag i situationen och ser till att vi får ta ett kort med Titus. Jag lovar er, pulsen på hela gänget var här så nära bristningsgränsen som det går. För er som inte vet så var Titus avstängd denna match, så det var därför han kom sent till arenan.
Mats Häggbring, Titus Bramble, Simon Häggbring, Simon Gustafsson
Efter denna helt grymma upplevelse så var humöret på toppnivå och vi begav oss in på arenan för att leta upp våra platser och för att kolla på uppvärmningen. Vi hade kanonplatser och satt mitt emot hedersläktaren. Vi satt oss tillrätta och började spana in laget för att kunna förutse startelvan. Till vår besvikelse så såg vi att Darren Bent inte fanns med i truppen. Rykten spred sig snabbt på arenan, det var allt ifrån att Bent hade råkat ut för ett benbrott till att han hade en lättare influensa. Detta sänkte lite ens förhoppningar, att tappa en av ligans absolut skarpaste målskyttar känns aldrig bra, men det skulle även bli kul att äntligen få se Asamoah Gyan spela ifrån start.
Första halvlek
Matchen sparkar igång och det är faktiskt den relativt röststarka Stoke klacken som håller låda bäst, men det känns förståligt med tanke på Newcastle matchen. I den 9e matchminuten så rullar Sunderland upp ett väldigt fint anfall. Det känns som att det är minst en 20 passningar inom laget innan Nedum Onuoha skjuter ett hårt skott ifrån högerkanten som Stokes målvakt Asmir Begovic inte kan hålla utan han stöter returen rätt ut där Asamoah Gyan dyker upp och sätter 1-0 för Sunderland, och hela arenan ”exploderar”. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, men ni som varit på Stadium Of Light vet vad jag menar, en känsla som för mig är helt oslagbart. Nu så börjar Sunderland supportrarna komma igång och överröstar enkelt dem ihärdiga ifrån Stoke. Spelmässigt ser varken vi eller Stoke särskilt heta ut, men vi leder så vi var nöjda. I den 11 minuten så blir vår förra anfallare Kenwyne Jones fri efter en spelvändning men vår duktiga målvakt Simon Mignolet avvärjer på ett fint sätt. Som ni alla vet består Stoke utav en hel drös gamla Sunderland spelare. Sörensen, Collins, Delap, Higginbotham, Whitehead och Kenwyne Jones. Alla spelare fick ett fint välkomnande förutom Jones, som utav vissa supportrar fick några burop riktade emot sig.
Någon som man verkligen märker är omtyckt utav hemma fansen är den magiska trollgubben Steed Malbranque. Efter varje lyckad aktion han gör, ropar hela publiken STEEEEEED, och jag lovar er att det är många gånger per match som det händer. Efter 28 minuter så får Malbranque bollen och vänder en tre, fyra varv innan han hittar fram med en djupledsboll till Gyan som fälls o straffen känns korrekt dömd. Dessvärre så missar Steed straffen och ett antal svenska svordomar yttrades på Stadium Of Light. Det händer inte något mer nämnvärt under första halveken mer än att Malbranque får på ett fint volleyskott i slutet som går precis utanför.
Inför den andra halveken är känslan att lyckas vi spela ut så kommer vi enkelt att vinna matchen, men att man aldrig kan veta med Stoke. Med deras tyng och längd är dem livsfarliga på fasta situationer.
Andra halvlek
Andra halvlek startar och den följer mönstret ifrån första halvlek, spelet ser inte alls tajmat ut och knappt några målchanser skapas. Här börjar man frukta att Stoke ska göra ett ”skitmål” på en hörna eller ett 50 – meters inkast ifrån förre Sunderland spelaren Rory Delap. I den 71 minuten skapar Stoke sin första riktigt farliga målchans. Det är på hörna, som så många matcher innan. Kenwyne Jones möter bollen med en fin nick, men Lee Cattermole lyckas på ett mirakulöst sätt få bort bollen ifrån mållinjen och rensa till hörna. Stoke spelarna blir eld och lågor och Kenwyne Jones blir fullkomligt galen. Vi förstår inte varför, men får förklaringen sen efter matchen när vi sett reprisen. Lee Cattermole tar bollen solklart med hands, så Stoke borde fått straff i detta läge och Cattermole borde varit utvisad.
På efterföljande hörna så är det Jones igen som nickar, och Cattermole räddar återigen på mållinjen, men denna gång med fötterna. Här kommer vi verkligen undan med andan i halsen och det känns bara som att man inväntar att Stoke ska sätta kvitteringen. I den 78 minuten så presenterar sig Ryan Shawcross, Stokes unga mittback som gjorde sig känd genom att sparka av benet på förra Arsenal spelaren Eduardo. Den unga talangen Danny Welbeck vänder läcker bort Shawcross som svarar med en riktigt ful kapning och får ett solklart gult kort för förseelsen.
Varken vi eller Stoke lyckas skapa några heta målchanser men i den 81 minuten får den avigt unge Bolo Zenden på ett fint skott som går tätt utanför stolpen. Sunderland har en fin kontringsmöjlighet i den 82 minuten och det är Welbeck som driver upp bollen, återigen gör han enkelt bort Shawcross som ytterligare en gång väljer att sparka ner Welbeck, det andra gula kortet är ett faktum och Shawcross får rött kort. I den 86 minuten så kommer Kieran Richardson fram på vänsterkanten och slår ett inlägg som styrs bort av en Stoke back. Men bortrensningen är dålig och Asamoah Gyan dyker upp och pangar stenhårt in 2 – 0 till The Black Cats, och segern känns given. Stoke lyckas inte skapa något större tryck dem sista minuterna och Sunderland vinner matchen rättvis. Det är vi som är det spelförande laget och dem få målchanser som Stoke skapar är enbart på fasta situationer. Även om spelet absolut inte var på vår högsta nivå så är det ett styrkebesked att vinna när man inte spelar på topp. Publiksiffran var 36 541, säsongens hittills lägsta. Men som jag poängterat innan, Newcastle matchen spelar in. Hade vi vunnit derbyt så hade vi med råge passerat en siffra på 40 000.
Efter matchen så var självklart humöret på topp och vi begav oss ännu en gång ut på pubrunda. Stämningen på pubarna var helt okej, men det märktes fortfarande att Newcastle förlusten satt i, och det kommer den troligen att göra ända tills januari då vi möts igen och jag är helt övertygad om att vi då tar vår revansch. Pubrundan blev inte allt för lång, istället varvade vi ner och samlade våra intryck på hotellet under kvällen.
Som summering utav denna resa kan man säga att har man ett Sunderland intresse så är en resa till Stadium Of Light ett måste, det är verkligen ett minne för livet. Stämningen och känslan inne på arenan är helt obeskrivbar. Vi hade även tur att vi valde att åka över och kolla på en match som vi vinner, hade känts mindre roligt med en förlust. Hela gänget tyckte att resan var kanon och vi planerar redan inför nästa resa. Det ryktas om att dem tre vännerna blev så pass imponerade av Sunderland AFC under resan så att vi kan räkna in tre nya supportrar till vår fina klubb.
Mats Häggbring och Sam Saetre i en av VIP logerna under stadion rundvandringen
