Resekrönika: På jakt efter mitt leende...
Billy Blues gjorde en helomvändning och hängde på de drygt 140 svenska Chelsea supprotrarna som i helgen var i Londons SW6 och såg Chelsea slå Tottenham Hotspurs med två välförtjänta mål mot en lyckoträff... Eller hur var det egentligen? Här är hans resekrönika.
Gomes kommer ut till andra halvlek och möts av närmast hysteriska ovationer från Matthew Harding Stand och från oss på East Lower. När han värmer upp ökar ovationerna och även om han inte rör en min så måste det ha känts. Är man bortalagets målvakt och hyllas som en hjälte av hemmapubliken så vet man att man har gjort något fel. Och det kanske smärtar ännu mer med tanke på att han egentligen inte gjorde något fel utan faktiskt stoppade bollen innan den i sin helhet passerat mållinjen. Men det bryr sig inte Chelsea supportrarna om, Gomes och linjemannen är dagens hjältar i dag och innan matchen är slut kommer Gomes att få släppa in ännu ett mål (offside) och därmed förlora matchen, till vår oförställda och högljudda glädje. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag är på plats, för det var egentligen inte meningen att jag skulle vara det alls. Jag bestämde mig för mindre än två veckor sedan. Jag behövde en paus i mitt liv, göra något roligt och kanske återigen hitta mitt leende. Det har varit försvunnet ett tag. Kanske gömmer det sig i London? Så jag åkte hit, till SW6 med Chelseas svenska supporters festarelit. Ett genidrag…
Fredag - The Atlas, Fox & pheasant
Jag flög ut som vanligt på fredagsförmiddagen från Säve och gjorde sällskap med Martin Vallin och Daniel I-son. Två härliga grabbar med stora fotbollshjärtan och massor av humor. Eftersom det skiljer ungefär 20 år emellan oss så förbjöd jag direkt skämt av åldersrelaterad natur och förklarade för dem att jag betraktade dem som mina styvsöner båda två. De stackarna fick dras med mig nästan hela resan.
Väl framme i London och Fulham hamnade vi först på The Atlas och mötte upp Oscar m fl. Åldersrelaterad humor kom direkt på tal, eftersom bartendern som plockade glas, inte alltför diskret gick fram till vår egen president, Oscar och frågade om han hade åldern inne för att sitta på deras beergarden och dricka. Sånt framkallar naturligtvis alltid rytande skrattsalvor och bartendern förstod nog att han gjort bort sig och eventuellt också Oscar en smula. För dem som inte deltagit i en medlemsresa så kan jag kortfattat förklara att det finns i princip svenska CSS fans på varenda pub inom en radie av 1000 meter från Stamford Bridge under en hel helg och vart man än går så träffar man alltid på någon. Ofta formas det sk ”Dynamic duos” i sådana här sammanhang, d v s två personer som i princip alltid hänger ihop som tvillingar och håller ett öga på varandra. När den ena dyker upp ensam frågar i princip alltid de andra närvarande var den andra är o s v. Jag åker oftast ensam och gillar det men den här resan teamade jag upp med Lovén. Tanken var att vi skulle få gott om tid att diskutera vårt bokprojekt och dessutom försöka lokalisera Gus Mears grav. Problemet var bara att få tag på Lovén som enligt rykten varit uppe sen klockan fyra på morgonen för att intervjua Owen Clifford. Som det flitiga arbetsbi han är hade Lovén lobbat länge för att träffa Mr Clifford och när han fick ett samtal mitt i natten som meddelade att nu kunde Mr Owen tänka sig att prata med Mr Lovén så kastade han sig in i en taxi in till centrala London. Owen Clifford jobbade på Stamford Bridge 1946 när Chelsea spelade en vänskapsmatch mot Dynamo Moskva. Matchen slutade 2-2 efter 15 minuters pinsamt tillägg för att sovjeterna skulle hinna kvittera och rädda ansiktet. Det påstås ha varit över 100 000 besökare på plats och Lovén tyckte att den 94-årige mannen skulle vara en perfekt kandidat att intervjua för boken. Mr Owen tog emot i rökrock och fluga, slog sig ned i en fåtölj med en kopp té och somnande omedelbart… Lovén fick vackert vänta och mellan varven vaknade gubben till för att efter två minuters osammanhängande intervju återigen somna om. Till slut skulle Lovén ha givit upp och begivit sig hem till hotellet.
Hur hittade jag Lovén då? Jo jag gick på en obskyr liten kinarestaurang som heter "Chop Chop" och gissa vem som kliver in med ett rött plommonstop på skallen – Lovén…
Efter käket drog vi vidare till The Fox & Pheasant. Ben som äger stället fick ett hedersdiplom av CSS men det verkade inte särskilt uppmuntrad av det. Konstigt egentligen då CSS fyllt hela Foxen från vägg till vägg av skrålande fans som var lyckliga över att se varandra och träffa nya vänner. Oscar hade ordnat med ett lotteri för de närvarande med saker från Peters Chelsshop. Själv vann jag en jacka, som jag några dagar skänker till Lovén som förlagt sin. Jag som aldrig vinner något. Jag ska inte orda så mycket om den här kvällen. Där var gott om gamla sköna ansikten att återse och några nya bekanta. Arboga-Conny, en Robert Gustavsson look-a-like t ex. Neil Barnett från Chelsea TV dök upp, och Cathy m fl som ville se galningarna från Sverige. Jag pratade med Cathy och fick bekräftat att det var Hickey jag sett i Köpenhamn. Kvällen blev i vanligt ordning riktigt sen…
Lördag - matchdag - The Fox & Pheasant, Lloyds Bar, The Elk
Matchdagens morgon, Lovén bultar på dörren. Klockan är strax efter sju. I handen har han en kebab och en flaska whiskey. Till mig. Vi ska ut på jakten efter den heliga graal eller i alla fall Gus Mears gravplats på West Brompton Cementary. Gus Mears kanske ni undrar - Vem är det? Jo, det är Chelseas första ägare och grundare, affärsmannen som anlade och byggde Stamford Bridge och som ligger begravd på West Brompton Cementary strax öster om arenan. Det är per definition tack vare honom vi överhuvudtaget har något Chelsea FC att stötta.
Efter lite riktig, engelsk frukost (jag ratade Lovéns kebab men drack av whiskeyn) gav vi oss ut på jakt. Lovén har haft fem olika ”säkra” platser som alla visat sig vara fel. Han har däremot en glasklar mental bild av platsen.
”Jag har för mig att det var ett träd där, och att man såg en bit av muren, så här är det… Eller inte.” Hörde jag honom mumla lite då och då. Han beskrev sina tidigare irrfärder på kyrkogården och vi hade djupsinniga diskussioner om alla stupade soldaters öde i första världskrigets Ypres, om liggande kors och dess innebörd samt lite slösökande efter Churtchills mammas mausoleum. Men inte ett spår av Mears grav. Rätt som det var började en gubbe på en bänk att skrika åt oss.
”You plastic fans! Football tourists! Come here…” Lite förvånade gick vi bort till mannen. Det visade sig vara ett vrak till Spursfan som satt och drack cider i solskenet. Han fortsatte att ge sig på oss verbalt med typ tjugo frågor om Chelsea och fotboll. Han var envist övertygad om att vi inte ens kunnat stava till Chelsea pre-Roman. Men när vi hela tiden kunde besvara alla de tröttsamma non-sense frågorna började han se lite förvånad ut. När vi sedan förklarade vad vi gjorde där, tittade han klentroget på oss och påstod att Mears inte låg här alls. Vi argumenterade ett tag med mannen, tröttnade rejält och gick till sist därifrån. Båda övertygade om att den galne mannen inte var av denna världen, fast vi inget sa om saken, vi bara konstaterade det dagen efter när vi åt frukost – den där mannen måste ha varit ett elakt spöke som sinkade oss… Typiskt spursfans.
Vi hittade inte graven, men enades om att det var en jäkla tur egentligen, för vad skulle vi roa oss med när vi väl hittat den? Poängen med letandet är inte att finna utan att ha kul under själva jakten. Vilken filosofisk tanke! Hur som helst, vi kommer att fortsätta leta. Nästa gång, då vet vi exakt var vi INTE ska leta…
Nu började en förvirrande tid. Tack vare vår tidiga start hade klockan knappt hunnit bli tio men whiskeyn var slut och Lovén konstaterade att han hade ett mycket smärtsamt skoskav. Så vi tog en taxi den korta sträckan från Billings Road till Fulham Broadway. Väl där mötte vi Harri som sa att alla ska till Foxen, på Billings Road. Men vi vill upp på Lloyden först. Väl där konstaterade vi att de inte serverade alkohol före 11, men Lovén visste på råd och köpte en flaska whiskey till nere på Saintsburys. Ny taxi, åter till Billings Road. Ben vägrar ens öppna för oss. Ny taxi, åter till Fulham Broadway, upp i baren igen och käka en andra frukost, med egen whiskey och cola till. Sen började saker och ting bli lite suddiga… Jag minns ytterligare en taxiresa, Lovén köper pizza, någon av oss tappar byxorna, sen är vi på hotellet, hämtar matchbiljetterna. Ny taxi! En slurig taxichaffis som försöker lura oss, kör en jäkla runda när vi bara ska runt kvarteret till Foxen. Vi börjar tjafsa med karln. Lovén föreslår våld. Jag är tveksam om metodens långsiktiga effektivitet. Chaffisen påstår att vi är onyktra. vad vet han om det? Vi tycker att han är dum i huvudet! Men fram kommer vi, och när jag betalt taxin konstaterade jag att den jäveln fick fan ingen dricks i alla fall när han åker vidare med en rivstart…
”Nja”, säger Lovén, ”det där stämmer inte riktigt. För jag tror jag tappade 20 pund i hans baksäte. Och matchbiljetten…”
”Men vad faan Lovén!”
”Sånt händer… Nej men titta här. Här säljer de David Luiz peruker!” Lovén är glad igen… På med peruken, in på Foxen, upp på bordet och sen:
”Number One, is Robert Fleck, and number two is Robert Fleck…”
Nåja, för att bespara känsliga läsare det värsta så var det röjigt på Fox & Pheasant den eftermiddagen. Mycket röjigt och mycket folk. Men på något sätt galet kul när alla började dyka upp. Jag sprang på Tony som jag träffat i Köpenhamn på en bar där en galen Köpenhamnare satt och viftade med en fläskfilé medan en vänlig polisman tittade på. Vi skrattade gott åt anekdoten och var båda glada över att stå i solen och slippa den arktiska kylan i Köpenhamn. Oscar, den juvelen, fixade en biljett åt Lovén och så småningom knallade vi bort till Stamford Bridge för att se matchen. Lovén och jag hamnade naturligtvis bredvid varandra… Och jag kan bara i efterhand konstatera att det var med en del avvägd tur, en del skicklighet och en hel del diplomati som vi fick lov att sitta kvar. Till och med arenans säkerhetschef tog sig en liten pratstund med mig och Lovén och jag försäkrade honom om att Lovén var snäll som ett barn på familjeläktaren och att det inte störde någon av oss att han var en smula livlig… Det var vi förresten allihopa när slutsignalen ljöd och vi hade besegrat Spurs med 2-1 efter ett avgörande offsidemål i 88:e minuten.
Nu skulle segern firas! Lloyds bar var nästa mål. Och vilken kväll det blev. Någon fick för sig att beställa in spritshots och pitchers med redbull/vodka. Inge bra idé… Senare hamnade en del av oss på nattklubben The Elk och aftonen där avslutades med en nattlig allsång inne på stället. ”Don´t look back in anger…”. Jag har för mig att vi försökte komma in på Havanna men nekades inträde, samt att vi plockade upp CSS Youth utanför Belushis, långt efter stängningstid. Sedan vet jag inte hur många timmar jag vandrade omkring innan jag kunde klättra upp i sängen på hotellet.
Söndag – Arsenal-Man U… Lloyds barm The Prince of Wales, The Atlas
Nån knackar återigen på min dörr. Jag låtsas som om jag inte hör. Men karln utanför ger sig inte.
”Billy! Kom igen nu. Vi ska ut och leta!” Skrattande hasar jag mig till dörren, öppnar för den glade gossen som står utanför redan klockan åtta. Det är Lovén… Med en flaska gin i handen. Till frukost! Jag bangar. Vi går ned och tar oss en engelsk frukost istället men sen bestämmer jag mig. Jag ska på långpromenad. Ursäktar mig och ger mig av. Jag brukar göra det ibland på de här resorna. Behöver lite egen tid och tid att tänka och samtidigt hitta nya sidor av en stad jag älskar at besöka. Jag går ned genom Brompton, korsar Kings Road ned till Chelsea Harbour och vidare till Imperial Wharf. Det här är fantastiska bostadsområden. Nybyggda, nydesignade fabulösa hem och kontor, sk gated communities, d v s till stor del stängda för allmänheten. Fantastiska bostadsområden, bor man här så har man verkligen lyckats med något i livet. Men hur är det med känslan i de här bostadsområdena? Visst man har en magnifik utsikt över Themsen men blir man lycklig av att bo här? Jag vet inte. De få människor man möter tittar lite misstänksamt på mig. T o m en nyfiken liten pudel som stroppar fram i en av de anlagda parkerna ser ut att rynka på näsan för trashanken som passerar hans revir. Jag knallar vidare, lyssnar på musik i min Ipod och kommer in i det egentliga Fulham, med Putney Bridge i blickfånget. Här är verkligen inte ruffigt, men ändå lite mer normal engelsk bebyggelse. Jag följer Thames Path för den som är intresserad av att gå i mina fotspår, passerar parker och Bishops Court och viker inte av förrän jag når Craven Cottage, Fulhams hemmaarena. Då har jag börjat få rejält med skoskav, sms:en från andra supportrar har börjat ticka in och hungern efter mat och sällskap gör sig påmind. Jag promenerar vidare till Fulham Broadway och känner att det har varit en lång, lång promenad att göra. Knäna värker, fötterna skriker och magen kurrar. Glider upp till Lloyds och hittar merparten av de återstående svenska supportrarna samlade vid frukostborden med öl, värme och skratt. Jag förenas med mina vänner igen.
Arsenal ska möta man United idag och efter en kort sejour inne i centrala London samlas ett trettiotal Chelsea supportrar på Prince of Wales i West Brompton. Jag tycker Price of Wales är något av den optimala puben. Interiören, framsidan och den maffiga beergarden på baksidan gör att den får höga betyg av mig. Arsenal lyckas besegra Manchester med 1-0 och skickar till Chelsea en livboj i ligafighten. Vi kan komma ikapp om vi vinner borta mot United. Firandet börjar på Prinsen men de flesta knallar ned till The Atlas för att få sig en liten bit mat från deras medelhavsmeny. Eftermiddagen är egentligen inte så långt gången, men detta kom att bli dagens sista anhalt ändå.
The Atlas är en ganska lågmäld lokal pub som är ett populärt matställe för de boende i området även om en och annan besökare till Earls Courts konserthus hittar hit. Stället har lite stil och klass och så fort någon ur vår grupp börjar bli lite högljudd får vi vänliga men bestämda tillsägelser av barpersonalen. Så i brist på annat praktiseras tyst sång, som ett gäng galna mimare som står och lyssnar till sina inre röster, men snart brister det hela. Barpersonalen försöker lugna ned oss, men inser snart att det här gänget får vi antingen kasta ut eller acceptera, så de väljer klokt nog att casha in på oss och låter oss stanna. Så snart praktiseras mycket högljudd sång och barpersonalen blir antingen deltagare eller åskådare till en av de märkligaste och tokroligaste CSS-kvällarna någonsin. Återigen blir det sent, lite halvvilt och väldigt blött.
Måndag - Lloyds Bar, igen
Medlemsresor avslutas inte officiellt. De liksom bara löses upp. Man märker det gradvis. Helt plötsligt dyker vissa sällskap inte upp. Någon har ett tidigt plan och man hann inte riktigt ta farväl på småtimmarna natten innan. Andra går gravallvarligt fram till en skakar ens hand, eller ger varandra en kram och säger att vi ses snart, det var skitkul att se dig igen. ”Newcastle borta nästa säsong? Lägg till mig på Facebook så håller vi kontakten!” Själv går jag efter en sen frukost ned till Lloyds Bar sista dagen. I-son och Vallin dyker upp. Joel också och vi sitter och summerar helgen. Diskuterar världshändelser som bin Ladens död och vad den kommer att betyda för våra möjligheter att ta oss igenom London och igenom säkerhetskontrollerna på Stanstead flygplatsen. Milo och Bingo-Berra ansluter och Göteborgsmaffians representanter denna resa är komplett. Med lätt vemod lämnar vi åter SW6 för denna gång.
Så om man summerar… Hittade jag mitt leende i London? Ja, kanske… Jag hittade nya och gamla vänner, stärkte banden, skrattade en massa och gjorde slut på en förfärlig summa pengar och hjärnceller. Jag tänkte en hel del också, gav mig tid till det, när fokus sakta men säkert vreds mot hemmaplan. Funderade på de stora frågorna. På Gus Mears grav och på hur viktigt det är att ha vänner runt om sig. Hur livet är för kort för att ha tråkigt och för viktigt för att inte upplevas.
Tack till alla. Främst ett stort tack till Lovén. Galen är du, men också en av de snällaste, mest skärpta personer jag känner. Omtanke, kärlek och obändig livsvilja präglar dig som person. Jag är stolt över att kalla mig din vän. Andra jag hann notera i vimlet... Brinken, Inge, Ulrika, Jenny Joel, Milo, Berra, Tippen, Odräglige-Tony, Oscar, Fluffo, Harri, Jessica, Büman, Marcus, Dennis, SteffTee, Joanou, I-son, Vallin, Jens, Johan, Simon, Peter, Wilhelmsson, Jansson, Rindelöw, Arboga-Conny och alla andra som jag knappt vet namnet på men ändå känner igen… Tack för att ni gjorde min resa så underbar!
PS. Vill ni ta del av bildmaterialet från resan så sök upp författaren på Facebook. Och nej han heter inte Billy i verkligheten...
